Lars Tunbjörk

Max Ström 2018

ISBN 978-91-7126-439-8

Det skulle ha blivit en mitt-i-karriären-bok. (Tankarna fanns där, hos upphovsmannen). Vi skulle ha jublat åt att vi äntligen fick se de där bilderna som han gjorde för New York Times och Liberation. Och att vi fick återse bilderna från de fina, numera hard-to-get böckerna. Gränslösa bilder, Landet utom sig, Vinter, Kontor och I love Borås.

Allt detta hände. Men istället för jubel drabbas vi nu av ett stänk sorg när vi öppnar boken eller vandrar runt på utställningen på Fotografiska. ( Pågår till 2 december) Han finns inte mer ibland oss. Lars Tunbjörk segnade ner på gården utanför sitt hem i Stockholm 2015. Ambulansen hade inte blåljusen på när den åkte från platsen.

Mycket har redan skrivits om Tunbjörk, utställningen och boken. Man kan konstatera att denna bok passar bra in i den ström av fotografiska monografier som producerats under senare år. För de som inte tidigare känner till fotografen så är det en bra sammanfattning över en karriär som så abrupt tog slut. Här återfinns rikliga smakprov ur de viktigaste böckerna han gjorde. Här finns de porträtt han blev känd för i början av sin karriär. Och här finns några av de jobb han gjorde för internationell press. Göran Odbratt, en mångårig vän och medarbetare till Tunbjörk har skrivit en omfattande biografi Tunbjörk. Kathy Ryan, bildchef på The New York Times Magazine, berättar om deras långa samarbete.

För de som tidigare känner till Tunbjörks arbeten… och de är många. Det är närmast ett talesätt att kalla underliga och roliga händelser i vardagen för Tunbjörkare. För dem är boken en välkommen sammanfattning där vi får följa en utveckling från en ung fotografs gladlynta och träffsäkra iaktagelser till en mogen mans mer vemodiga betraktelser över det västerländska samhället.

Det har ibland i komentatorstrådar och samtal dykt upp en viss besvikelse över att det är mest tidigare publicerat material i boken. Kanske är det en tidstypisk reflektion. Vi vill hela tiden bli matade med nya upplevelser. Men man får tåla sig. Ett fotografliv måste behandlas med respekt. Det finns anledning att tro att den organisation som bildats för att ta hand om Tunbjörks efterlämnade bildskatt som bland annat består av en halv miljon negativ kommer att visa resultatet av sitt arbete i någon form. Det pågår skanningar och registrering av det omfattande arkivet.

Och det måste sägas; att för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi så är denna bok ett måste.

Lars Tunbjörks stiftelse påbörjade sitt arbete våren 2016. Man samarbetar med Borås konstmuseum där Lars Tunbjörks projektrum har inrättats. Man har tre gånger delat ut Tunbjörkspriset till fotografer som arbetat i hans anda. I priset ingår förutom en summa pengar att man får göra en utställning på Abecita konstmuseum. Årets pristagare var Åsa Sjöström.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Fotograf: Gerry Johansson
Text: Thomas Kjellgren
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Johansson och Jansson AB, 2018
ISBN 978 91 985007 07

Stillhet. Ordet står där, någonstans mitt på sidan i Thomas Kellgrens eftertext till Härryda Kommun, Johanssons senaste bok. Det är nog ett viktigt ord när det gäller hela Gerry Johanssons produktion. Och kanske är det därför han nästan aldrig har människor med på bilderna. Dom ställer ofta till, vimsar runt och är alltid svåra att kontrollera. En levande varelse har dock befunnits värdig att ingå i denna bok, en häst. Den står stilla och begrundar något. Bryr sig inte ett skvatt om att den blir fotograferad.

Det är människors boningar och arbetsplatser som är Johanssons huvudsakliga intresse. Och naturen. Men oftast den natur där människan varit framme och petat. Eller slitit i sitt anletes svett. Som med de enorma stenhögar som någon bonde en gång inte bara lagt i en hög på en stenig åker, utan faktiskt staplat som ett stort monument över människans kraft att omvandla naturen.

Vi fotografer vet ju alla hur svårt det är att fotografera ett hus. Man står fel, där på marken. Alla linjer spretar och far åt de mest oväntade håll. Men inte på Johanssons bilder. Jag har inte tänkt på det tidigare men idag kom jag på hans trick. Oftast ligger husen i överkant på bilden. Då kan man hålla kamerans horisontlinje. Men då måste man också göra förgrunden intressant

Kanske är det så att Johansson är en förgrundernas mästare. Det finns alltid något intressant där. Det må vara ett gäng soptunnor, ett cykelställ eller bara en skugga som kommer in från höger.

Allt i bilderna är noga uträknat och man lockas att med fingret följa linjernas samspel. Eller, ibland, de dissonanser i bilden som gör att vi stannar till och försöker utröna platsens hemlighet.

Thomas Kellgrens text ger en intressant ingång till Johanssons bildvärld. (en annan bra text om fotografen återfinns i Malmö konsthalls katalog till utställningen: Lars Englund/ Skulptur, Gerry Johansson/ Fotografi från 2014. Katalog 235. Textförfattaren heter där Jörg Colberg.)

När jag möter upphovsmannen på vernissagen av utställningen Härryda kommun på Mölnlycke Kulturhus frågar jag om han inte tycker bilderna är en aning romantiska: – Jo, men jag vill ju att folk skall tycka att det ser lite fint ut, svarar han med ett leende och tillägger -Jag tycker ju själv om när det är fint.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PS. Nämnas bör också bokens form, en inlaga med öppen rygg och vikt omslag med präglad text. Omslaget är dock inte i papper utan i sådant linnetyg som man vanligtvis använder på hårdbundna böcker.

Tommy Söderlund
Essä: Eva Sjöstrand
Formgivning: Christer Jonson
Eddy.se ab
Riksarkivet, Landsarkivet i Visby, 2018

Intill/Intimacy heter den gotländske bildjournalisten Tommy Söderlunds nya fotobok. Jag sitter länge och bläddrar.  Den är imponerande stor och tjock och innehåller 230 bilder på de 400 sidorna. Alla fotografier är svartvita. Det är en humanistisk fotografi och en hyllning till människorna men också till naturen och olika miljöer på Gotland. En slags vardagens poesi.

Fotografierna är från åren 1979 till 2017, alltså tagna under nästan fyrtio år. Det märks att Tommy Söderlund känner människorna och förhållandena väl efter sina många år som lokalt verksam fotograf. Hans bilder förmedlar en stark känsla av att var just nära, intill.

Bilderna är stort uppdragna och har korta bildtexter. Det är kärleksfulla bilder på unga par, ofta i den sena gotländska ljusa sommarnatten, och på barn som leker. Men det finns också porträtt i boken som det på en ung kvinna som två gånger försökt ta sitt liv, bonden Bertil Karlsson som står tryggt vid sin traktor eller den lilla flickan Majd Almohamad från Syriens landsbygd som nu bor i Visby De flesta är vanliga gotlänningar men det finns också porträtt på kända personer, en avspänd Lars Norén eller Liv Ullmann som kärleksfullt omfamnar Siri Werkelin. En bild visar en annan sida av verkligheten, ”I ett kök, med kaffe och grannar en förmiddag utan jobb”.

Jag stannar vid ett par händer. Det är Tommy Söderlunds farmors händer, söndervärkta av reumatism. En klassisk bild som anknyter till fotohistorien och Russel Lees ”fru Andrew Ostermeyer” från 1936. De sista bilderna Tommy Söderlund tog på sina numera avlidna föräldrar berör mig på samma sätt. Pappan tittar rakt mot oss från sin sjukhussäng men mamman anar vi bara i sängen, det vi får se är hennes vattenglas och glasögon på bordet.

Jag tycker mycket om Intill/Intimacy. Både tilltalet i boken och tonen. Tommy Söderlund är en mycket skicklig och inkännande bildberättare. Kanske är jag partisk själv kommen från ön och ständigt återvändande dit. Bilderna är inte alls de vanliga från Gotland med solnedgångar, ruiner och får. Visst finns de motiven men då visar de till exempel Georg Thomsson som transporterar sina djur till Ytterholmen i Rone.

Intiill/Intimacy är en hyllning till den svartvita fotografin. Det är mycket svärta i bilderna och i trycket. Den är formgiven av mästaren Christer Jonson och tryckt på Göteborgstryckeriet. Det är en fotobok med hög kvalitet.  

Trots svärtan är det är inte alls det tunga som man kan se hos till exempel Anders Petersen. Snarare är det en poetisk fotografi som Kenneth Gustavssons.  Det finns också en ovanlig, befriande humor.

När jag träffar Tommy Söderlund i Visby under Almedalsveckan frågar jag vilka fotografer han har inspirerats av. Han inleder med den lettiska fotografen Inta Ruka, som han nyligen besökt, Thomas Wågström och Kenneth Gustavsson. Och så Sune Jonsson förstås.  

Tommy Söderlund vill nå fram till ett fördjupat bildberättande och ägna sig åt långa fotografiska projekt. Arbetet som fotograf på en tidning tillåter sällan det. Ett undantag var en mer djuplodande artikelserie i Gotlands Tidningar med hans bilder och Carin Häglunds texter som också blev en bok, Strandfolk och fiskelägen på Gotland .

Framför allt har han alltså arbetat på Gotlands Tidningar men också i Oskarshamn, Umeå och Borlänge. I Borlänge fick han fria händer att, tillsammans med en journalist. göra de längre reportage han hade längtat efter.

Tommy Söderlund medverkade också i det stora Ekodok-projektet som drevs av Nordiska museet och som utmynnade i en bok och en utställning i början av 1990-talet. Jag minns framför allt hans bild på Margit Sandelin som promenerar med sin tax en kall vinterdag vid Nordergravar i Visby. Den finns också med i Intill/Intimacy.

I vårt samtal kommer vi in på hans bakgrund. Pappan och farfadern var tegelbruksarbetare och månskensbönder på Näs på södra Gotland. Den socken som, näst efter Fårö, har längst strandlinje på ön och i dag mest känd för alla sina vindkraftverk.

Fotografin fanns i familjen genom att hans mamma hade en Kodak Brownie, en brun lådkamera, som hon tog bilder av familjen med och satte in i album.

Det var inte alls självklart att han skulle bli fotograf men han sökte och kom in på fotolinjen i Hemse. Sedan har han gått på Nordens fotoskola och på Konstfack. Han har också delat labb med Anders Petersen, Kenneth Gustavsson och Thomas Wågström.

Så till bildtexterna i boken. Han berättar att han i motsats till tidningsvärlden där man ofta skriver så långa bildtexter ville koncentrera dem. Och vi enas om att det är viktigt med texter och bildtexter i fotoböcker för att leda in betraktaren i ämnet.

Hur kommer det sig då att Riksarkivet/Landsarkivet i Visby har gett ut boken tillsammans med förlaget eddy.se, också det gotländskt. Aldrig har väl ett arkiv i Sverige satsat så mycket på att göra en riktig fotobok där fotografierna inte bara är illustrationer utan det väsentliga.

Tommy Söderlund berättar att när Gotlands Tidningar sade upp honom 2016 tog landsarkivets chef Jan Östergren genast kontakt och erbjöd honom både en arbetsplats på arkivet och föreslog att de skulle göra en bok.

Landsarkivet i Visby har en lång tradition av att arbeta med fotografi och har omfattande samlingar av såväl tidig som samtida fotografi. Tommy Söderlunds fotografier ingår nu i de samlingarna.

Riksarkivet som i år firar 400 år gör nu en stor satsning på att bevara och förmedla de 30 miljoner fotografier som bevaras i Stockholm och på landsarkiven runt om i landet. Det vore mycket välkommet om andra kulturinstitutioner kunde följa arkivens exempel och bryta det fotografiska kulturarvets styvmoderliga behandling i Sverige. Ja här skulle en samlad statlig översyn kunna lägga grunden för en fotografins renässans genom en nationell strategi och handlingsplan.

Det är viktigt att bevara och få tillgång till samlingarna även digitalt. Men att hålla en fotobok som Tommy Söderlunds Intill/Intimacy i handen är en helt annan upplevelse. Jag ser fram mot fler fotoböcker av den höga klass som Intill/Intimacy är ett utmärkt exempel på. Låt Riksarkivet och landsarkivet i Visby visa vägen!

Eva Dahlman, Fotohistoriker, vice ordförande i Centrum för fotografi

Anders Schönborg

Art and Theory, 2018

ISBN 978-91-88031-63-1

Boken om Angelica och Raymond är en svart bok. 72 åriga byggnadsingenjören Anders Schönborg började, efter att ha gått en kurs på Fotografiska, ta bilder av människorna på bänkarna utanför kyrkan i Högdalen. Han hade tidigare inte utryckt sig i bokform. Han lärde känna de som vistades på platsen och berättade att han ville skildra hur det är att leva det liv som alkoholister och drogberoende gör. Här mötte han Angelica som han skulle komma att fotografera under tre års tid. Han försökte också på olika sätt tillvarata hennes rättigheter. Boken handlar om en kvinna som tidigt hamnar på livets skuggsida. Hon drabbas av cancer i munhålan och samtidigt av de yttersta effekterna av vinster i välfärden. Hennes man Raymond skyddar henne men även han är sjuk. Paret flyttas runt av en motvillig socialtjänst. I de korta texterna får vi veta att Angelica sällan går ut -”folk glor så förbannat” Sjukhusbesöken blir allt tätare. Till slut orkar inte Angelicas kropp mer.

En talande bildsvit är de flyttkartonger, tillhörande de boende som hastigt fick evakueras sedan bristfälligheter konstateras i fastigheten. När Angelica och Raymond vill ha tillbaks sina få tillhörigheter får de av det privata vårdgivarbolaget meddelande om att allt skall brännas. Stockholms stad lyckas dock förhindra detta.

Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har vässat den här berättelsen till en formlig mardröm, med några få återhämtningspauser i form av Raymonds kärleksförklaringar och den omsorg som de hemlösa visar varandra. Vi tvingas in i trängre och trängre närbilder som i korniga uppförstoringar visar saker vi egentligen inte vill se.

Den som inte blir upprörd, arg eller ledsen över denna bok har antagligen ett hjärta av stål.