Det som blir kvar

In Fotoböcker 2014 on 18 juni, 2014 at 07:04

alltomslag

Emanuel Cederqvist

Blackbook publications 2014

ISBN9789197831796

Det är lika bra att säga det på en gång, så är det sagt; Det här är ingen Eventuella anhöriga -ligth. Jag syftar då på Tina Enghofs bok från 2004 som visade rum där människor dött i ensamhet och sakta bildat avlagringar på parketten.

Där Enghoffs bilder var som en smäll i mellangärdet på var och varannan sida så klappar den här boken dig på axeln och säger, möjligen, vänligt; Tänk på döden.

Det vi ser är tomma rum, lite slitna, använda rum. Men nu tömda på bokhyllor, fåtöljer, soffbord, sängar, krukväxter, böcker som aldrig blev lästa, små prydnadsaker från den där resan till Mallis, Wiltonmattan med den där fula fläcken som blev till när Moster Signe snubblade med glaset fyllt med körsbärsvin, Tvn, Skåpet som var fyllt med gud vet allt.

Och när vi ser tomma rum så tänker vi ofta, här bodde någon som inte finns mer, eller någon som finns lite mindre, på en institution av något slag. Ett stråk av sorg över något som nu är över, som är borta, infinner sig.

Det är som om tomma rum tvingar oss att ta ställning. Antingen till att bygga upp något nytt eller försjunka över det som var. I ett tomrum vill ingen människa vara.

Den samlande forntidsmänniska som Lasse Berg skriver om i sina Kalahariböcker, vars viktigaste ägodel var en väska att samla saker i, har utvecklats. Idag har väskan blivit en lägenhet fylld med saker som förstärker vår identitet. Gärna så mycket saker som möjligt.

Det är en vacker bok. Med ett omslag som är hämtat från ett solblekt exemplar av Dawids bok M+M från 1993. En bok fylld av tömda rum, men där ändå något lite av den som en gång gick omkring där, har dröjt sig kvar. En fläck på väggen där en tavla hängt, en dekorlist på en garderobsdörr. När gardinerna hänger kvar i ett fåtal rum så känner man nästan att man tränger sig på, det blir för privat. I en bild har anhöriga ställt en stol, ett bord med duk och blomma. Kanske ett rum för för att sörja i ensamhet.

Och när man åker förbi Stampens kyrkogård i Göteborg, den med porten, med inskriptionen; TÄNK PÅ DÖDEN. Då kan man tänka att ens rum ännu inte är tömda, att man ändå fortfarande är ombord på spårvagnen, på väg…

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: