Emanuel Cederqvist

Blackbook publications 2014

ISBN9789197831796

Det är lika bra att säga det på en gång, så är det sagt; Det här är ingen Eventuella anhöriga -ligth. Jag syftar då på Tina Enghofs bok från 2004 som visade rum där människor dött i ensamhet och sakta bildat avlagringar på parketten.

Där Enghoffs bilder var som en smäll i mellangärdet på var och varannan sida så klappar den här boken dig på axeln och säger, möjligen, vänligt; Tänk på döden.

Det vi ser är tomma rum, lite slitna, använda rum. Men nu tömda på bokhyllor, fåtöljer, soffbord, sängar, krukväxter, böcker som aldrig blev lästa, små prydnadsaker från den där resan till Mallis, Wiltonmattan med den där fula fläcken som blev till när Moster Signe snubblade med glaset fyllt med körsbärsvin, Tvn, Skåpet som var fyllt med gud vet allt.

Och när vi ser tomma rum så tänker vi ofta, här bodde någon som inte finns mer, eller någon som finns lite mindre, på en institution av något slag. Ett stråk av sorg över något som nu är över, som är borta, infinner sig.

Det är som om tomma rum tvingar oss att ta ställning. Antingen till att bygga upp något nytt eller försjunka över det som var. I ett tomrum vill ingen människa vara.

Den samlande forntidsmänniska som Lasse Berg skriver om i sina Kalahariböcker, vars viktigaste ägodel var en väska att samla saker i, har utvecklats. Idag har väskan blivit en lägenhet fylld med saker som förstärker vår identitet. Gärna så mycket saker som möjligt.

Det är en vacker bok. Med ett omslag som är hämtat från ett solblekt exemplar av Dawids bok M+M från 1993. En bok fylld av tömda rum, men där ändå något lite av den som en gång gick omkring där, har dröjt sig kvar. En fläck på väggen där en tavla hängt, en dekorlist på en garderobsdörr. När gardinerna hänger kvar i ett fåtal rum så känner man nästan att man tränger sig på, det blir för privat. I en bild har anhöriga ställt en stol, ett bord med duk och blomma. Kanske ett rum för för att sörja i ensamhet.

Och när man åker förbi Stampens kyrkogård i Göteborg, den med porten, med inskriptionen; TÄNK PÅ DÖDEN. Då kan man tänka att ens rum ännu inte är tömda, att man ändå fortfarande är ombord på spårvagnen, på väg…

Tuija Lindström

Art and Theory 2012 0ch 2014

( i samarbete med Hasselblad Center och Finlands Fotografiska Museum)

ISBN 9789197998536 och 9789198157307

Äntligen! Får man väl ändå säga. Lite rättvisa. En kvinnlig fotograf utkommer med en rejäl monografi. Det har varit mycket gubbar en tid nu. Inget ont i det. Strömholm, Hirsh , Petersen och Jonsson förtjänar riktigt fina böcker.

Nu kommer i alla fall Tujas bok, eller böcker, två stycken i en box. Utgivna med något års mellanrum för att korrespondera med en utställning i Göteborg samt en i Helsingfors. Dessutom i elegant formgivning med öppen rygg som underlättar läsningen.

Micke Berg skrev för en tid sedan en sak på sin blog om fotografers bästa arbeten. Dom gör man när man är ung, menade han. Det kanske stämmer. Se Stockholm Blues, eller Sune Jonssons första, Byn med det blå huset. Vi kanske alla är dömda till att arbeta i nedförsbacke.

Jag får för mig att Tuja försöker bekämpa likgiltigheten och rutinen genom att ständigt söka sig till nya sätt att fotografera. Vissa förstår jag inte alls. Hon åker omkring med en kille som verkar fungera som någon slags assistent och tar selfies här och där i världen. Några år tidigare, som i samma andetag, gör hon fina svartvita hamnbilder i serien Harbour. De sovande kropparna från -95 hör till formen ihop med några bilder från -87. Avklädda kroppar, ofta i vila, verkar vara något som följt henne genom hela karriären. På de allra senaste bilderna från 2010 har hon porträtterat köttätande växter. Dom visar på en nykommen energi. Man undrar vad som kommer att bli nästa ämne.

Men den första boken är nog ändå den intressantaste. Med bilderna från 1980-talet. Porträtten, en del så ikoniska att vi hittar dem på skönlitterära bokomslag. Jag tror också att klimatet för seriöst arbetande fotografer var bättre då. Man kunde enkelt vandra mellan rollen som brödfödefotograf och konstnärligt arbetande fotograf. Jag tror att detta att få bildkritik både från stressade tidningredaktörer och tillbakalutade gallerister var en positiv sak för fotografernas utveckling. Idag måste man välja spår och jag är inte säker å att det enbart är bra. Konstvärlden kan vara hård och svår att navigera i. Och brödfödefotograferandet är så underbetalt att det nästan är utraderat.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.