Archive for juni, 2011|Monthly archive page

Revisit<<Rewind

In Fotoböcker 2011 on 22 juni, 2011 at 02:36


Mette Muhli/Markus Andersson/Roberth Ericsson/Anders Malmberg

Eget förlag 2011

De flesta av oss har flyttat minst en gång. Många av oss flera gånger. Är hemma där man kommer ifrån eller där man bor, eller kanske både och? Ju äldre man blir desto fler blir frågorna och en diffus längtan tillbaka i tiden och rummet infinner sig. Yngre kan man ju inte bli men man kan kanske flytta tillbaka, eller åtminstone besöka sin barndoms trakter.

Det sistnämnda är vad fotograferna Markus Andersson och Mette Muhli, skribenten Roberth Ericsson och musikern Anders Malmberg har gjort. De har alla en anknytning till Karlskoga men ingen av dom bor där längre. I detta gemensamma projekt har de återvänt för att utforska det som vi gärna kallar ”hemma” oavsett hur lång tid som gått sen flyttlasset gick. I förordet skriver de ”Det som förenat oss är viljan att utforska det förflutna”.

Fotograferna har arbetat med något olika utgångspunkter.

Mette Muhli har sökt upp personer som varit en del av hennes liv och fotograferat dom på två olika platser. Först i deras hemmiljö och sedan på en plats som de har ett gemensamt förhållande till. Det är enkla bilder rakt upp och ner. Personerna sitter eller står och tittar rakt in i kameran. De ser ut att vara avslappnade och trygga och har valt att stanna kvar i Karlskoga i motsats till fotografen. Varför de blivit kvar kan vi ju bara spekulera i.

Markus Andersson har till största delen tagit miljöbilder. Det är sorgset och övergivet. Det som var Markus barndomsstad har nu blivit ett anonymt och okänt samhälle. I mellanrummet mellan då och nu finns svaret på vad som hänt. Bilderna ger inget svar men en vemodig känsla dröjer sig kvar. Markus har en skön känsla för ljusets alla skiftningar som gör de vardagligaste och tråkigaste motiv till något mer än rena avbildningar.

Båda fotografernas bilder har en drömsk ton i sig och bilderna är väldigt lika varandra. Det är svårt att veta vem som tagit vilken bild. Boken är uppbyggd av kvadratiska bilder, en på varje sida. Vartannat uppslag tillhör Mette och vartannat tillhör Markus. Efter tvåtredjedelar  av boken kommer en dikt, Att avbilda något förvunnet, som Roberth Ericsson har skrivit. Samma dikt läser han upp på cd skivan tillsammans med några till. Där kan vi också höra minimalistisk musik av Anders Malmberg.

Hemma är där man vet vart stigarna går och man vet vem som är släkt med vem, menar Ronny Eriksson och Euskefeurat i sången ”Det är hit man kommer när man kommer hem”. Om upphovspersonerna till denna bok har kommit hem vet jag inte, men att utforska de gamla stigarna leder med säkerhet framåt.

Anders Alm fotograf från Gammelstad, Norrbotten.

Annonser

Bluetown

In Fotoböcker 2010 on 8 juni, 2011 at 06:38

Pedro Guimarães. Eget förlag 2010

Vad är skillnaden mellan en fotobok, en utställningskatalog och en tidning? Till den stora utställningen på Library of Congress i Washington med Robert Franks bilder, gjordes (i samarbete med Steidl) en ”utställningskatalog” som är på 505 sidor och väger över 3 kg.

Kan man använda ISBN för att fastställa att det är en bok? Njaej, Malmöförfattaren Kristian Lundberg skrev en dikt som trycktes på en t-tröja, komplett med ISBN-nummer.

Pedro Guimarães kallar sin fotobok för newspaper eller exhibition catalog. Jag bestämmer mig för att kalla den fotobok … eller kanske fotoutställning? De är några centimeter större än en Dagens Nyheter både på bredden och höjden, den är på 24 sidor och papperet är matt, en aning tjockare är dagstidningspapper. Boken är inte häftad, består bara av vikta lösa ark. Man skulle kunna ha den på väggen.

Boken handlar om London, eller drömmen om London. Guimarães lade konturerna av ett portätt av drottning Elizabeth över en Londonkarta. Med hjälp av kartans rutnät (och porträttet) ritade han in 100 punkter på kartan som han besökte och fotograferade. Med slumpens hjälp menar han sig ha funnit det typiskt engelska.

Om ni nu fortfarande orkar läsa denna text, efter min omständliga beskrivning, så kan jag bara berätta att det är en fantastisk Londonskildring. Alla yrkesfotografer vet att gryningen och skymningen är den tid då landskap, urbana eller naturliga, får ett speciellt magiskt skimmer.

På en gata i den ödsliga Crystal Palace Parade har en ensam bil stannat i den blå timmen. En hemlig kärleksstund (location # 84)? På Quacker Lane (location #23) står två urdruckna Coca Cola-burkar utanför ett enkelt take away-ställe. Guiamæares eleganta och känsliga färgbehandling för tankarna till den amerikanske fotografen Eggleston.

Whitechapel Fried Chicken (lokation # 0), en bild tagen från gatan utanför ett matställe, har rent måleriska kvalitéer. Skymningsljuset igen och jag får omedelbart Edvard Hoopers Nigthhawks i tankarna. (Det visar sig sen att bilderna inte alls är det minsta lika men de har samma känsla.)

Det är ett London där människor endast undantagsvis förekommer i bild. De skymtar i ett fönster, någon står och röker vid en telefonkiosk. Det är istället platsernas själ som skildras. Såsom det visar sig i form av en kvarglömd porrtidning i ett buskage, eller i den stolta texten ”We´re beautiful movers” på en flyttbil. Fotografen säger själv om sitt verk: “It’s a dream of London about itself, a celebration of the beauty of its own alienation and loneliness”. Precis!

Boken innehåller endast ett tjugotal av utställningens hundra bilder. Jag vill se alla!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.