burn.01

Redaktör: David Alan Harvey

burnmagazine.org

burn.01 är en bok, men burn är så mycket mer än så. Det är en vision, en dialog, ett galleri, några stipendier, ett mentorskap, ett magasin, djup erfarenhet och ungdomlig styrka.

Och allt i fotografins tjänst

Magnumfotografen David Alan Harvey hade en tid en blogg som hette Road Trips (han skriver inga nya inlägg men det som skrevs  finns fortfarande kvar på nätet). Där berättade han om sitt yrkesliv och delade med sig av tips och erfarenheter på ett väldigt öppet sätt. Han brinner verkligen för sitt fotograferande och brinner lika mycket för att förmedla sina kunskaper vidare. Det gör han både  som workshopledare och mentor för unga fotografer. Han har på ett eller annat sätt undervisat sen han var 22 år. Hans mamma brukade säga att av det man fått i livet ska man ge bort det mesta, och efter den devisen verkar Harvey leva.

Som en förlängning av bloggen Road Trips startade han http://www.burnmagazine.org. Där riktade han ännu mer in sig på att hjälpa framförallt unga fotografer att utveckla sitt bildberättande. Alla som är intresserade kan skicka in en enstaka bild eller kollektion för bedömning av Harvey och hans medhjälpare. Om den antas så publiceras den på ett mycket  smakfullt sätt på hemsidan.

Dessutom delar burn ut ett stipendium varje år. EPG, Emerging Photographers Grant är ett stipendium som är till för att kunna slutföra ett personligt projekt.  Journalistiska såväl som konstnärliga projekt är välkomna. I juryn sitter många av de stora fotograferna. Vad sägs om namn som Martin Parr, Gilles Peress, Eugene Richards och Susan Meiselas?

Boken då?

Av alla bildberättelser som publicerats online på burn sen starten 2008 är tjugofem utvalda att tryckas  på papper. Här samsas unga oetablerade fotografer med världsstjärnor som James Nachtway och Alex Webb.

Alejandro Chaskielberg, som fick EPG 2009, visar en serie bilder från Paraná, en flod i Sydamerika. Han har fotograferat människorna på natten med bara månens sken som ljuskälla. Exponeringarna har varit upp till tio minuter långa. Storformatskameran och det mystiska ljuset gör att bilderna får nåt overkligt över sig.

James Nachtway har på sitt oefterhärmliga sätt dokumenterat hur världen har drabbats av nya resistenta tuberkulosbakterier.

Audrey Bardou  har dokumenterat sina föräldrar. Två vanliga, fantastiska och anonyma föräldrar i en vanlig miljö.

Laura El-Tantawy  har gjort en konceptuell undersökning av begreppet tro.

burn01 är inte mindre än ett litet mästerverk. Jag blir så imponerad av David Alan Harveys tro på fotografiets kraft. Han ser möjligheter där de flesta ser problem. Han klagar inte över de minskade publiceringstillfällena, han skapar egna. Och inte bara för sig själv, han delar med sig. Det borde fler göra.

Anders Alm

Morten Andersen. Shadowlab. 2011

Morten Andersens Oslo är en kall stad. Gatorna tillhör grabbarna. Dom som spyr mot väggen och gör pisspår i snön. Krogarna och klubbarna är ett ställe man kan fly till när snön blåser runt gathörnen. Där finns kvinnorna med sina röda läppar och förföriska leenden. Dom som man så gärna vill vara nära, men som är så undflyende och svåra att nå fram till. Andersen skildrar stadslivet med en frustande energi. I svartvita grovkorniga bilder naglar han fast stadens tecken, grafittin eller bara en sprucken, sliten vägg. Bokens få färgbilder har en förvriden färgskala som understryker stadens kaotiska miljö.

Men det är ändå ingen dyster skildring. Det märks att fotografen älskar sin stad och dess invånare med alla dess brister och skavanker. Och ibland blandar han in smått romantiska bilder av blomsterängar och körsbärsblom.

Bilderna i boken är tagna under en tjugoårsperiod och det märks. Det här är en Greatest hits volym och för den som inte känner Morten Andersen sedan tidigare är det en utmärkt introduktion till hans myllrande bildvärld. Men precis som i en samlingsskiva så har det kommit med mindre intressanta b-sidor och sammanställningen blir något spretig. Jag bläddrar hellre i hans debutbok Fast City. Den kan återfinnas på något bra antikvariat.

Så långt kommen i mitt skrivande smäller en bomb och en massa människor dör för en galnings kulor, i det Norge som ändå var ett väldigt oskuldsfullt land. Och jag måste läsa boken en gång till.

Då upptäcker jag att det finns ett nästan lite naivt och lite gulligt drag i hela boken.

En del av grafittin är gjord med vanlig vit skolkrita.  Tatueringen på en arm består av ett hjärta i ungefär en 25-örings storlek. En kille åker nerför gatan på något som ser ut som en gitarrförstärkare på hjul.

Det blir nästan obehagligt symboliskt när boken rent fysiskt faller i bitar inför mina ögon. Det här är alltså en skildring av ett Oslo FÖRE . Jag hoppas innerligt att Oslo EFTER också kommer att vara en plats där de älskande paren dansar omslingrade, där krogens glas glittrar inbjudande och där pisspåren lyser som ögon i natten.