Archive for november, 2011|Monthly archive page

Blackdrop Island

In Fotoböcker 2011 on 21 november, 2011 at 10:22

Foto: Klara Källström

Dikter: Viktor Johansson

/B-B-B Books, 2011

Tokyo. Stadslandskapet  breder ut sig i all oändlighet och människorna myllrar likt myror på gatorna. Ljudet av röster och bilar kryper in i minsta vrå. Ingenting tar någonsin slut.

Det är den bild jag tror att de flesta har av Japans huvudstad en av världens mest tätbefolkade städer.

Men i Klara Källströms Tokyo är det tyst och verkligheten tar slut några meter från kameran.  Människorna är få och ensamma. Blixtljuset  sugs upp och vad som finns i det mörka vet vi inte. En svart fond, en svart backdrop, en blackdrop avskärmar oss från resten. Blixtens ljus avslöjar det som ligger närmast med en skärande skärpa. Men de som döljer sig i det mörka kan se blixtens skarpa ljus på stort avstånd. De vet att fotografen är där.

Stilen i Källströms bilder känns  igen. På senare år har det nästan blivit en egen fotografisk genre, Blackdrop photography. Att ljusstyrkan avtar med kvadraten på avståndet är ju ingen ny kunskap och i fotohistorien är det många som utnyttjat  denna ljusets fysikaliska egenhet.  Jag kommer ihåg bilderna i Gerry Winogrands projekt Public Relations och Stock Photographs. WeeGee så klart och i nutid har JH Engström använt blixtljuset egenskaper i sitt konstnärskap.

De bilder jag gillar bäst är de utan människor. Storstadens husfasader med oväntade utsmyckningar, övertäckta bilar som avslöjar ägarens fåfänga. De förmedlar en känsla av ogripbara ungdomsupplevelser. Full av förväntan och nyfikenhet men med lite erfarenhet vandrar man runt i en okänd miljö. Där upptäcker man saker som kommer att finnas kvar i minnet hela livet. En favorit har blivit det omplåstrade trädet som håller på att välta över en gångstig.

När det kommer in människor i bilderna blir det lite problematiskt.  Den närhet och närvaro jag upplever i miljöbilderna försvinner. Människorna blir bara staffagefigurer som tvärtemot dess ursprungliga syfte blir till en belastning för bilden.

I slutet av boken har Viktor Johansson publicerat ett antal dikter både på svenska och engelska.

Boken är utgiven på ett relativt nystartat förlag där Klara Källström själv är en av ägarna. Det verkar vara ett förlag med stora ambitioner. Blackdrop Island är en väl genomtänkt produkt från första till sista pappersfiber. Det är verkligen ett stycke bokkonst och det  är nog inte det sista vi kommer att höra från Klara Källström och B-B-B Books.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad

Annonser

Elisabeth-I want to eat-

In Fotoböcker 2011 on 8 november, 2011 at 05:57

 Mariken Wessels

Alauda publications

Jag blir förbryllad redan av omslaget. Ett svartvitt porträtt. Klippt i två delar rätt över näsryggen och sen ihoptejpat igen. Det föreställer en ung kvinna. Hon heter Elisabeth och hon mår inte bra. Det framgår av de vykort och brev som några släktingar har skickat till henne.

We got on each other´s nerves but instead of just quietly leaving the room you start to swear, throw things and kick. What do you achieve by it?? It´s a breach of the peace. The police have to be called, who usually know what to do to calm things down, cell, hospital, injections.

Elisabeth bodde antagligen någonstans på den holländska landsbygden.Troligen tycker hon om att fotografera. Bilder på hus, kanaler och landskap. Två kvinnor står i blåsten och tar adjö av någon. Fotografierna är repiga, dammiga och har framkallningsfläckar. Trots att motiven i sig är neutrala så infinner sig en stämning av något hotande, något som inte står rätt till.

I mitten av 60-talet är Elisabeth i tonåren, hon fotograferar sin familj och sig själv. Hon är i den åldern när man undersöker vem man är. Hon fotograferar sig själv naken, betraktar förvånat sina bröst i en spegel. Målar porträttbilderna med röd tuchpenna.

Sedan, på sjuttiotalet, inga mer fotografier. Bara oroliga brev från släktingarna; …with exercise and frech air we see that irritations and sadnesss disappear. Talk to Doctor E, take his advice.

Make your mouth into a spout, whistle and try some little tune.

Mariken Vessels har hittat fotografier och ett antal brev på en loppmarknad på Hendrik Jacobszstraat i Amsterdam. Hon delger oss Elisabeths historia i redigerad form. De holländska släktingarnas tafatta försök att hjälpa den då trettioåriga kvinnan är översatta till engelska.

Bokens sista brev är skrivet av Elisabeth själv. Det verkar som om det legat undanstoppat i en väska eller plånbok och aldrig blivit avsänt.Papperet är slitet. Det avslutas med orden I want to eat.

Vad hände med Elisabeth sedan? Hon borde vara i sextioårsåldern nu. Är hon i livet?

Vi får inte veta så mycket om den holländska kvinnan, men de brottsycken av hennes liv vi får se är uppskakande.

Den fråga jag tycker är mest problematisk är den etiska aspekten. Kan man göra så här? Jag känner mig som om jag smygtittar in i en annan människas hemligheter. Skändar vi Elisabeths integritet genom att vi blickar in i hennes liv? Found photos är förvisso en hel egen genre inom fotoboksvärlden men i händerna på t.ex Eric Kessels blir historierna en slags skrattspeglar, den här historien är tragisk.

Eller finns det ingen anledning till upprördhet i en värld där vi alla kan googla fram det mesta om våra medmänniskor?

När jag söker uppgifter om bokens upphovsman Mariken Vessels, hittar jag ett uttalande som gör mig än mer frågande; – I construct my own story with found material. Their past receives a fresh layer. I borrow their memories. This work is also about communication, or the lack of it, time, and the effort of people to get a grip on life and hold on to time.

Är historien om Elisabeth verklighet eller dikt? En bok som väcker så mycket frågor är naturligtvis väldigt intressant.

Boken vann en Silver Medal Book Award på Fotofestival di Roma 2009.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.