Espen Tveit. Eget förlag.2011. ISBN 9788299431828

Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert.

Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att man bygger en läktare. En läktare kan också vara ett sätt att skilja på folk. Där kan man placera de mer prominenta åskådarna. Läktarnas utformning beror ofta på vilka frivilliga ideella krafter man har i den aktuella fotbollsklubben. Oftast är läktarna utförda i trä. (Från ortens byggvaruhus?) Ibland med fastskruvade plastsitsar. (En lokal plasttillverkare?) På vissa ställen satsar man på framtiden, eller evigheten, med stora fyrkantiga stenblock som antagligen kommer att ligga kvar där långt efter att fotbollsplanen vuxit igen eller bebyggts. (Man kan ana närvaron av ett lokalt stenhuggeri.)

Espen Tveit har rest runt i Norge och Sverige och fotograferat dessa bortglömda arkitektoniska skapelser. Också det ett sätt att få ordning på tillvaron. Han har valt de små arenorna där ett gäng entusiaster för en evig kamp mot den omgivande naturen som hela tiden hotar med att tränga in på idrottsplatsen. Ibland har man fått ge upp läktaren för att åtminstone hålla planen i trim. Som i Oppegård där granarna fått fäste mitt i den låga träläktaren.

I Hällevadsholm, Munkedal har man inte hindrats av att vägen stryker tätt inpå fotbollsarenan. Man har byggt en läktare uppe i skogen på andra sidan vägen. Fin utsikt, men risk för olyckor kan man tänka. Planen i Fjærland, Sogndal ligger så hisnande vackert med fjorden intill och fjällen i bakgrunden. Man förstår inte hur någon spelare kan hålla ögonen på bollen i denna vykortsmiljö.

Man kan fundera över vem den här boken är till för. Kanske som inspiration för mindre fotbollsklubbar på landsorten. Eller för forskning om våra fritidsvanor. En professor med sociologi och antropologi är entusiastisk i bokens efterord.

Men det är faktiskt ett nöje att bara försjunka i de etthundratio exemplen på mänsklig uppfinningsrikedom. Och Tveit lyckas förvandla de kreativa och många gånger märkliga sätt på hur man använder tryckimpregnerat virke till vackra bilder. Att bygga läktare kan vara en slags omsorg om medmänniskan, även om den egna vinningen ibland dyker upp i reklambudskapen. Skylten från fiskebåten LL784 Littorina är lite gullig, ”Ät fisk, bli frisk”. Den sitter placerad alldeles ovanför sittplatsen vid Sotenäs fotbollsplan, Smögen.

En känd fotograf sade att det viktigaste är ibland det som finns utanför bildytan. I denna bok får vi själva föreställa oss publiken, de finns inte en enda människa med på bilderna. Men deras spår och gärningar finns där.

Detta är inte Tveits första bok om ämnet fotboll. 2001 gav han ut boken Rite som handlar om fotbollsmål. Allt från två gärsgårdsstörar i backen till avancerade aluminiumnätkassar.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

Martin Bogren

Bokförlaget Max Ström.2011

Jag har gjort en trendspaning. Först ut var Anders Petersen och JH Engströms From Back Home sen kom  Muhli/Andersson/Ericsson/Malmberg och deras bok Revisit<<Rewind.  Båda böckerna är tidigare recenserade här på omfotoboken.com. Den här boken är det tredje exemplet och därmed är trenden bevisad.

Vilken trend då? Jo, att återvända till barndomens/ungdomens trakter och göra en konstnärlig gestaltning av återvändandet.  Anders Petersen och JH Engström fotograferade i Värmland. I Revisit<<Rewind fick vi följa med till Karlskoga. Och nu har fotografen Martin Bogren under flera år återvänt till sin barndoms by i Skåne och sammanaställt materialet till denna bok och även till en utställning. Med ett dokumentärt anslag har han undersökt och försökt förstå sina minnen och varför han längtade bort.

Första bilden visar en död och fastbunden kråkfågel på en trästolpe med taggtråd. Som inledande beskrivning av Bogrens förhållande till byn blir det nästan övertydligt i sin svartvita sorgsenhet.

Därefter följer fotografier på människor, djur och landskap. Bilderna glider ut och in mellan det dokumentära och det subjektivt poetiska och saknar nästan helt tidsmarkörer. De rör sig mellan då och nu precis som i en tidsmaskin. Barnen är för evigt barn och landskapen är de universiella landskapen.

Det finns två bilder som tillsammans innehåller ett helt liv. I början av boken står en ung pojke med bar överkropp  och tittar in i kameran. Han håller händerna korsade framför sig. Längre fram i boken dyker han upp igen. Han står fortfarande där med bar överkropp och händerna i samma pose. Men nu är han 80 år äldre.

Mitt i boken finns en text som Martin Bogren har skrivit. Texten är tillbakablickande och sätter in bilderna i ett sammanhang och det är mycket värdefullt. Hans förhållande till barndomsbyn är inte helt okomplicerad. Där finns försoning, avståndstagande, fulhet, inskränkthet. Till och med de fina ögonblicken beskrivs med ett vemodigt tilltal.

Han skriver  om en vägkorsning där ölgubbarna möttes och berättade historier för varandra och han gick de  205 stegen från låglandet upp till kullen. Där såg han världen och jag antar att längtan bort blev ännu större.

Bogren  utnyttjar den fotografiska teknikens fel och brister på ett konstnärligt sätt. Oskärpa, ljusskador, linsreflektioner blir en del i berättandet och förflyttar ibland motiven till en drömvärld. Bilderna är analoga till sin karaktär, kanske för att de är analoga. Vad vet jag, och naturligtvis spelar det ingen roll.  Svärtan i bilderna är tung, både konkret och symboliskt, och påminner om mezzotint.  Från det svarta arbetar man sig fram till gråskalor och ljus och det är precis vad Bogren gör. Han har försonats med sin hemby.

Robert Johnson mötte djävulen i sin vägkorsning och Martin Bogren mötte ölgubbarna i sin. Av båda dessa möten blev det riktigt bra blues.

Provläs boken!

Anders Alm, fotograf i Gammelstad