Archive for september, 2011|Monthly archive page

Fra siden / side-lines

In Fotoböcker 2011 on 12 september, 2011 at 03:49

Espen Tveit. Eget förlag.2011. ISBN 9788299431828

Vi människor har behov av ordning. Kanske är det viktigare nu än någonsin tidigare. När världen förändras så snabbt och nästan ingenting längre är säkert.

Detta behov kan uttryckas på många sätt. Ta till exempel otyget med att folk står och dräller lite hur som helst runt en fotbollsplan. Sådant kan lätt åtgärdas med att man bygger en läktare. En läktare kan också vara ett sätt att skilja på folk. Där kan man placera de mer prominenta åskådarna. Läktarnas utformning beror ofta på vilka frivilliga ideella krafter man har i den aktuella fotbollsklubben. Oftast är läktarna utförda i trä. (Från ortens byggvaruhus?) Ibland med fastskruvade plastsitsar. (En lokal plasttillverkare?) På vissa ställen satsar man på framtiden, eller evigheten, med stora fyrkantiga stenblock som antagligen kommer att ligga kvar där långt efter att fotbollsplanen vuxit igen eller bebyggts. (Man kan ana närvaron av ett lokalt stenhuggeri.)

Espen Tveit har rest runt i Norge och Sverige och fotograferat dessa bortglömda arkitektoniska skapelser. Också det ett sätt att få ordning på tillvaron. Han har valt de små arenorna där ett gäng entusiaster för en evig kamp mot den omgivande naturen som hela tiden hotar med att tränga in på idrottsplatsen. Ibland har man fått ge upp läktaren för att åtminstone hålla planen i trim. Som i Oppegård där granarna fått fäste mitt i den låga träläktaren.

I Hällevadsholm, Munkedal har man inte hindrats av att vägen stryker tätt inpå fotbollsarenan. Man har byggt en läktare uppe i skogen på andra sidan vägen. Fin utsikt, men risk för olyckor kan man tänka. Planen i Fjærland, Sogndal ligger så hisnande vackert med fjorden intill och fjällen i bakgrunden. Man förstår inte hur någon spelare kan hålla ögonen på bollen i denna vykortsmiljö.

Man kan fundera över vem den här boken är till för. Kanske som inspiration för mindre fotbollsklubbar på landsorten. Eller för forskning om våra fritidsvanor. En professor med sociologi och antropologi är entusiastisk i bokens efterord.

Men det är faktiskt ett nöje att bara försjunka i de etthundratio exemplen på mänsklig uppfinningsrikedom. Och Tveit lyckas förvandla de kreativa och många gånger märkliga sätt på hur man använder tryckimpregnerat virke till vackra bilder. Att bygga läktare kan vara en slags omsorg om medmänniskan, även om den egna vinningen ibland dyker upp i reklambudskapen. Skylten från fiskebåten LL784 Littorina är lite gullig, ”Ät fisk, bli frisk”. Den sitter placerad alldeles ovanför sittplatsen vid Sotenäs fotbollsplan, Smögen.

En känd fotograf sade att det viktigaste är ibland det som finns utanför bildytan. I denna bok får vi själva föreställa oss publiken, de finns inte en enda människa med på bilderna. Men deras spår och gärningar finns där.

Detta är inte Tveits första bok om ämnet fotboll. 2001 gav han ut boken Rite som handlar om fotbollsmål. Allt från två gärsgårdsstörar i backen till avancerade aluminiumnätkassar.

Tommy Arvidson fotograf och skribent i Malmö

Annonser

Fotoboksprisnomineringar!

In WAZZUP? on 8 september, 2011 at 09:51

Fotografmonter B&B 2009

Nomineringarna till Svenska fotobokspriset är ute!

Och som vanligt så är juryns val oförutsett och överaskande.

I år spelar boningar en stor roll. Och natur. Människor är nästan helt frånvarande.

Som i Henrik Zeitlers bilder från kollektiv

Eller övermålade som i Maria Miesenbergs suggestiva bilder.

Bruno Mathsson är också frånvarande och hans hem och verk förvandlas sakta till natur, i Mikael Olssons bilder.

Nils Petter Löfkvist med kompisar gräver ner sig under en pir i Malmös hamnområde.

Catharina Gotbys bok har jag inte sett ännu. Men omslaget antyder att hon arbetat vidare inom den svartvita naturfotografin, något som hon delvis var inne på i sin tidigare bok Songs.

Nytt för i år är att vi får vänta ända till 1 november innan vi får veta vem vinnaren är. ( Men alla nominerade är ju egentligen vinnare!) Ingen prisutdelning på Bok & Bibliotek således. Men SFF finns där med en monter som vanligt.

Intressant är också att tre av böckerna är utgivna på utländska förlag. Svensk fotografi får allt större anseende ute i den internationella fotovärlden.

De nominerade är:

Catharina Gotby för Presence (Amfora)

Hendrik Zeitler för A place of ones own (Journal)

Mikael Olsson för Södrakull Frösakull (Steidl)

Maria Miesenberger för Sverige/Schweden (Steidl)

Nils Petter Löfstedt  för The Pier (Pierre von Kleist-edition)

Vinnare av Svenska Fotobokspriset 2011 utses på Rival i Stockholm den 1 november.

Prissumman är på 30.000 kronor och 10.000 vardera för andra till femteplats.

Årets jury:

Marianne Lindberg De Geer, konstnär, scenograf, maskör och dramatiker

Julia Peirone, fotokonstnär

Aron Mörel, ansvarig redaktör för Londonbaserade förlaget Morelbooks

Ruben Östlund, regissör

Eric Ericson, konstnär och författare.

Mer info och bilder på

http://www.sfoto.se/fotoforfattarna/nominerade-till-fotobokspriset-2011

Tommy Arvidson

Planket x 3

In WAZZUP? on 7 september, 2011 at 04:31

 

 

Planket denna älskade och ständigt ifrågasatta endags utomhusutställning, hölls i år i tre städer, Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm var 59 kvinnor och en man inbjudna. I Göteborg var det först till kvarn som gällde. I Malmö likaså, även om några kände sig undanskuffade.

Ty det är ju det vi bråkar om i den svenska fotografiska ankdammen. Skall det vara öppet för alla, eller skall man vara inbjuden? Jag har under åren tyckt både det ena och det andra men bestämt mig för att alla initiativ är bra. Det är ett ideellt obetalt arbete som utförs för att vi skall få se mer fotografi och det bör applåderas högt och ljudligt. Till dem som klagar kan jag bara säga, gör ett eget plank då! Det finns plats för naturplank, rockplank, gubbplank och vad du vill. Bara någon vill vara ideell obetald arbetskraft.

Jag deltog själv i Göteborg och höjde därmed gubbprocenten en aning. För nog är det så att manlig fotografi stundtals skiljer sig från kvinnlig. Vi män har ibland en förmåga att krångla till saker och ting. Kombinationen gasmask och naken kvinna var det flera utställare som hade tänt på. Hur tänker man då?

Planket vid Trädgårdsföreningen hade ett hundratal utställare, ganska jämt fördelat mellan manliga och kvinnliga. Den känsla som dröjer sig kvar efteråt är ändå att en del fotografer inte riktigt vet vad dom vill. Visst, barn är gulliga, blommor är vackra och elefanter är lite roliga men det krävs mer kritiskt tänkande. Vi översköljs av så mycket bilder överallt, och jag är inte det minsta intresserad av att se bilder från ett främmande land bara för att det är ett främmande land.

Men en folkfest var det, folk hade roligt med sina vänner och sina kameror. Och det fanns en hel del fina bilder, Elin Heinö små svartvita landskap och barnporträtt, Hillevi Nagels resebilder från främmande land ( New York) och Eva Werners märkliga collage, stannar kvar i minnet.

Markligast var nog ändå mannen som hade hängt upp tre tavlor, fina ramar, blekta konsttryck.

Kanske var det Picasso, Degas eller något sådant. En handtextad skylt; Tavlor 50:- , antydde att han försökte få igen pengarna han lagt ut på anmälningsavgiften.

 

Jag såg alltså inte Planket i Stockholm, men väl den fina katalogen. Utställningen ville vara provocerande. Det lyckades ganska bra, 128 kommentarer på Fotosidan måste nästan vara rekord.

Vad som var underligt att jag vid en snabb genomläsning inte kunde se att en enda av debattörerna hade kommenterat om dom tyckte själva utställningen var bra eller ej.

När jag bläddrar i katalogen slås jag av att jag inte skulle kunna säga om det är en man eller kvinna som tagit bilderna. Det finns kanske ingen skillnad? Man kan konstatera att de 60 fotograferna har tagit sin inbjudan på allvar. Det finns en önskan att utrycka sig, att berätta något eller hävda något. Carola Gran/Erika Svensson visar en bild ur sin serie; Young men told to look sexy. Ung naken man som håller på att trilla av stol skulle jag vilja säga. Men som provokation fungerar den naturligtvis bra. Helene Schmitz landskapsbild från Forsmark blir när man läser texten väldigt obehaglig. Hon har fotograferat platsen där radioaktivt avfall skall slutförvaras. Tyvärr så har några av de mer kända fotograferna valt att visa äldre, redan publicerade arbeten. Det hade varit kul att se något nytt.

Planket lever vidare, Neil Goldstein, initiativtagaren till det första planket 1982, ler nog i sin himmel.

 

P. S.  Planket Stockholm är internationell, visas i Berlin den 10 september.

 

P.S. 2 Så här såg det ut i Malmö förra året.

 

 

 

 

 

 

 

Lowlands

In Fotoböcker 2011 on 2 september, 2011 at 12:08

Martin Bogren

Bokförlaget Max Ström.2011

Jag har gjort en trendspaning. Först ut var Anders Petersen och JH Engströms From Back Home sen kom  Muhli/Andersson/Ericsson/Malmberg och deras bok Revisit<<Rewind.  Båda böckerna är tidigare recenserade här på omfotoboken.com. Den här boken är det tredje exemplet och därmed är trenden bevisad.

Vilken trend då? Jo, att återvända till barndomens/ungdomens trakter och göra en konstnärlig gestaltning av återvändandet.  Anders Petersen och JH Engström fotograferade i Värmland. I Revisit<<Rewind fick vi följa med till Karlskoga. Och nu har fotografen Martin Bogren under flera år återvänt till sin barndoms by i Skåne och sammanaställt materialet till denna bok och även till en utställning. Med ett dokumentärt anslag har han undersökt och försökt förstå sina minnen och varför han längtade bort.

Första bilden visar en död och fastbunden kråkfågel på en trästolpe med taggtråd. Som inledande beskrivning av Bogrens förhållande till byn blir det nästan övertydligt i sin svartvita sorgsenhet.

Därefter följer fotografier på människor, djur och landskap. Bilderna glider ut och in mellan det dokumentära och det subjektivt poetiska och saknar nästan helt tidsmarkörer. De rör sig mellan då och nu precis som i en tidsmaskin. Barnen är för evigt barn och landskapen är de universiella landskapen.

Det finns två bilder som tillsammans innehåller ett helt liv. I början av boken står en ung pojke med bar överkropp  och tittar in i kameran. Han håller händerna korsade framför sig. Längre fram i boken dyker han upp igen. Han står fortfarande där med bar överkropp och händerna i samma pose. Men nu är han 80 år äldre.

Mitt i boken finns en text som Martin Bogren har skrivit. Texten är tillbakablickande och sätter in bilderna i ett sammanhang och det är mycket värdefullt. Hans förhållande till barndomsbyn är inte helt okomplicerad. Där finns försoning, avståndstagande, fulhet, inskränkthet. Till och med de fina ögonblicken beskrivs med ett vemodigt tilltal.

Han skriver  om en vägkorsning där ölgubbarna möttes och berättade historier för varandra och han gick de  205 stegen från låglandet upp till kullen. Där såg han världen och jag antar att längtan bort blev ännu större.

Bogren  utnyttjar den fotografiska teknikens fel och brister på ett konstnärligt sätt. Oskärpa, ljusskador, linsreflektioner blir en del i berättandet och förflyttar ibland motiven till en drömvärld. Bilderna är analoga till sin karaktär, kanske för att de är analoga. Vad vet jag, och naturligtvis spelar det ingen roll.  Svärtan i bilderna är tung, både konkret och symboliskt, och påminner om mezzotint.  Från det svarta arbetar man sig fram till gråskalor och ljus och det är precis vad Bogren gör. Han har försonats med sin hemby.

Robert Johnson mötte djävulen i sin vägkorsning och Martin Bogren mötte ölgubbarna i sin. Av båda dessa möten blev det riktigt bra blues.

Provläs boken!

Anders Alm, fotograf i Gammelstad