Frank Watson

Bildibok 10

ISBN 9789187220104

Ibland måste saker få ta tid. 1987 kom boken Juli 1980 ut på förlaget Bildibok. Det var en poetisk skildring av en familjs sommarstugevardag med småbarn och lata dagar i harmoni.

I år utkommer boken Sommaren 1981. Watson målar med ljuset och ger oss minnesbilder från en sommar med fru och två döttrar. Det är stillsamma betraktelser över barnfötters vandring på solvarma stenar. Solen tränger in genom ett fönster och skapar sina egna bilder på en bordsskiva. När det regnar njuter barnet av plask i vattenpölar.

Helt fristående från bilderna har Watson nedtecknat dikter om minnen och tid, eller om ögonblick;….

det glider så naturligt förbi:

någon går förbi

en kylig vindfläkt får mig att leta efter en skjorta

så vardagliga ting att jag knappt märker att ögonblicket försvinner,

glider bort.

Ibland är det så skönt med böcker som envist hävdar att livet kan vara gott om man bara stannar upp och tar sig tid att se. Att till exempel se skönheten i skuggan som ett trästaket kastar i sanden.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Frank Watsons bilder kan just nu ses på Höstsalongen på Fotografiska i Stockholm. Till och med den 7 december.

Susanne Johansson

Eget förlag

ISBN9789187021275

Kullerbytta

Susanne Johansson

Eget förlag

ISBN9789187021275

Någon gång i början av 60-talet kom som vanligt varje år ett tivoli till Stora Torget i Tierp. Jag var ungefär 13-14 år. Det bör ha varit i samband med Barnens dag. Vi var ett gäng killar som samlades utanför varitetältet. Dödsryttarna i William Arnes motorcykelcirkus lockade inte längre. Vi ville se Miss Yvette.

Efter att nervöst ha köpt biljetter och blivit insläppta. (Det måste väl ha varit åldersgräns?) Sittande på främsta bänken gnomled vi svärdslukare, gummimannen Martino och någon trollkarl.. Sen var det äntligen dags det som fört oss dit. Ljuset tonades ner, vi kunde i duklet se Miss Yvette (vi kan kalla henne det) smyga in i en sliten morgonrock. Så tändes ljuset och där stod hon blicktsilla, naken! Ljuset släcktes efter några sekunder. Varitéutroparen påannonserade en ny pose som hon intog. Det var nämligen förbjudet att röra sig naken på en varitescen. Vi fick se henne i posen ”Soluppgång” och några till med fantasifulla namn. Efter några minuter var det slut.

Det var en omskakande upplevelse, jag kan inte minnas att vi pratade mycket om vad vi sett efteråt, Vi var mest förvirrade. Det var bara för mycket.

Något av den känslan hemsöker mig när jag läser boken Kullerbytta, trots att jag väl sett en del nakna kvinnor sedan dess.

I bokeni får se ett femtontal kvinnor utföra olika vardagliga sysslor helt nakna. Och visst kan man ligga naken i soffan och läsa en bok eller stå vid staffliet och måla en tavla eller spela piano. Men att beskära ett körsbärsträd eller att hantera en pelarborrmaskin utan kläder verkar lite vanskligt. Avsikten med boken är att på något sätt neutralisera synen på kvinnokroppen. Kvinnorna som framtäder i bild är helt vanliga kvinnor i olika åldrar. Med runda magar och valkar här och där.Några har ärr efter operationer.

Jag förstår inte riktigt vem boken vänder sig till. Kanske till kvinnor som har problem med sin självbild eller män som åtrår filmstjärneideal. Jag är positiv till idén om att alla människor är vackra, men blir nog ändå mest förvirrad.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Bertien van Manen

Mack 2014

ISBN9781907946622

Jag tänkte introducera ett nytt ord; ampro. ( det fungerar faktiskt både på engelska och svenska.)

Det är en hopskrivning av amatör och proffs.

Det börjar bli en rätt stor skara fotografer som har anslutit sig till den här genren. En av de som var tidigt ute är Joakim Eneroth. När han gav ut sin första bok på det lilla förlaget Journal var förläggaren Gösta Flemming en aning orolig. Kunde man göra så här? Blanda svartvit och färg?Att använda sig av oskarpa bilder var ett annat tabu som bröts. Nu är amprofotograferna betydligt vanligare. Några typiska amprofotografer är JH Engström, Martin Bogren och Morten Andersen Och Bertien van Manen.

Det är kanske en slags fotografins motsvarighet till Dogmafilm även om reglerna är lite annorlunda och mer diffusa. Amprofotografen använder ofta en enkel kamera, men inte nödvändigtvis. Chris Killip jobbade med en storformatskamera när han gjorde boken In flagrante. Det var mera sättet han använde den på. Handhållen på mörka pubar och diskotek.

Med dagens digitala kamerateknik blir alla bilder perfekta. Jag vet inte om det är så, men det skulle inte förvåna mig om någon kamerafabrikant hade byggt in en automatisk horisontlinjekorrigering.

Många äldre yrkesfotografer beklagar sig över att alla nu är fotografer. Nästan alla bilder som tas blir fantastiska. Det var länge sedan man behövde hålla reda på förlängningsfaktorn på ett polarisationsfilter.

Amprofotgrafen gör tvärtom. Han använder sig av allt som har en lins med något ljuskänsligt bakom sig. Det kan vara en telefon, en Canon Dial, en kompakt digitalkamera, eller en storformatskamera. Man fotograferar utan att bry sig om kompositionsregler eller teknik. En repa på filmen är en del av bilden.

När man först kastar en blick i Moonshine får man en känsla av att den är ett familjealbum bestående av många fotografers amatörbilder.Svartvitt och fär. Blixt rätt på, kapade huvuden och iblad ett obarmhärtigt motljus.

Men man inser snart att det är en mycket medveten fotograf som arbetat hårt för att uppnå en slags närhet..

Bilderna i boken är tagna under ett antal resor till Appalacherna i mellersta USA. Den första kontakten med en familj i Cumberland, Kentucky togs redan 1985. Sedan har van Manen återvänt till familjen med oregelbundna mellanrum fram till i dag. Resultatet har blivit en intim familjekrönika i text och bild. En berättelse avskalad från bildestetik och vanföreställningar om the amerikan way of life. Jag är numera helt övertygad om att medelamerikanen har ett något överdrivet intresse för vapen, det är inte något man bara ser på film eller hör på nyheterna.

Det här är helt enkelt ett stycke etnologi, men utan några vetenskapliga anspråk. Etnologi som ju enligt vissa kan definieras på följande sätt;

.koder, föreställningar och värden som människor delar (mer eller mindre, medvetet eller omedvetet) och som de kommunicerar och bearbetar i socialt handlande.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS Efter att ha hört en diskussion om vilka regler (? ) som skall anses gälla för att något skall anses få utge sig för att för att vara gatufotografi, och att en organisation nyligen hade ändrat reglerna för vad som får kallas landskapsfotografi, är jag nog beredd att dra tillbaka min definition AMPRO. Man skall inte hålla på och sätta upp regler för vad fotografi är eller inte är. Men man kan tycka om eller inte tycka om vissa bilder. Jag tycker mycket om Bertien van Manens bilder!

Om jag bodde i Stockholm så skulle jag hänga uppe på Centrum för Fotografi på Tjärhovsgatan ofta, just nu. Det är nästan alltid intressanta utställningar där, men just nu finns det en annan anledning till besök.

Under några få dagar till kan man få bläddra hejdlöst i alla böcker som lämnats in till Svenska fotobokspriset. Bland de över 90 inlämnade böckerna finns åtskilliga pärlor som inte ens blev nominerade:

Kent Klich: Killing time.

Tung sak, men imponerande och rörande och…, läs mer här.

Thron Ullberg:Celina and me.

Jag var fullkomligt förbluffad över Ullberg när han började med sina porträtt. Nu har jag ändrat åsikt och är ganska trött på den typen av fotografi. Men han är fantasirik och oerhört tekniskt skicklig. Den här boken innehåller många självporträtt och familjebilder.

J.H. Engström: Långt från Stockholm.

Gäddhuvuden och dansband, allt från Värmland. Och hans landskapsbilder! Jag skulle tycka om att se en bok med bara hans landskapsbilder. Efter att ha läst den skulle man inte våga sig ut i en svensk storskog. Rena mardrömsbilderna, men väldigt, väldigt fina.

Kajsa Gullberg: Unravelled.

I grafiskt svartvita bilder berättar Gullberg dramatiskt om kvinnors liv.

Om att skära sig själv och om att bli skuren i samband med bröstoperationer. Men också om lyckan med att vara gravid och att få barn. Allt i en omskakande naket symbolladdad bok.

Thomas Wågström: Nackar.

Ibland när jag går på stan försöker jag föreställa mig hur människor ser ut bara genom att betrakta deras nackar. Mina föreställningar visar sig ofta vara felaktiga. Här kan vi dock hitta några kända nackar ur den svenska fotografkåren som är ganska lätta att känna igen. En ömsint betraktelse över en känslig kroppsdel. Dessutom läsvärt skrivet i ämnet, av Knausgård.

Martina Hoogland Ivanov: Speedway.

Man lär sig inte ett smack om den spännande sporten speedway men lite grand om människans ensamhet. Jag kan ibland fördomsfullt tänka att dom där ”konstnärliga” fotograferna, dom kan väl hålla sig ute i naturen eller med nakenmodeller på någon rivningshusvind. Men egentligen så är det ju tvärtom. När en fotograf kastar sig över ett helt oväntat ämne och gör något utifrån sin inre vision kan det bli riktigt bra. Det här är riktigt bra!

Så här kunde jag hålla på en lång stund till, men gå nu istället och skapa er en egen uppfattning över bredden och kvalitén inom svensk fotografi. 97 skäl att gå dit.

Dessutom kan man på väggarna få se presentationer av sex böcker till.

CFF har öppet onsd-fred 12-18, lörd-sönd 12-16

Och missa för all del inte prisutdelningen av Svenska Fotobokspriset på Rival vid Mariatorget den 28 oktober kl 19.00!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Morten Andersen

Photo Nice

Shadowlab 2014

ISBN9788299941914

Does Yellow Run Forever

Paul Graham

Mack 2014

ISBN9781910164068

De här två böckerna har på något märkligt sätt sökt sig till varandra. På sängbordet, i en hög under skrivbordet, i en påse i resväskan.

Det kan bero på att de är nästan exakt lika stora, Andersens 21 x 14 cm, Grahams 20 x 14,4 cm.

Men det är något annat som gör att dom hänger ihop.

I dessa rent ut sagt för jävliga tider med krig och farsoter så kommer det två böcker från två sedan länge etablerade fotografer som bara är helt självklart och ogenerat lyckliga. Och som vill visa att dom lever ett lyckligt liv. Bara så där! Det är nästan lite provocerande.

Morten Andersen flyger nästan viktlös omkring på omslaget till sin bok. Jag tycker han ser ut som en liten lycklig kerub. Boken är en slags dagbok med många porträtt på kvinnor, rockmusiker och ett och annat djur. Vi får följa med på en lycklig resa på krogar och badstränder.Andersens fotografi är mer livsbejakande än något vi sett på länge. Dans och rock´n roll och ibland bara ett öga.

Men något hotande smyger sig på då och då. En bild på en folkmassa är dubbelexponerad tillsammans med en eldsvåda. I en nattbild smyger en blå ljusstråle ner mellan husen. I den sista bilden faller idyllen samman. Jag gissar att det är en bild som visar attentatet i Oslo, att det vi ser över hustaken är det brinnande regeringskvarteret.

Paul Graham har i sin bok tre motiv som han upprepar. Han har fotograferat sin kvinna när hon sover. Men alltid i olika sovrum. Regnbågen är ett annat motiv. Vid regnbågens slut finner man enligt folktron en kittel med guld, här representerad av ett antal bilder på guldsmedsbutiker. Med jämna mellanrum återfinns helt tomma uppslag, som gjorda för att ta en reflekterande paus vid.

Han har i sin fotografi renodlat frågan; vad söker vi i livet, kärlek, naturens skönhet eller pengar.

I en text förklarar Graham sin alltmer sparsmakade och avskalade fotoestetik.

• the nature of the creative act when you dance with life itself – when you form the meaningless world into photographs, then form those photographs into a meaningful world.

Läs hela texten här.

Hela boken är utformad som en slags liten klenod. Något man kan söka tröst i. I svåra stunder.

Med sin inlaga med guldfärgat snitt och sitt sammetsliknande omslag med präglad text är hela boken ett litet konstverk.

Som ett soundtrack till dessa två böcker väljer jag självklart Kenneth Gustavssons Just idag är jag stark.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Lorenzo Vitturi

SPBH Edition

ISBN9780991940905

Ibland får man syn på sådana där böcker som man bara inte kan motstå. Det här är en sådan. Den består av en helt oemotståndlig röra av form och färg. Stilleben och porträtt, reportagebilder och ett slags prosapoem av Sam Berkson, en engelsk Bob Hansson.

Och med ett omslag som består av en bit afrikanskt klänningstyg. Olika på alla böcker.

Skulptören och fotografen Lorenzo Vitturi bor i närheten av Ridley Road Market i Londonstadsdelen Dalston. Han började fotografera människor och saker på marknaden. Han tog med sig saker från marknaden hem till ateljén och skapade stilleben, ofta ganska bisarra. En skulptur kunde bestå av några grisfötter, två blommor, lite löshår och en rosapudrad frukt. Han kände sedan tidigare en före detta formgivare på Colors magazine, Bruno Ceschel, som hade startat en verksamhet för att hjälpa fotografer att marknadsföra sina egna böcker. Self Publish, Be Happy startade som en blogsida och några bokpresentationer i London, men är numera också ett förlag med egen bokklubb.

En av de första böcker som gavs ut på Self Publish, Be Happy var Dalston Anatomy. När den kom ut i en upplaga av 700 ex i slutet av förra året blev den omedelbart uppmärksammad och prisbelönad. Och slutsåld.

En andra upplaga på nära tusen ex. om ut. Jag beställde direkt från SPBH för en månad sedan och fick nr 615 av 999. Nu är den slutsåld på förlaget men går fortfarande att hitta på Amazon. Och då naturligtvis lite dyrare. Första upplagan får man betala ett par tusenlappar för. Andra upplagan kan man få för 700:-

Det här fenomenet beror naturligtvis på att fotoböcker är dyra att producera. En fotograf som själv står för hela produktionen har kanske inte råd att göra mer än en upplaga på t.ex 500 ex. Om då boken blir en storsäljare är det inte alltid säkert att resurser finns för att ge ut en upplaga till när man dessutom inte vet hur andra upplagan kommer att sälja.

För oss bokläsare är det besvärligt. Böckerna blir svåra att komma över. Ur ett samlarperspektiv är det naturligtvis lysande, men hur roligt är det att ha en bok som man knappt törs läsa för att den är värd så mycket?

Men den här boken kommer att läsas både länge och mycket, trots sitt samlarvärde.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Här är länken till Self Publish, Be Happy

Och här till SPBH bokförlag