John Håkansson

Trema förlag 2014

ISBN 9789198201413

Detta är ett mycket stillsamt fotograferande. Som har pågått under en tioårsperiod nära de platser där fotografen bott. I Stockholms förorter och i Japan. En slags hembygdsdokumentation. Han har upptäckt motiven i sin närmiljö. När han sökt upp platserna igen med sin storformatskamera har det ibland varit för sent. Då har han återvänt året därpå.

Bilderna är varsamt komponerade, såsom kameran inbjuder till. Inga människor syns i bild. Känslan är som när man på väg hem. Sneddar över den tomma fotbollsplanen med två tunga matkassar och tänker, tja på just ingenting. Bara konstaterar att trevånings 60-talshus i Stockholms förorter är ganska dystra. Närmiljön är inget som vi svenskar överhuvudtaget bryr oss om. Gräsmatta och lite buskar nära husfoten. Vita plastmöbler.
Och missförstå mig inte, det är inte så att jag tycker bokens bilder är tråkiga, en del är svindlande vackra, men dom är så långt från tidningen Arkitektur eller Sköna hem som man kan tänka sig.

När jag först började umgås med dennna bok blev jag oerhört irriterad på bildernas grova raster, men med tiden har jag förlikat mig och till och med börjat gilla det. Det har lite den där känslan av 60-tals tryck som ju korresponderar utmärkt med husens ålder. Och faktiskt en väldigt snygg bok också. Så där tidstypisk spartansk (skulle ha kunnat heta Fordonsteknisk mätteknik och varit utgiven 1964)

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Ciáran Óg Arnold

MACK 2015

ISBN 9781910164310

Det är inte lätt att vara ung och deprimerad. Titeln antyder att detta är någon slags självmordshistoria. Det är det inte. Arnold har gjort en slags dagbok över sitt, som det verkar, destruktiva leverne. Vi får uppleva otaligas slagsmål (Åhh.. vad tjatiga dom är, dessa arga unga män med sina knytnävar). Kvinnorna förekommer i grupp och verkar svåra att nå.

De bilder som intresserar mig mest är de känsligt fångade interiörer och, vad skall man säga, landskapsbilderna. Kan det kallas landskapsbild när man höjer kameran och tar en bild med blixt när man ändå är ute och pissar? Det finns en slags äkthet och råhet i dom sunkiga miljöbilderna som jag tycker om. Man kan nästan känna den lite lätt mögeldoftande odören från det enkla hotellrummet. Och en röda belysningen förmår inte riktigt frammana känslan av mysighet i den slitna barmiljön. Utomhus är gatubelysningen otillräcklig. Precis så där är det säkert när man rumlar hemåt, ensam. Man ser de älskande paren i gränderna eller skyndar sig förbi ännu ett slagsmål.

Arnold har vunnit priset First Photobook Award 2015. Priset delas ut av bokförlaget MACK och Media Space, ett galleri och en fotografisk träffpunkt i London. Det priset innebär, är att boken ges ut på MACK.

Till alla er som sitter med ett fantastiskt material till en First photobook: Nej man kan inte söka till priset. Man måste bli rekommenderad av någon i den ungefär tvåhundrahövdade skaran av fotoboksexperter från hela världen (Ett tips är att hänga med någon av de svenska, som t.ex Helena Savio, Greger Ulf Nilsson eller Annika von Hauswolff) Om man därefter gillas av den femfaldiga juryn så är ens lycka gjord.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Maria Friberg

Writers: Lorella Scacco, Michelle Marie Roy

English, Swedish

Graphic designer: Patric Leo

 Art and Theory Publishing 2015

ISBN 9789188031013

Fem män iförda sobra kostymbyxor och svarta snörskor sitter på rad i ett konferensrum. Kameran som agerar likt ett oinbjudet barn kryper inunder bordet och snappar upp deras underkroppar medan överdelarna förblir dolda. Verket heter Somewhere Else (1998) och är ett utpräglat exempel på Maria Fribergs intresse för schabloner – särskilt de av män – vilka hon kritiskt vrider och vänder på tills de når en alternerad nivå.

I den nya retrospektiva boken Changed Positions återkommer dessa ”maktens representanter” med jämna mellanrum. Ofta går de vilse i vilda landskap och försjunker i tomhet. I Almost There (2000) guppar en grupp välklädda herrar likt lealösa dockor i en azurblå pool och deras kroppar verkar befriade från ansvar och kraft. I den romantiska Still Lives-serien skildras kostymsnubbarna däremot var och en för sig, liggandes vid reflekterande vattendrag eller sittandes i snötäckta skogar. Deras ansikten och kroppar spricker upp när de tror att ingen ser– slutligen en stund av värnlöshet och vila. Friberg riktar kameran mot den manliga grupptillhörighetens sköra ridå, en konstruktion som verkar lika handikappande som någon kvinnlig stereotyp.

Förutom de iscensatta fotografierna på sårbara män rymmer boken ett stort antal bilder på barn vid datorer i kala, slottslika rum. Mest ironisk och ledsam ter sig företeelsen i fotografiet där en samling barn i tioårsåldern sitter böjda över sina mobiler, isolerade i en gemenskap. Med nedåtvända ansikten och koncentrationen svävande någon annanstans fungerar de som träffande representanter för ”Facedown Generation”. Denna maniska upptagenhet av digitala prylar är visserligen inte begränsad till en viss ålder – den märks överallt. Scenariot Friberg konstruerar ter sig märkligare på bild än det gör i verkligheten då vi numera har blivit så vana vid att se det i våra dagliga liv. Och denna oro måste göra något med oss, isolera och omdana oss på något vis.

Changed Positions är en rikligt illustrerad bok tillika väl fungerande introduktion till Maria Fribergs konstnärskap. Dessutom innehåller den två essäer av Lorella Scacco och Michelle Marie Roy. I bild efter bild övertygar Fribergs skarpa känslighet varför hon tillskrivits en sådan betydande roll inom den svenska fotografin. Oavsett om hon skakar på normativa strukturer eller belyser postinternettidens förrädiska ensamhet förblir udden vass. Överlag impregneras fotografierna av en stark längtan efter flykt. Fast symboliken blir lite väl tydlig och lättdechiffrerad för min smak, fångar den upp många viktiga frågor som genomsyrat samhällsdebatten och fotokonsten, från och med 90-talet fram tills i dag. Därutöver är det en utmärkt bok för de som fortfarande lever kvar i villfarelsen att tårar bara genereras av kvinnor.

Sara Arvidsson, kritiker i Göteborg.