Sebastian Davidsson

Pi Frisk

Henrik Jansson

Natanael Johansson

Ann Jonasson

Ida Knudsen & Paulina Tarabczynska

Theo Elias Lundgren

Malin Lööf

Oskar Omne

Liselott Rydberg Sörensen

Julio C. Saint´Just

Jessica Segerberg

Anna Svanberg

Mareike Timm

Anna Tärnlund

Vilhelm Stokstad

Nordens fotoskola 2013

Anna Clarén, handledare o ansvarig utgivare

Jonas Berggren, handledare bildbehandling

Dennis Hankvist, grafisk formgivning

Hur passar vi in i det svenska välfärdssamhället? Finns där en plats för oss alla? Hur gör vi för att förverkliga oss själva i det som kallas välfärden. 16 fotografer på Nordens fotoskola har borrat sig in i de frågeställningarna. Dels i bokform men också i form av en utställning på Galleri Kontrast i Stockholm som pågår till den 9 juni. Skynda, skynda! Och jämför hur stor skillnaden blir när bilderna presenteras på vägg och i en trycksak.

Uppgiften i detta examensarbete har varit att utifrån en tidningsartikel göra en bildjournalistisk berättelse. Ibland är artikeln direkt knuten till bildberättelsen. Oftare fungerar den som en slags faktaruta för att vi som läsare skall hitta in bland bilderna.

En del har gjort en inre resa, för andra har utmaningen varit att resa ut i världen. Först får jag svårt att få ihop Mareike Timms berättelse om Arktis med den svenska välfärden. Men ganska snart inser jag att när det gäller miljön så finns inga gränser. Den eventuella oljeutvinning som kommer att ske där och de katastrofer som kan ske, kommer naturligtvis att bli kännbara för oss här också.

Natanael Johansson har följt sin morfar som är missionär i Afrika. Ett bildreportage som sitter som en smäck. Om det inte redan blivit publicerat i tidningen Dagen eller Kyrkans tidning så borde det snarast uppmärksammas där. På blogsidan Välfärdssamhället.se finns också en nära 7 minuter lång film om Johanssons morfar. Ett bra exempel på hur man kan blanda stillbild, film och ljud till en fin berättelse.

Theo Elias Lundgrens suggestiva bilder beskriver ett tillstånd av ensamhet. Han ställer frågan om individualismen skapar ett utanförskap.

En av de bilder man blir mest glad över är ändå den där killen Stefan som sitter i sin fåtölj och håller upp en bild på sin fru med barn som han väntar hem från andra sidan jordklotet. Den enda familj han har för ögonblicket är katten som stryker runt benen. Den bilden ingår i ett reportage om olika sorters familjebildningar.

Det är sexton helt olika utsnitt ur verkligheten och också sexton helt olika sätt att berätta en historia. Sen kan man se att det hos en del av fotograferna finns ledstjärnor som kanske heter Anders, Pieter eller Anna. Men det är ju så det skall var när man går på en utbildning. Man måste testa förebilderna för att kunna gå vidare.

Jag såg händelsevis två fotografiska examensutställningar på samma vecka. Akademin Valand (f.d. Fotohögskolan) och Nordens fotoskola. Utan att göra några andra jämförelser måste jag ändå säga att det verkar vara betydligt roligare att gå på Nordens Fotoskola. Men det är ju jag då.(Som kanske har helt fel)

Tommy Arvidson , fotograf och skribent i Göteborg.

Elin Berge

Pieter Ten Hoopen

Lars Tunbjörk

Journal/ Treträstäder

ISBN9789198040555

I en tid då vi fullständigt översvämmas av bilder med reklam och informationsbudskap väljer tre kommuner med prisbelönta stadsmiljöer ett annorlunda sätt att visa upp sig på. Eksjö, Hjo och Nora har alla belönats med det prestigefyllda Europa Nostra priset för sin välbevarade trästadsarkitektur. Förutom att man gjort sina sedvanliga soliga turistbroschyrer med glada människor så har man bjudit in tre fotografer för att fritt skildra varsin trästad. Deras bildberättelser har nu publicerats i utställnings och bokform.

Elin Berge besökte Nora under två sommarveckor och hamnade på både utomhusauktioner och begravningar. Men framför allt präglas bildurvalet av det faktum att hon vid tillfället var gravid. Barnvagnar, dockor, dopklänningar är sådant hon valt att fotografera.

Pieter ten Hoopen bor nära Hjo. Han har skildrat staden under olika årstider. Som för att motverka att bilderna blir alltför idylliska har han skruvat ner färgerna till till en dov tonskala. Han har också lagt på ett slags filter, som om bilden visades genom ett smörpapper.

Lars Tunbjörks bilder känner man igen. Ett hårt blixtljus och starka färger skapar en slags dramatisk tristess. Hans hemma-hos-bilder hos Eksjöborna är på nåt sätt rena motsatsen till ett traditionellt heminredningsreportage.

Det är en bra sak att kommuner intresserar sig seriöst för fotografi och ger uppdrag åt några av Sveriges mest välrenommerade fotografer. Deras arbete ger sannolikt en mer realistisk bild av de förvisso pittoreska men samtidigt levande trästäderna. De tre fotograferna har trängt bakom träfasaderna och mött människorna. Men åtminstone beträffande ten Hoopen och Tunbjörks bidrag då får jag en känsla av att deras utmejslade berättartekniker på något sätt tar över. Det blir mer ten Hoopen och Tunbjörk än Hjo och Eksjö.

Och det är ju alltid roligt men jag kan inte låta bli att längta efter dom där stora berättelserna som det ryktats om.  Elin Berges fortsättning på berättelsen om de thailändska kvinnorna, Lars Tunbjörks skildring av kontoren i Los Angeles och Pieter ten Hoopens stora projekt om den lilla orten Hungry horse i Montana.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Gerry Johansson

Deutschland ISBN9781907946356

MACK

Hattfabriken/Luckenwalde ISBN9789197632621

Johansson & Jansson AB

Jag vet egentligen inte vad det är som gör Gerry Johanssons bilder så intressanta. Är det kompositionen? Hur Johansson på något märkligt sätt tar oss i handen och leder oss runt i fotografierna. En bild liksom börjar med en avloppsbrunn och så leds blicken längs gatan, runt hörnet på ett hus och man kan inte sluta undra vad som saluförs i butiken med skylten, Femaroll (i det lilla samhället Gethlingen).

Eller är det mängden av bilder? Detta faktum att han kuskat runt i Tyskland och fotograferat både små avkrokar och dom största städerna. Placerat dom i bokstavsordning.  En bild från varje plats. Ibland kan jag lära mig något lite. Som att det finns en flygplanskyrkogård i Lärz eller att dom gamla V2 raketerna från andra världskriget fortfarande står i en park i Peenemunde. Men oftast lämnar bilderna nästan ingen information alls. I Moorbrink har en bonde gett blanka tusan i att göra hem kärran med vattentanken till korna. Den står kvar där på gärdet, övergiven. Kanske för att det snöar. Om Höchstädt får vi bara veta att där saluförs vackra stickade sockor. 171 platser är avbildade.

Det är nog så att man blir totalt uppslukad av både den eleganta sammansättningen och mängden av bilder. Det här att vi blir bjudna på en roadmovie genom hela Tyskland och att varje bild är så exakt komponerad. Ett gammalt järnstaket i Siemerode ligger precis på horisontlinjen. Och en gammal husbil i Much med ett gytter av stegar, takräcken och ränder på karossen passar precis ihop med korsvirkeshuset i bakgrunden.

Men mest är det nog ändå det där att vi får så lite information. Vi tvingas att se och tänka.

Den här boken har ungefär samma upplägg som många av hans tidigare böcker. Och storleken är exakt lika. Som Sverige, Pontiac, Kvidinge, USA, och Ulan Bator.

Jag besökte en gång ett föredrag som Gerry Johansson höll om sin då nyutkomna bok Sverige. Där berättade han lite om sin arbetsmetod. När han kom till en ny stad åkte han runt en stund och letade. När han funnit en bra plats, ett bra motiv, klev han ur bilen ställde sig på den rätta platsen, tog en eller ett par bilder. Därefter satte han sig i bilen och åkte till nästa stad. Och då skall man också veta att han är en hängiven bilförare, och att han en gång i tiden varit tävlingsförare.

Till denna bok finns ett tillägg. En alldeles egen bok, för ovanlighetens skull grön. De andra böckerna är alla linnefärgade. I den får vi veta lite mer om vad som för Johansson till vissa platser. Den gröna boken handlar om den lilla staden Luckenwalde och den där belägna Hatt och Möss fabriken. Vi får veta att Johansson inspirerades att åka dit sedan han hade sett en känd målning av konstnären Dick Bengtsson. Bengtsson hade själv inte sett fabriken i verkligheten utan bara målat av den från en bild i svensk Uppslagsbok.

Johansson åkte till platsen och fann en fabrik som stod övergiven och till viss del i ruiner. Men den märkliga svarta huvudbyggnaden med den karakteristiska taksiluetten var sig lik från Dick Bengtssons målning. Johansson har fotograferat av en stad som verkar vara lite på dekis. I en del bilder upplever man husen som förblindade med sina igenspikade fönster. Dom står där tomma som teaterkulisser.

Den här bokserien, som enligt rykten nu är avslutad, tillhör nog de fotografiska böcker som jag aldrig tröttnar på. De innehåller en slags lågmäld men ändå oerhört fokuserad fotografi. Den kan tyckas torr och tråkig men tittar man noga finner man en underfundig humor och en lekfull men exakt estetik som leder runt blicken i varje bild.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Anna Clarén

ISBN9789171262677

104 sidor /29 x 34 cm

En liten alldeles ny människa ligger på en filt alldeles ensam och värnlös. Men i den lilla varelsen finns en obändig kraft. Och redan nu, i livets allra första timmar, en insikt om att det gäller att krypa ihop, spara på energi tills man blir upplyft.

På en närgången bild vibrerar en nyfödd av ilska och frustration. I den här berättelsen är det barnen som är de mest aktiva och utåtriktade. Även om aktiviteten ibland bara innebär att klamra sig fast vid någon som är stor och trygg.

Boken börjar och slutar med en bild på ett underskönt landskap. Och det är landskapet som återkommer genom boken och ramar in berättelsen. Bilderna har en ljus, lite genomskinlig ton, Kanske så som en nyfödd betraktar omvärlden med sina inte helt utvecklade sinnesorgan. Eller som våra gamla familjefotografier från instamatictiden ser ut. Långsamt bleknande minnesbilder. Här finns en slags medvetenhet om att i samma stund som bilden tas så är det ögonblicket borta, för alltid. Som en påminnelse om att inget varar för alltid står en man med ett outsägligt sorgligt kroppsspråk vid en kista. Bara naturen är på något sätt oföränderlig,

Anna Clarén fortsätter med en slags självklarhet att berätta om sitt liv. Först kom den omskakande boken Holding som handlade om uppbrott och skilsmässa. Därefter den på tonårstiden tillbakablickande Puppy love. Nu kommer en lägesrapport från en tid av harmoni och lycka. En berättelse som handlar om relationer, vänskap och kärlek. Och om barnen.

I många av porträtten finns en eftertänksamhet och en stilla förundran över att livet ändå är rätt bra. Och en stark medvetenhet om att lyckan är en bräcklig sak. En kram eller bara en klapp på kinden kan vara skillnaden mellan lycka och leda. I ett naket och självutlämnande självporträtt får vi se vilken omvälvande upplevelse en graviditet är. En jättemage och ett stråk av trötthetssvärta under ögonen.

En fråga som jag ställer mig vid läsningen är; Varför upplevde jag Holding som en mer drabbande, starkare skildring? Det är antagligen så att vi människor har lättare att avfärda lycka som lite banalt och olycka som något med stor dragningskraft. Det är ju inte bara kvällstidningsredaktionernas fel att tidningar med katastrofrubriker säljer bättre än positiva nyheter. Det är alls inte så att jag menar att den här boken är banal. Clarén balanserar skickligt på gränsen till det alltför gulliga. Barnen gråter ibland och de vuxna är ofta inneslutna i sina egna tankar. Det hela är en väldigt fin skildring av en tid för eftertanke och harmoni.

T.o.m den 26 maj kan man dessutom se bilderna i form av en utställning på Fotografiska i Stockholm

. Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg