Anders Petersen

Studio Blanco 2013

Den 20 maj 2012 inträffade en jordbävning i en liten by utanför Modena i Norra Italien. Den skulle följas av flera efterskalv som varade under två månader. Ingen i trakten kunde kännas sig säker. Ett trettiotal personer omkom. I svenska tidningar blev det få artiklar.

Hur kan vi hjälpa, vad kan vi bistå med, frågade man sig på en reklambyrå i Reggio Emilia. Man beslöt sig för att låta fotografen Anders Petersen göra en poetisk berättelse om människorna i det jordbävningsdrabbade området. Boken börjar med ett citat från fotografen:

I never been here

I`ve never net this people

I´ve never been driving into a milk bottle

like we vere when it was fog.

Kanske hans bildspråk med ålderns rätt blivit mer avskalat, förenklat. På samma sätt som när man läste Ivar Lo Johanssons senare romaner. Han hade ett enkelt alldagligt språk, men ett som ändå var oerhört rikt på undertoner och känslor.

Blad de fyrtiotre bilderna finns inte många som visar katastrofens verkningar. Det är de nära ögonblicken, kontakten med människorna som intresserar Petersen. Det som slår mig när jag betraktar bilderna är vilket konsekvent bildspråk han använder. Någon bild påminner om en bild ur Ingen har sett allt, en påminner om en ur Sete, en där är som tagen ur Venedigboken och där är ju hunden från Romaboken. Eller, dom är inte lika men dom fångar samma stämning.

Inte så att det på något sätt blir ointressant, det är på något sätt fullt ös in i dansens virvlar. Och den mannen har en nyfikenhet som bara blir större och större, och en dag skall någon skriva en akademisk uppsats om Anders Petersens intresse för plaströr.

Kommer boken att få människor i jordbävningsområdet att må bättre?  Ja, kanske. För blir man sedd , och blir ens katastrofer uppmärksammade så växer man nog som människa. Och boken förmedlar både en känsla av stor sorg men också en livsglädje som tränger fram trots att husen raserats och många omkommit.

Men det är bara att erkänna, vi som uppskattar Petersens bildvärld är nog de som mest kommer att gilla den här boken. Och nu väntar vi på den stora feta, annonserad för utgivning den första oktober på Max Ström. Och där emellan är vi naturligtvis nyfikna på vad som kommer på Dewi Lewis och italienska Punctum.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

 Finns det en speciell typ av fotoböcker som vi förstrött vill ligga i hängmattan och bläddra i?  Kanske dom här:

Walderstens instagram

Jesper Waldersten

Max Ström 2013

ISBN9789171262806

Jesper Waldersten, illustratören, satirmakaren, konstnären har gjort en bok till. Den kanske är hans, typ, hans tionde. Förlaget hävdar att det är den första svenska boken som bygger på Instagram. Vad nu det spelar för roll. Rolig är den. Jag tycker att Walderstens humor är en aning mer aburd än Stenmark, kanske lite som Sara Graner, men med ett annat uttryck. Kortare, snabbare till punkt.

Det är i alla fall ungefär 175 små fotografier eller teckningar eller texter skrivna med en sån där uråldrig sak som en skrivmaskin. Vissa tål att tänkas på, länge. Andra gapflabbas åt. En del blir man lite dyster till sinnes av. Boken som är i pocketformat läses bäst i hängmattan, på badstranden eller kanske på toaletten. Rekomenderas!

Tommy Arvidson

Hillevi Nagel

Karneval Förlag 2013

ISBN9789187207013

Ta en bild om dagen, var Hillevi Nagels uppdrag till sig själv. Blicken blev skarpare och omgivningarnas vardagliga självklarheter blev ett helt nytt universum att upptäcka. Vägen mellan hemmet och arbetslokalen blev Nagels motivvärld. De flesta bilderna i denna bok kommer från hennes promenader i sitt närområde.

Fotografer sägs ofta ha hela världen som arbetsfält. Man kan lätt få känslan av att de bästa bilderna finns att ta i alla exotiska miljöer på andra sidan jordklotet. Men många har bevisat att det går lika bra på en egen bakgård. En som verkligen har fotograferat på sin egen bakgård är den tjeckiske fotografen Josef Sudek. Under tioltals år var hans vanligaste motivområde den egna trädgården. På närmare håll har vi Sune Jonsson som gjorde sina främsta arbeten i sin hembygds Västerbotten.

Hillevi Nagels bilder i Gatans Poesi kommer främst från Göteborg. På sin vandring till sin arbetsplats har hon med öppna ögon upptäckt och fotograferat stadens ständigt föränderliga scenbild. Människor korsar staden i en aldrig sinande ström och alla sätter sina personliga spår i gatubilden. Antingen mycket medvetet som ett statement eller bara på grund av slarv, slump eller distraktion.

Någon har kommenterat yttrandefriheten genom att sätta röd tejp över munnen på två bronsskulpturer och en bortglömd tennisracket har växt in i en gräsmatta. Bananskalet är format som ett hjärta och oändligt många är texterna som skriker ut både könsord (finns inte i boken) och politiska åsikter.

På uppslagen i boken har fotografierna parats ihop på ett klassiskt fotoboksvis. Skugga mot skugga, skylt mot skylt, association mot association. Snö, ballonger, fotspår, texter, så lika men ändå så olika.

Småleende bläddrar jag igenom boken gång på gång och hittar alltid något nytt att stanna vid. Jag stannar däremot inte länge, för bilderna är för tydliga och allt för färdiga för att utmana min fantasi. Som sammanfattning tar jag faktiskt till en recensionsklyscha: En sympatisk bagatell.

Anders Alm

A garden

John Webb

Nya vyer 2013

ISBN97891980666203

Gamla övergivna fruktträd. En gång stod dom på stolta rader, väl beskurna för att ge maximal avkastning. Nu är dom ärrade gamla föredettingar där ingen längre ids ta rätt på frukten. Eller hålla undan gräset under träden.

Platsen har förvandlats från en kommersiell fruktodling till en magisk plats där man kan fly undan världen. En plats för meditation, lugn och ro. Trädgården ligger i Rörum i östra Skåne. Här har John Webb fotograferat.

Knotiga stammar som sträcker sig mot ljuset. Ännu en tid. Några har givit upp, förvandlats till grå ved som insekterna raskt flyttar in i.

Bilderna förmedlar en slags absolut fridsamhet. Man kan nästan höra humlesurret och känna solens värme. Just innan man somnar in i hängmattan upptäcker man att trädens stammar bildar tecken som ett slags kalligrafi.

I en inledande text kåserar Tony Lopez över ämnet äpplen. 358 äppelsorter har odlats i Sverige, får vi veta..

Tommy Arvidson

Andrea Gjestvang

Pax förlag 2012

ISBN9788253034413

102 sidor

Den 22 juli 2011 är verkligen en dag med en historia många av oss vill glömma. Det var då en man med berått mod mördade 69 personer på det socialdemokratiska sommarlägret på ön Utøya i Norge. De som befann sig på ön den dagen kan dock inte glömma. Det är deras tankar och berättelser, och deras försök att komma vidare i livet som Gjestvang haft som utgångspunkt i sitt arbete med denna bok. Under sex månader har hon varit i kontakt med 43 av de som överlevde. Några med hemska fysiska skador, alla med psykiska skador i form av mardrömar och rädslor som kanske aldrig kommer att lämna dem.

I ett förord berättar fotografen om sitt arbete.

Fotografi handlar om att se. Også det som er obehaglig, vondt och håpløst. Jeg tror att vi mennesker har ett grunnleleggende behov för att finne mening i det meningsløse. Og til å forsøke å laere av self den vondeste erfaring. 

Det är ett vanskligt fotografiskt uppdrag Gjestvang gett sig själv. Det gäller att bevara personers integritet och samtidigt föröka berätta en historia som måste berättas. Det är alltför ofta som intresset försvinner när nyhetsmediernas sökarljus slocknar. Men människorna som var där, de kan inte glömma.

En intressant sak som framträder är att ingen av de intervjuade uttrycker något hat mot gärningmannen. Han har i de överlevandes tankar förvandlas till något obegripligt ont som man helst vill sluta tänka på. Och framför allt inte vill drömma mardrömmar om. Förövarens namn nämns inte överhuvudtaget i boken.

De flesta vill bara återvända till livet som det var före den där ödestigra dagen. Det är en heroisk kamp ungdomarna fört. Några har haft stöd av varandra har fått bearbeta händelsen med hjälp av släkt och vänner. En av de som råkade illa ut efter händelsens upplösning var Da Anzor Djoukaev. Han fick efter gripandet av gärningsmannen tillbringa 17 timmar i säkerhetscell på Hønefoss Polisstation, misstänkt för medhjälp till massakern. Han fick inte ens ringa familjen för att berätta att han levde. När polisen upptäckt sitt misstag och släppte honom hade hans olyckskamrater alla rest hem. Därigenom missade han möjligheten att bearbeta händelsen med de enda som helt kunde förstå skräcken

Mange følteat de fikk livet i gave på ny da de møttes på Sundsvollen fredag kveld. De bearbeidet opplevelsen sammen. Jeg fikk ikke vaere med på det. / Da Anzor Djoukaev.

Bilderna är tagna i ungdomarnas hemmiljöer. Enkla porträtt, ofta fotograferade i naturen. Skogen eller fjället har för många blivit en plats där man får ro.

Många har fortsatt sitt engagemang inom politiken. Andra har helt bytt bana

Engasjemanget er som før, men viljen er starkere. Jeg vil bruke erfaringe jag fått, till å bidra til noe som er større enn med selv. / Tarjei Jensen Bech, 20.

Samtidigt som det är en gripande och hemsk läsning, så är boken hoppingivande. Livet går trots allt vidare för de som kom levande från Utöya. Lite trevande och skakigt men trots allt framåt.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Göteborg.