The Rectangle´s Sharp Stare.

In Fotoböcker 2015 on 15 februari, 2016 at 08:58

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.45.16

Jenny Källman

Art and Theory 2015

ISBN 9789188031235

Ett fotografi stänger in och beskär. Landskap, människor och interiörer nitas fast i en otillgänglig tid, evigt inlåsta inuti en plan yta. Ur detta perspektiv är fotografin en skrämmande uppfinning då den tycks ha förmågan att fixera och övervaka individer.

Fängelsecellen och dess instängdhet är temat i Jenny Källmans bok The Rectangle’s Sharp Stare, som är nominerad till Svenska Fotobokspriset 2016. Fotografierna som presenteras i publikationen är sprungna ur projektet Lounge och tar avstamp i tillvaron på en anstalt för unga brottslingar. Spröda tonårsgestalter, björkstammar, speglar och rökpuffar intar sida efter sida. Bilderna är genomgående svartvita och genomströmmas av ett förlösande och mystiskt ljus. Det institutionella rummet med sina få naturliga ljusglimtar – både reellt och själsligt – blir liktydigt med kamerans begränsningar.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.46.14

Leda, melankoli men också kontemplation – livet i isolering är kraftigt kontrollerat och koncentrerat. Gränsen mellan det dokumentära och fiktiva luckras upp och verken präglas av en hudlös rättframhet, som fräter bort lager efter lager av yta tills bara abstraktionen finns kvar.

Det var länge sedan jag påverkades så starkt av en fotobok. De välskrivna texterna av Lizzie Lloyd, Karolina Ramqvist och Nina Øverli bidrar också till det positiva helhetsintrycket. Vid första anblicken verkar emellertid många av motiven plågsamt trendiga, såsom de många speglarna, de dolda flickansiktena och den blossande blixtbelysningen, men på något vis lyckas Källman ta sig förbi slentrianmässiga manér och borra sig in i väl valda punkter. Resultatet är både hårt och fragilt. Viljan tillika oviljan inför att bli sedd – upplösta eller delvis synbara ansikten reflekteras i speglar och avslöjar inte mycket om de avbildade – utmärker en del av bilderna. Det är en ensamhet som inte bara existerar inom de formella fängelsernas väggar, utan personifierar många av samhällets rum.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.46.45

Initialt börjar jag tänka på Francesca Woodmans självporträtt där hon verkar vilja slita sig ut ur fotografiets fyrkantiga format och riva hål på linjerna i sin kropp. Det är katharsiska bilder som pyr av glädje, ilska och sorg i en oskiljaktig blandning. Källmans konst blir emellertid aldrig en imitation av någon annans; den bär på en bekant tvetydighet men smärtan skär för skarpt för att vara sökt. Fotografierna Past Time, True Story och Air Ball, samtliga från 2015, där en mörklagd vävtapet träffas av ljus vilket bidrar till vita ellipser och ringar, är bokens höjdpunkt. Här nås enslighetens kärna där beskådandet av en väggs räfflor kan uppta en hel dag.

Sara Arvidsson, kritiker boende i Göteborg.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.45.45

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: