Nils Petter Löfstedt. Pierre von Kleist editions. 2011.

ISBN 978-972-99825-6-9

Det går ett rykte över Malmö, en historia om att någon bygger ett vardagsrum med parkettgolv under en pir någonstans i staden. Den låter för otrolig för att vara sann. Och således, på välkänt råttan i pizzan manér får storyn nästintill mytiska proportioner vid varje vän och mun som för berättelsen vidare.

Sann eller inte fascineras jag av tanken att under en kvällspromenad råka beträda dess tak, hitta hålet och krypa in.

Nils Petter Löfstedt och Erik Westman, som även tidigare gjort gatukonst, har här skapat ett inspirerande anarkistiskt projekt. Jag kan inte låta bli att tänka på Malmöförfattaren Kristian Lundbergs nyutkomna bok Yarden, och hamnarbetarnas hårda arbetsförhållanden där arbetsledare med övervakningsfasoner är vardag. Inte långt därifrån sida vid sida med denna tillvaro skapas alltså en helt annan verklighet. I sex månader under dygnets mörkaste timmar jobbar de oavlönade tillsammans och så när den sista färgen torkat, avslöjas hela arbetet med en invigningsfest. Strax därefter lämnas rummet åt sitt öde och tanken är att vem som helst ska kunna öppna dörren, gå in och ta skydd för vinden eller kanske flytta in?

Frågan är då om tjuskraften i projektet förutsätter ett mått av hemlighet eller finns poesin kvar även efter publiceringen av boken och filmen med samma namn? Gäller fortfarande försättsbladets ord?

Everything can be changed.  Everything can be  turned into poetry.

Konstateras kan dock att fotografen Nils Petter Löfstedts lite ruffigt grovkorniga stil passar otroligt fint för den här typen av berättelser. Den tjänar paradoxalt nog till att hålla kvar en del av den mytiska känslan samtidigt som den riskerar att rasera den. De svartvita dokumentära fotografierna varvas med dova färgscenerier som förstärker känslan av tidlöshet i ett ingenmansland.

Som ett stråk i boken återkommer en bild där de båda tittar lite pojkaktigt men beslutsamt rakt in i kameran. Med självutlösare tecknar fotografen inte bara utövarna av ett anarkistiskt projekt utan det handlar också om vänskap, flykt från jobb och flickvänner och inte minst en delad hemlighet.

Avslutningsfesten skildras i boken med snapshot-liknande bilder på unga människor som för tankarna till facebooks tjatiga utvalda ”jag var där” hysteri. Det är synd på en annars så fin och tilltalande bok; kanske kunde man istället ha publicerat texterna från Pirens gästbok så att man själv hade kunnat skapa sig en bild av besökarna?

Ett är dock säkert, detta är ett projekt och en bok som inger hopp i en alltmer individualiserad värld.

Jenny Lindhe, fotograf i Malmö.

Åke Hedström. Bokförlaget Arena.2010

ISBN 9789178433377

En del fotografer omhuldar den där lekfulla tanken att man så gärna vill se hur saker ser ut på bild. Hur ser en komplex verklighet ut när den hamnar på ett litet papper? I bästa fall så händer det där magiska; att fotografiet öppnar upp sig och för in betraktaren i en aldrig tidigare sedd verklighet. Men… det där låter väldigt högtidigt och pretentiöst och Hedströms fotografi är raka motsatsen till det.

Men man skulle kunna börja så här; Det är nyfikenheten som driver fotografen Åke Hedström, och den där nyfikenheten har varit en envis motor i hans fotografi i över femtio år.  Boken börjar med ett porträtt, slarvigt men säkert taget i flykten. Det föreställer mentorn förste arbetsgivaren och fotografen Sten Didrik Bellander. Bilden togs 1956.

Allt kunde ha blivit annorlunda. Om inte Åke gått förbi det där skyltskåpet på Drottninggatan 80 i Stockholm, och om inte Bellander några dagar senare hade anställt honom så hade den svenska handelsflottan fått en duktig kapten. Om allt detta berättas i ett självbiografiskt förord samt i en kortfattad kronologi i slutet av boken.

1959 får äntligen kopisten Nils-Eric Frigren sin rättmätiga plats i fotohistorien. Han porträtteras vid ett cafébord i en paus från mörkrumsarbetet i Georg Oddners ateljé.

1962 träffar Hedström på en äldre arbetare i Göteborg. Gör ett vackert porträtt ( med Hasselbladaren?)

1969 skildras gatulivet i New York med en Canon Dial. Halvformatsbilderna kopieras i par.

Mitt i det snabba impulsiva bildflödet ser man att det finns ett allvar, en slags noggrannhet och formkänsla. Det är endast med svårighet man kan skilja ut jobbilderna från de bilder som bara är tagna av nöje och nyfikenhet.

1986 i Italien sitter en man på ett tåg och sover. Både mannen och det soldränkta landskapet fångas med en panorama kamera.

1992 står Ola Billgren i helfigur i ateljén. Med rock med uppvikt krage och läder portfölj ser han ut som en skattmas.

2004 besöker Hedström Medelhavsmuseet i Stockholm, gör en bild av klädhängare vars skuggor dansar omkring på väggen.

Att läsa den här boken känns lite som när man gått upp på vinden och hittat en bortglömd koffert med bilder från ett helt fotografliv. Ett liv där fotograferingen har varit en nödvändighet, både som jobb och nöje.

Jag tycker om att bilderna är små, det tvingar läsaren att tränga in i boken, hänga över sidorna med näsan tätt intill.

Barnen Truls, Emma och Sofia dyker upp här och där. Likaså kvinnorna, Maud och Kim.

I slutet av boken skymmer det över Malmös symbol Torson, på trädgårdsbordet samlas vissnande växter och blommor (2009). Kanske det är sant, som någon sagt, att när fotografer blir äldre föredrar de att fotografera blommor!

P.S. Den fina barndomsskildringen om Hedströms dotter Emma finns fortfarande att få på antikvariat. Boken heter Emma.

Tommy Arvidson, är fotograf och skribent i Malmö.