Archive for the ‘Fotoböcker 2013’ Category

Monumentet

In Fotoböcker 2013 on 1 oktober, 2018 at 04:58

Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3

Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då ”Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”

Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.

Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf

Annonser

Abstract Dialogue

In Fotoböcker 2013 on 2 april, 2018 at 07:41

 

laomsRikard Laving

Blackbook Publications 2018

ISBN 978-91-982555-4-6

 

Laving överaskar alltid. När jag tittar tillbaks på hans produktion så är alla hans tidigare böcker helt olika. Men ändå inte, det finns en tydlig röst i dem.

Detta är ju inte min cup of tea. Inte något som jag tycker är inträngande, gripande, ödmjukt eller någon annan av de klychor jag brukar använda allt för ofta i mitt skrivande. Möjligen mångfacetterat.

Det finns en berättelse bakom. En historia om en väns självmord och ett havererat förhållande. Och om mörkrummet som terapikammare. Och det här som vi alla ständigt brottas med; att vi stoppar eller fryser tiden. På ett ynkligt litet papper. Vi har ett egenartat intresse och kanske en slags förhöjd känsla för tid, vi fotografer.

Jag har själv ett minne av hur jag, i en svår tid, cyklande till jobbet, plötsligt påminns om något jag läst i en intervju. En fotograf beskriver de bilder han gjort som ögonblick som aldrig kommer tillbaka. Och jag faller i gråt där på cykeln i Slottssparken i Malmö.

NYLAVlabild

Laving skapade under en tid över 1000 fotogram. De är både i färg och svartvitt. De som intresserar mig mest är de där färgen eller tonskalan är diffus. De öppnar upp för tolkningar. Något rör sig där inne i bilden. Vetskapen om att detta är fotopapper som exponerats för ljus gör, i alla fall hos mig, något med upplevelsen. Jag kan förnimma ett stycke verklighet, fotografiets dokumentära sida, trots att den inte existerar i detta fall. De där experimenten med smala streck (spagetti?) intresserar mig mindre.

Det är många inom vårt yrke som fängslas av själva hantverket eller processerna. Eva Stackelberg storslagna kemikaliekroppar, Smolianskys framkallningshänder och så Dawids bilder förstås.

Denna välgjorda bok tar självklart plats bland de andra i fotogrambokhyllan.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PUBLICERAT, fotoboksutställning

In Fotoböcker 2013 on 30 mars, 2018 at 09:43

över

Hasselblad Center 24.2- 6.5 2018

Hasselbladstiftelsen gör med sin nya utställning Publicerat ett slags storstilad översikt över den svenska fotoboken. Och då menar jag fotoböcker i vid bemärkelse. Böcker med inslag av poesi, dokumentär, fakta, fiktion och böcker för barn. För så är det ju, en fotobok kan handla om vad som helst.

Och det är väl därför som biblioteken har så svårt att katalogisera fotoböcker. Jag minns fortfarande med fasa, det stora västkustska biblioteket som hade ställt J H Engströms och Anders Petersens bok From back home på hyllan för Geografi/Värmland. (Ncag) I princip rätt men också så in i bängen fel.

Här får alltså fotoböckerna framträda i sin verkliga skepnad. Och dom är många (241 st) . Och dom är vackert exponerade på genomfärgade träfiberskivor som slingrar sig genom lokalen.

Men det första man upptäcker i denna fotobokens helgedom är väggarna som är klädda med förstorade bilder tagna ur ett urval fotoböcker. Den seriöse fotoboks konnässören kan naturligtvis inte låta bli att i tanken köra ett fotoboksquiz.

Bakom glas finns dyrgriparna, Jaegers Molins fontän i fotografi. Goodwins Konstnärsporträtt från 1917. Här återfinns också Eva Klassons märkliga bok med närbilder på hennes kropp, Le troisiéme Angle, från 1976. Nina Korhonens Anna, amerikan mummu är också en av drygt 20 dyrgriparna

Men alla andra böcker får man fritt läsa så mycket man vill. Det är intressant att återse gamla klassiker, sedan länge slutsålda; Micke Bergs Stockholm Blues, Ann Christine Eeks Arbeta -inte slita ut sig. Gruva av Odd Uhrbom och Jan Hermanssons böcker från den tunga industrin finns förstås med. Cecilia Grönbergs bok Omkopplingar från 2006 kan knappast kalla fotobok men är ändå i sitt volymiösa omfång självklar i sammanhanget (inte minst för att det var den första historieskrivningen över hur Fotograficentrum bildades)

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag saknade naturfotografernas alster. Så fel jag hade! Clas Grundsten, Astrid Bergman Suckdorff och Mattias Klum och Tyrone Martinsson finns representerade. Och J H Engströms naturbilder i From back home är fantastiska.

Det är roligt att återse ett antal böcker ur den populära serien Aktuell Fotolitteratur. De distribuerades som en bokklubb med tre böcker per år under en del av 1970-talet. Man gick med i klubben och så kom böckerna på posten med ett inbetalningskort. Trycket var inte det bästa men man fick en bra koll på vilka arbeten som var aktuella just för stunden. Tonvikten var på dokumentär fotografi.

Men det är inte bara kära återseenden. Ett antal böcker är purfärska och ger en bra bild över hur mångfacceterad fotoboksutgivningen av i dag är.

Två norska fotografer och en dansk har också slunkit med, men förklaringen ligger i förlaget. Katinka Goldberg, Mari Sjøvold och Tina Enghoff är alla utgivna på Gösta Flemmings förlag Journal. Sen är det ju så att fotografi är ett globalt språk utan gränser. Något som märks i hur många svenska fotografer som ger ut på utländska förlag.

När man ser så många böcker från så många olika tidsåldrar saknar man verkligen den kvalitet som djuptrycket gav. Det är en tryckteknik som numera är nästan helt borta.

siren

Bilder ur Osvald Sirens Bilder från Grekland, 1935. Den mjuka, nästan magiska svärtan måste upplevas i verkligheten.

1970 till 1990 talet var en dyster tid när det gällde att återge fotografier i bok. Det faktum att många fotografer fotograferade på diafilm gjorde inte saken lättare.

Idag är vi vana vid en återgivning som närmar sig originalbilderna. Tekniken har förenklats. se här hur arbetsprocessen gick till när Walter Hirsch skulle publicera sin stora Bilder dagbok 1988. (Momenten är förvisso de samma, men mycket har förenklats)

hirstex

 

De böcker jag fastnade för vid mitt senaste besök på utställningen vad Hirsch och en till. Hirsch bok förmedlar så mycket livsglädje.nyhir

 

I den totalt självutlämnade boken Mamma skildrar Yngve Baum sin mammas borttynande och död. Den är svår att ta in i sin i sin helhet. Man får läsa korta stycken.

En bok som formligen dryper av sorg.

Om ni är det minsta intreserade av fotografi och fotoböcker; gå och se den här utställningen. Helst flera gånger. Det här är en av få möjligheter att få en gedigen överblick över svensk fotoboksutgivning.

Alla dessa böcker finns visserligen på Hasselbladstiftelsens billiotek men inte så här överskådligt.

Och folkbiblioteken då? Glöm det. Om dom inte ställt ut böckerna i tio kronorslådan för länge sedan så har dom antagligen aldrig köpt in dem.

Vill man ha tag på äldre fotoböcker får man besöka ett antikvariat eller bokbörsen.se.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

P.S. Nästa gång jag går dit kommer jag antagligen att försjunka i Misha Pedans M i minst halvtimme, funderande på om hans verk är bättre än Walker Evans tunnelbanebilder.

pedan

40-50 bilder är nog…

In Fotoböcker 2013 on 12 oktober, 2017 at 12:04

Performing Grounds

Patrick Morarescu

Trema Förlag 2016

ISBN 978-91-88539-01-4

Man kan säga att den här boken är en slags katalog över människors tillkortakommanden, eller -När det inte blev riktigt som jag tänkt mig. Eller -Shit, pommes frittes, jag ställer den iallafall här så länge!

Bilderna har tillkommit under sju års fotografering i ett tiotal länder, och det är naturligtvis en helt oviktig information, men sånt som fotografer älskar att slänga omkring sig för att det skall låta seriöst och bra.

Nu hade inte det behövts i det här fallet, bilderna är bra. Fyrkantiga och välkomponerade. Jag kommer att tänka på Guido Guidi eller kanske den Hongkongbaserade fotografen Michael Wolf.

husin

usinsi.jpg

Men det finns också en helt egen ton i de här bilderna. Dom innehåller ett slags ordnat kaos. Inga människor finns i bilderna. De hände något, fikarast eller ett viktigt telefonsamtal. Men när den där trädgårdsmästaren, mekanikern eller hantverkaren väl dyker upp så kommer allt att bli bra igen, eller…

 

_DSC0043.jpg

The gosts cars

Frédérick Carnet

Trema förlag 2016

ISBN 978-91-88539-00-7

Bilkapell. Jag trodde det var något som hörde 1950-talet till. Men det visar sig vara en het fråga på olika diskussionsfora på nätet. Skall man ha silverkapell eller repar det för mycket? Kanske skall man först täcka bilen med filtar? Det verkar vara en hel vetenskap att vara bilägare.

Carnet har letat upp dessa, får man förmoda, avställda bilar i England, Grekland, Japan och i Mali.

Det vilar något vördnadsfullt över de inlindade bilarna. Kommer de någonsin ur sina puppor eller är det en föraning om en liksvepning? Kapellen är elegant måttsydda och ibland kan man ana sig till vilka bilmodeller som döljs därunder.

bilin.jpg

bilins.jpg

Bägge de här böckerna är producerade av Trema förlag, ett litet enmans Stockholmsförlag. Jag blir lite förtjust i den här typen av böcker. Hanterliga men ändå snygga med linnetäckta hårda pärmar.

Små berättelser på 40-50 bilder, det finns en tjusning i det. Ibland har fotografer en önskan att bre ut sig över flera hundra sidor. Läsaren blir utmattad. Bilder kräver tid. Det finns ofta små detaljer i en bild som betyder mycket. Så här säger fotografen Harvey Benge: Dont have more pictures than necessery. A book of around 50 or so pictures will work best. Less is often more. Läs mer här.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Och som om inte det vore nog…

In Fotoböcker 2013 on 23 augusti, 2017 at 10:21

 

Det händer naturligtvis mycket mera på Fotoboksdagen den 9 september i Landskrona. Klockan 13 presenteras de nominerade till LFOBDR (Landskrona Foto Open Book Dummy Award)

Moderatorn Lars Mogensen kommer att presentera och diskutera böckerna tillsammans med en panel bestående av Sara Arvidsson, konstkritiker från Göteborg, Stephen Gill, Fotograf och förläggare från Glemmingebro i Skåne samt Maxwell Anderson, förläggare och fotograf från London.

På plats finns också böckernas upphovspersoner, de är;Skärmavbild 2017-08-18 kl. 12.44.25

Skärmavbild 2017-08-18 kl. 12.44.05

Gloria Oyarzabal med boken La Picnolepsia de Tshombe.

Boken handlar om det som idag kallas Kongo-Kinshasa och dess våldsamma historia.

 

 

Bea1BeariktBea Luengo med boken Archaeological Archive of Found Architecture. Svartvita bilder av arkitektoniska detaljer tillsammans med en poetisk text.

 

 

Skärmavbild 2017-08-18 kl. 14.22.24Skärmavbild 2017-08-18 kl. 14.25.35

Stephan Boegel med boken Scenic Utah. En slags minnesbok över en närståendes självmord.

 

Skärmavbild 2017-08-18 kl. 14.26.21Skärmavbild 2017-08-18 kl. 14.27.27

Terje Abusdal med boken slash & burn.

Den en gång svedjebrukande befolkningen på gränsen mellan Norge och Sverige i höjd med Dalarna och Värmland kom invandrande från Finland på 1600-talet. Denna bok skildrar historien och myterna kring en numera nästan försvunnen kultur.

Någon av dessa böcker kommer att vinna utmärkelsen Landskrona-Foto-Dummy-Award. Den personen kommer också att få sin bok utgiven på Breadfield Press och Landskrona Foto.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Göteborg

PS.

Och då har jag ändå inte sagt ett ord om resten av den fantastiska Landskrona Fotofestival, läs mer här.

Photopaper 10/11/12

In Fotoböcker 2013, Fotoböcker 2017 on 6 februari, 2017 at 05:58

potopaper

Kassel Photo Festival, 2017

Fotoboksfestivalen i Kassel är en av de mest välkända för fotoboksentusiaster. I år ligger man lite lågt i Kassel och skickar istället ut sin Best Photobook och Dummy-Award utställning på olika festivaler runt om i Europa. Böckerna kan ses bland annat i Istanbul, Lodz och Moskva. Men nästa år firar man 10 års jubileum i Kassel.

Festivalen producerar också en tidskrift. De utkommer med tre nummer varje kvartal. Där bjuder man in prominenta personer från fotoboksvärlden och låter dem välja ett arbete som de tycker förtjänar uppmärksamhet. Här får vi ta del av t.ex Marin Parr, Araki och Nan Goldins okända favoriter. Varje häfte är på 16 sidor. Och man får också med varje sändning, en affisch.

I det senaste paketet kom Thomas Balchers solrosor i svartvitt, en bildserie som är tekniskt perfekt, med lite solarisation för att göra det hela lite mer mystiskt. Men tyvärr så blir resultatet ganska tråkigt. Sådana där bilder som man bläddrar förbi och och tänker: Herregud vad folk håller på! Nästa tanke blir: Lena Granefelt gör det där mycket bättre och hon presenterar dessutom en tanke med sitt arbete.

Hideka Tonomura är en ung kvinnlig japansk fotograf som tycker det är kul att visa sig naken och att pilla på sig själv här och där. Det som är intressantast är varför Simon Baker som är curator för Fotografiavdelningen på Tates i London gillar de här bilderna. In bildtext utgjuter han sig om det lekfulla och gränsöverskridande. Jag tror det är så enkelt som att han tycker det är en snygg tjej.

Det tredje häftet är det mest intressanta. De innehåller ett utdrag ur den spanska fotografen Carlos Spottorno och journalisten Guillermo Abrils bok La Grieta/the Crack.

lagrietain

Spottorno och Abril har gjort en slags serietidning om den flyktingkatastrof som pågår i Medelhavet. Färgerna är nertonade till just den rätta serietidningskänslan. Ett slags brus ger ett intryck av billigt dagstidningspapper. Det här är ett väldig annorlunda sätt att presentera bildjournalistik på, och det kunde ha blivit hur fel som helst. Men det här blir helt rätt!

Den faktatäta texten blir presenterad i korta rutor som ligger på bilderna. Man har inte använt sig av pratbubblor ( åtminstone inte i detta utdrag från boken). Och det tror jag är helt rätt. Faktarutorna blir journalistens berättarröst. Det gäller att balansera på den där tunna linjen mellan seriemediets fiktion och nyhetsmediets sanning.

När man rapporterar om en nyhetshändelse så brukar rapportörerna, fotografen och skribenten hålla sig i bakgrunden men här berättar de utförligt om vilka problem de har för att komma in på platser, eller för att få intervjua och fotografera.

lagrietadetalj

I en tid då vi översvämmas av information och nyheter måste man hitta nya sätt att rapportera om dramatiska nyheter. Den svenske fotografen Kent Klich har använt sig av överraskande grepp i sina rapporter från konflikten mellan Israel och Palestina. Spottorno har i en tidigare bok / tidning skildrat de sydeuropeiska länderna Portugal, Italien, Grekland och Spanien. I en form som liknar ett ekonomimagasin berättar han om den ekonomiska kris som dessa länder hamnat i. Tidningen heter The Pigs och utkom 2013.

pigs

Photopaper prenumererar man på här.

Hela boken La Grieta/ The Krack hittar man här.

The Pigs är slutsåld och återfinns på Amazon för hutlösa priser

 

Tommy Arvidson,fotograf och skribent i Göteborg

Osynligheter/ Korrespondenz

In Fotoböcker 2013 on 23 januari, 2017 at 01:39

Väggar är något som skyddar oss och som ger oss trygghet

Väggar bär nästan alltid på en historia om vi betraktar dem uppmärksamt. Råa cementväggar bär ofta spår av de plankor som har varit väggens gjutformar.

Putsade väggar har ofta sprickor som för att påminna oss om att ingenting är beständigt. Hus rör sig, är hela tiden på väg någon annanstans.

Här presenteras två böcker som vi kan anta inte har något med varandra att göra men som ändå på något sätt korresponderar med varandra.

johansson-1

Osynligheter

Karl-Johan Stigmark

OEI Editör 2016

ISBN 9789185905836

Stigmarks släkt härstammar från Amsterdam , de judiska kvarteren vid Jodenbreestrat. Under andra världskriget tömdes kvarteren på sina innevånare, få återvände. Hans släkt utraderades nästan helt under krigsåren.

johansson-3

Bokens första del innehåller bilder från dagens murar och väggar i den del av Amsterdam där han släkt en gång bodde. Sprickor och flagnad puts får stå som symbol för ett minne som långsamt vittrar bort.

johansson-2

Bokens andra del innehåller vykort och familjebilder varvat med märkliga pappersinstallationer med snörstumpar och svårtydda meddelande skrivna i cirklar. Avslutningsbilden, ett vitt lakan förebådar minnets utslocknande.

 

 

 

johansson-4

 

Korrespondenz

Håkan Granath

Jan Kjellin

Granath Förlag 2017

johansson-6

Även betongen, som vi betraktar som solid, läcker. Det kryper fram förkalkningar och vatten genom sprickor. Växtlighet kryper upp för väggarna och kommer att leta sig in genom minsta hålighet och så småningom spräcka betongen.

johansson-5

Som kontrast till de dystra väggbilderna står bilder på ett gäng glada grabbar som som tycker att flaskan och ett dragspel det är det som gör livet värt att leva. Bilderna har köpts på ett antikvariat och föreställer tyska soldater på permission under andra världskriget.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Dance me/Dansa mig

In Fotoböcker 2013 on 13 januari, 2017 at 09:50

dansamig2

Dance me/Dansa mig

Håkan Elofsson
Bokförlaget ETC

Det jag håller i min hand är en stor orange bok med tjocka pärmar och en vacker schweizisk bindning där linnetråden ligger i öppen dager. Titeln är Dance me/Dansa mig.

dansamig1
Jag gillar att dansa. Jag gör det inte ofta men det kan bli bugg, schottis, vals eller kanske en gammaldags discofridans. Jag har också provat att dansa tango och samba, flamenco däremot har jag bara upplevt som åskådare. Dessa tre sista danser är temat i Håkan Elofssons bok Dance me/Dansa mig.
Håkan Elofsson är gammal i gemet. Jag träffade på hans fotografier för första gången på 80-talet i ETC, tidningen där Sveriges dåvarande fotografelit var ständigt återkommande gäster. Elofssons bilder från Latinamerika gjorde ett stort intryck på mig som nybakad fotograf.
Bokens inledande text är skriven av Elofsson och handlar bland annat om när ETC skickade honom till Buenos Aires 1983 för att göra en serie reportage tillsammans med reportern Lars Palmgren. ETC gick samtidigt i konkurs och pengarna frös inne. Det var i samband med detta som Elofsson upptäckte Tangon, som också är den dans som första kapitlet handlar om.

dansamig3_tango
I en serie mjuka svartvita fotografier berättar fotografen om sitt möte med den Argentinska tangon. Bilderna utstrålar ett stort allvar och vemod. Människorna verkar inlåsta i sig själva trots att dansen är en pardans. Förutom dansbilder gestaltas Tangon av stadsmiljöer, porträtt och detaljbilder, allt med ett omisskännligt analogt uttryck.

dansamig4_samba
Bokens andra del handlar om Samban och då kommer färgen in. Plötsligt blir det närmare, svettigare och mer sensuellt. Nu interagerar människorna med varandra. Kroppsspråket och dansens rörelser för människorna samman. I Samban, skriver Elofsson, finns inget igår eller inget imorgon, det finns bara nu.
I tredje kapitlet som är Flamencons del har bilderna återigen blivit svartvita. Dansen verkar användas till att visa upp sig för att förstärka sitt symboliska kapital. Jag har aldrig tänkt på släktskapet mellan Flamencon och tjurfäktningen men i Elofssons bilder blir sambandet uppenbart. Det handlar om att stirra döden i vitögat och om att nedlägga ett byte.

dansamig5_flamenco

De gånger jag försökt mig på danser med rötterna i den latinska kulturen har min kropp sagt nej. Min stela och hämmade nordiska kropp har sagt åt mig att nu går det för långt. När jag ska ta ut svängarna på detta sätt känns det onaturligt. Däremot känns det helt naturligt när den dansanta Håkan Elofsson för och man har lite avstånd både i tid och rum.
En marginalanteckning. I mitt exemplar har limmet trängt ut på flera av uppslagen och klistrat ihop sidorna inne i vecket med små rivskador som följd.

Anders Alm

No Date / Sunshine and shadow

In Fotoböcker 2013 on 3 januari, 2017 at 06:43

triom

No Date

Trinidad Carrillo

Art and Theory Publishing 2016

ISBN 9789188031129

helgao

Sunshine and shadow

Helga Härenstam

Sailor Press 2016

ISBN 97891983573

Manliga fotografer ger sig gärna ut på äventyr, gärna långt bort i världen, Kvinnliga fotografer och skildrar omsorg och vardagsliv, gärna med sina närmaste anhöriga. Och då tänker jag inte specifikt på de här två böckerna. De böcker jag kan minnas om män som skildrar omvårdnad är Johan Bävmans bok om barnlediga pappor och Johan Sundgrens, I lampans sken. Men de bägge skildrar mer en social företeelse än ett mänskligt tillstånd.

Jag bara tittar slumpvis i min bokhylla.

Manliga: Min tid, Deutschland, I Asiens tid, White sea -Black sea. Field studies, November reise, Flodfarare, Subway…

Kvinnliga: , Minne, Muisto, Memory, Holding, My brother Guillaume and Sonia, Midnigth Milk…

Ja, det finns naturligtvis exempel på motsatsen, men att det ofta går att skilja på kvinnlig och manlig fotografi är väl ändå nästan ett slå-in-öppna-dörrar-påstående. Och när jag ändå tänker på det här, hur många fotoböcker med andra än amerikanska eller europeiska upphovspersoner med medelklassbakgrund har du i din bokhylla? Man kan fundera lite på varför det är så…

 

Carrillo tar sin avstamp i guden, eller kanske rättare sagt det omättliga vidundret, Molok. Omnämnd i bibeln och föremål för offerriter med små barn verkar det vara en särdeles ruskig figur.triniin1

Med sina rötter i Sydamerika skildrar fotografen omvärlden med något som kan betecknas som magisk realism. Barn som hålls över vatten eller leds in i håligheter i träd. Det finns en otäck krypande känsla i många av bilderna. Men som en kontrast till det finns det oändliga öppna havet och himlen som på några sidor reduceras till bara blått.

trinibla%cc%8a

Härenstam har använt sig av en slags Dickensk prolog till varje kapitel i boken, det kan låta så här.

Chapter 9. In which we get blinded by the sun and celebrate with balloons and pizza until the dead awaken.

helgain1

Det finns ett drag av sommarlov och tokigheter, som ett kuddkrig nära vattnet, som slutar i ett dunkaos. Eller vad man kan upptäcka på gamla vindar. Barnen trallar omkring, och man kan kissa utomhus. ( Något vi inte har sett i svensk fotolitteratur sedan Trulsa kissar på bryggan i Anna Riwkin- Bricks Trulsa hos mormor från 1955). Det vilar en slags oskuldsfullhet över det hela.

helgain2

Det är en bok fylld av små vardagliga händelser och noteringar i den närmsta familje och vänkretsen. Man skulle kunna kalla det en dagbok om inte så många andra fotografer redan hade paxat på det ordet.

Och ÄNTLIGEN! måste man nog ändå utbrista, även om jag inte tycker att man skall framhäva könsfördelning jämt och ständigt. Men det är värt att notera att dessa böcker gjorda av två kvinnliga fotografer också är utgivna på förlag med kvinnliga ägare/redaktörer.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Across the bridge/ Radius 500 metres.

In Fotoböcker 2013 on 16 december, 2016 at 08:40

 

 

 

img_0479

Across the bridge

Simon Johansson

Journal 2016

ISBN 9789187939167

Jag vet inte, börjar väl bli gammal, men jag kan bli så där varm om hjärtat när jag får se en riktigt bra berättelse där alla bilder får en att bara sitta och glo. Det här är bilder som har det avgörande ögonblickets magi, men utan att göra något väsen av just detta faktum.

Det här fotografi som berör mig, sen må vildsinta experimentalister härja om den Andre, klippa, klistra och göra eleganta piruetter, och grubbla över vad fotografi egentligen är. ( många gör träffsäkra iakttagelser och ger aha upplevelser, det skall erkännas). (Och ARKIV, jag tittar åt ett annat håll när jag ser den beteckningen.)

Men när den svartvita stillbilden används för att berätta en historia som man känner är äkta och som upphovsmannen brinner för, då måste man bara sätta sig ner och småleende ta emot.

img_0482

 

 

Simon Johansson har varit halvtidsboende på Öland i många år. Någonstans i trakterna av Dyestad och Sättra. Två små orter på östra sidan som till och med Google maps måste klia sig i huvudet innan den finner.

Här logdansas det och här får man den där känslan av att man kan släppa ut ungarna på morgonen, och så kommer dom hem när dom blir hungriga. Även om storstadspulsen tränger på med lite LIVE STRIPTEASE. Men intresset från ortsborna verkar minimalt.

img_0480

 

 

 

Johansson har porträtterat gamla och unga. Det finns kärlek och energi i bilderna, och utan att fotografen och den avporträtterade har gjort sig till.

I berättelsen finns fotografens självupplevda kärlekshaveri insprängt. Dels som en notis i en för övrigt strålande inledningstext ( Varför skriver inte fler fotografer själva i sina böcker?), dels i ett antal bilder på den kvinna han förlorat ( om jag nu tolkar det hela rätt). Just den sidoberättelsen gör mig lite generad, som om jag tittat i en privat dagbok.

img_0483
Radius 500 metres

Terje Abusdal

Journal 2015

ISBN 9789187939129

Bokens författares farfar var under 1970 och 80 talet bensinstationsföreståndare i ett litet samhälle ungefär 30 mil sydväst om Oslo. Här i Evjemoen, medverkade han regelbundet som skribent och fotograf i lokaltidningen. Hans sätt att fotografera beskrivs som ” stå där och håll den”. Det är nyskjutna rävar, krockad bilar, gubbar med blomsterkvastar, älgar som slaktas, solrosor som växt sig höga och lusekoftor och lusekoftor i rad.

img_0486

Bilderna visar att den gamla regeln gäller, den som säger att om man bara låter bilderna ligga tillräckligt länge så blir dom intressanta. Vi får en nostalgisk tillbakablick på ett Norge före oljeinkomster och invandring. Jo, där sitter visst en lite mörkhyad kille på en bild, det är nog en turist.

Själv uppvuxen i Tierp känner jag naturligtvis igen mig. När det berättas om farfadern som glatt körde bil utan körkort innanför kommungränsen ” eftersom han och länsman hade varit motståndsmän under kriget”. Då minns jag Anna Q i Tierp som vid högertrafikomläggningen sade; Det lilla jag kör, kan jag gott fortsätta köra på vänster sida.

Det kanske inte var bättre förr men det var ibland lite enklare.

Det här är väl inte en bok för den estetiskt finsmakaren, bilderna är kanske inte vad man skulle kalla vältagna. Men dom vinner på nostalgifaktorn. Dessutom är boken fint formgiven. Den ger en sådan där vill-ha-känsla, utan att man vet riktigt varför.

Tommy Arvidson