Ida Dicksson.

Votum förlag. 2016

ISBN 978-87283-81-9

Industrihistoriken Ida Dicksson har grävt djupt i Göteborgsförlaget Wezäta fotostudios efterlämnade bildarkiv, som nu finns på Göteborgs stadsmuseum. Bilder från 1930-talen fram till 1960-talets slut, speglar utvecklingen av färgbildens historia i svensk reklam och kokböcker. Det har blivit en fin bok om nästan 200 sidor med många bilder och intressant text.

Det var under den legendariske fotografen Sixten Sandell, 1908-1986, som började på Wezäta tryckeri och förlag 1939 och byggde upp dess fotostudio, som blev pionjärer på färgbilder för reklam och kokböcker. Efter andra världskriget åkte Sixten Sandell till USA för att där studera färgfotografiets tillämpning, både hos Kodak och hos Kings Studio i Chicago, då USA:s största fotostudio. Denna studio kom att stå som en förebild till den storstudio och färglaboratorium som Wezäta byggde och som stod klar 1960.

Från början använde fotograferna på Wezäta fotostudio tre svart/vita separationsnegativ för att framställa färgbilder för tryck, fotograferade genom rött, grönt och blått filter efter varandra. Där fanns också en Bernpohl-kamera som tog de tre separationsnegativen i en exponering, vilket gjorde att det gick att fotografera rörliga motiv. När sedan Ektachrome filmen kom övergav de separationsförfarandet.

Det var i Sverige stundtals svårt att köpa Kodaks färgmaterial och kemikalier efter andra världskriget, men Sixten Sandell hade kontakt med en bartender på amerikafartyget Kungsholm som i New York hjälpte honom att köpa vad han behövde, och som han kallade för direktimport.

Matbilder i färg för kokböcker var något av Wezäta förlags specialitet och med eget provkök lagades det mat för egna kokböcker, Stora Kokboken, och till reklambilder för livsmedelsindustrin. Axel Sandelin hette en av Wezätas fotografer som specialiserat sig på matbilder.

Det var den västsvenska industrin med Volvo, Saab, SKF, Monark, Götaverken och många andra storföretag, som kom till Wezäta studio när de behövde färgbilder på sina produkter.

Boken är en viktig historisk dokumentation över färgfotografins utveckling inom svensk reklam och jag tycker att Ida Dicksson som författare och industrihistoriker har gjort ett berömvärt arbete med att gräva fram alla bilder och fakta som på ett överskådligt sätt visar färgbildens utveckling.

Hans Hansson, fotograf/skribent.

Imagine

Erik Johansson

Max Ström 2016

ISBN 9789171263704

Fotografi har från sin födelse haft en provokativ påverkan på människor. Eftersom fotografiet avbildar en del av verkligheten lockas vi nästan oemotståndligt till att manipulera bilder. Oscar Rejlander skapade redan 1857 en bild som bestod av trettio olika negativ, ”Two ways of life”.

Och så har det fortsatt. John Heartfield häcklade Hitler före och under andra världskriget, med sina collage.

Under Sovjettiden trollades politiker som hamnat i onåd helt enkelt bort från de officiella bilderna. Men ibland glömde man att radera kroppen, så om man tittar noga på bilder från Sovjetunionen på 60 och 70-talet kan man finna huvudlösa överrockar.

Och sen kom Photoshop. Och alla spärrar släppte. Jag har själv vid något tillfälle, när en person på en gruppbild blundade, bytt ögon på honom.

Erik Johansson går mycket längre. Han vänder ut och in på hus, eller hela landskap, låter människor veckla upp vägar eller hänga upp nya verkligheter på gamla. I Johanssons värld kan man ro med båt över en fjällhed eller sy ihop ett snötäckt landskap. Eller klippa sönder ett hus med en jättelik sax.

Förvånansvärt ofta använder an sig i sina bilder av optiska synvillor. Trappor som går både upp och ner samtidigt. Sådant som målande konstnärer i alla tider använt sig av.

Så på något sätt arbetar han ganska old school. Många av dagens fotografer inom genren postfotografi arbetar heller med klippa och klistra tekniker. Se till exempel Brandon Juhasz eller Julia Borissova.

När Johansson är som bäst så skapar han bilder som får mig att tänka på gamla romantiska målningar som Grindslanten eller kanske illustratören Kurt Ards omslag till Allers veckotidning från 50-talet.Inte för att dom är lika, men för att dom har samma stämning.

Ibland blir bilderna alldeles för utflippade och lite poänglösa. Dom liksom tappar kontakt med den fotografiska illusionen.

För att som fotograf riktigt låta sig imponeras av hans vyer så skall man se dem i stort format, som vi kunde göra på Fotografiska i våras. Där ser man vilket fantastiskt hantverk som ligger bakom bilderna.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Mikael Lindström

Passage, 2015

ISBN 9789198278019

Bilden av Indien är ofta färggrann, exotisk. Steve McCurrys bilder kanske är de mest kända. Och också de mest, enligt mig, mest falska, utstuderat struntförnäma man kan finna från den kontinenten.

Rikshawallah är raka motsatsen. Lindström skildrar Calcuttas rikshadragare med en närhet och en slags vardaglighet som gör att vi tycker oss förbundna med dessa människor vars levnadsbetingelser är helt annorlunda än våra. Jag tror att det har något med att fotografen har sökt, som Lasse Berg skriver i förordet, ”den mänskliga värdigheten”.

Han skildrar de här männen på samma sätt som han skulle ha närmat sig sig ett gäng taxichaufförer i Brooklyn eller Hökarängen. Man kanske kan säga oempatiskt. Alltså ingen falsk medömkan utan bara en vilja att beskriva världen som den ser ut.

I Per J Anderssons efterord får vi också veta att Calcutta är världens enda stad som har rikshadragare kvar som ett vardagligt inslag i stadsbilden. Som turistattraktion finns de i några asiatiska storstäder.

Man kan invända att det är en icke människovärdig hantering att en människa skall springande transportera en annan i en vagn, men HALLÅ, det finns värre exempel på hur människor exploateras. Alla de som syr upp våra kläder, eller löder ihop våra mobiltelefoner i miljöer som skulle få Jacob Riis att blekna.

För som Lasse Berg skriver ”dessa rikshadragare har upptäckt att de äger sig själva, att de har rätt till ett gott liv, till mänskliga rättigheter”. Jag har själv aldrig varit i Indien, men den här boken signalerar för mig; äkta, ej exotiserande bild av verkligheten. Och det är väl ungefär det viktigaste man kan uträtta med en kamera.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Fotografi är något som alltid varit centralt inom museiväsendet. Saker skall dokumenteras och beskrivas. Under 80 och 90-talen var den fotografiska dokumentära trenden stark på de kulturhistoriska museerna.

Där fanns samarbetsorgan som SAMDOK och ADOMUS. Ett stort EKODOK projekt engagerade många museer. I dag är tron på bilders styrka inom museivärlden inte lika tydlig. Men kanske är där en vändning på gång? Lyssna på den här museifotografen; http://www.fotosidan.se/cldoc/poddradio-han-fangar-nutiden-at-framtiden.htm

Jag tror att alla fotografer som arbetar med dokumentära berättelser borde ha ögon och öron öppna för vad de svenska stads, kommunala och länsmuseerna arbetar med. För möjligheter till samarbeten och gemensamma projekt. Frilansande fotografer sitter ofta på bra idéer (men har inte pengar att förverkliga dessa) och museitjänstemännen arbetar med långsiktiga forskningsprogram och har bra kontakter med stiftelser ( där kapital finns). Här kan uppstå många win-win situationer.

Här är några exempel på både sådant som tillkommit i samarbete med en institution, och ett projekt som kommit inifrån institutionen.

Utan ett du inget jag

Liv Ullman

Ingmar Bergman

Tommy Söderlund

Gotlands fornsal 2015

ISBN 9789188036902

Bilder av en kärlekshistoria, en dagbok på en dörr. I Bergmans hem på Fårö finns en dörr där han och Liv Ullman med hjälp av olika tecken, mestadels hjärtan, men också Å ( som i Ångest) försökte verbalisera sitt förhållande. Tommy Söderlund har tagit närbilder på tecknen, en del målade i rött som om upphovsmannen använt sitt eget blod. Bo Bergström bidrar med en dikt och Maaret Koskinen berättar om ett möte med Bergman, och dörren.

Tore Johnson

Nordiska museets fotografiska samlingar

Nordiska museets förlag 2015

ISBN 789171085764

Äntligen! Nordiska museet har på ett nytt sätt börjar glänta på sina fantastiska bildsamlingar. Fotografen, inte ämnet, står i centrum. Detta är en liten skrift, med tydlig inspiration från den franska PhotoPoche och flera liknande koncept.

Jag menar naturligtvis inte att man inte tidigare har uppmärksammat den potential man har i sitt stora arkiv (sex miljoner bilder). Men det verkar som om det här kan bli en liten lättillgänglig serie som på ett populärt sätt skildrar vår svenska fotohistoria. Eller snarare som lyfter fram några av våra skickliga men tyvärr lite bortglömda fotografer. En etta på bokens omslag antyder att detta blir en serie. Jag ser redan fram emot Kerstin Bernhards modebilder, Björn Myrmans bilder, Pål Nils Nilssons bilder som han gjorde till STFs årsböcker, Bernt Klyvares poetiska dokumentärbilder, och mycket annat. Kanske man kunde lyfta fram någon av museets egna skickliga fotografer. Till exempel Birgit Brånvall som ansågs vara en mästare på att fotografera textil. Kanske kunde man få se hennes bästa textilbilder, eller hennes 1980-tals dokumentation från Storuman.

I denna del ett, av förhoppningsvis många, får vi se Tore Johnsons Parisbilder. Staden som åren efter andra världskriget var en magnet förr många fotografer och författare. Här kunde man hänga på caféerna med Strömholm, Robert Frank och Henri Cartier Bresson. Johnson ägnade sig åt en slags subjektiv gatufotografi med humanistiska förtecken. I ett nära sextiotal bilder får vi uppleva en stad som både rymde tragik och romantik.

Jag tror att den här idén med att lyfta fram en liten del av en fotografs livsverk är ypperlig. hellre än att vi skall vänta ihjäl oss på den optimala retrospektiva boken.

Jonas Hedberg, intendent på museet, berättar i en inledningstext att det var fotografen Stig Hammarstedt som var den som var den som väckte idén till boken. Per Lindström, fotograf och välrenommerad fotoskribent ger en introduktion till Tore Johnsons liv och verk.

Romska Röster

Anders Ryman, foto

Domino Kai, text

Upplandsmuseet 2015

ISBN 9789186145231

Det sägs att om man lär känna en enskild människa så försvinner misstro och fördomar om den människan, även om hen har sitt ursprung eller traditioner fjärran från det som vi betraktar som normalsvenskt. Här kan man säga att Ryman och Kai gör en insats.

Eftersom jag själv har en släkthistoria som strikt härrör sig från Mälardalen i många generationer bakåt har jag sällan funderat på det där med släktidentitet. Jag har aldrig känt av utanförskapet.

De flesta av de som är intervjuade i denna bok har någon gång upplevt ett ifrågasättande. Något som stärkt deras släktsammanhållning. Ryman har väldigt skickligt fångat den här romska stoltheten. Och då inte i första hand med hjälp av yttre attribut som till exempel långa kjolar utan med blickar eller kroppshållning. Varje person framträder oftast med en bild och en textsida, något som skapat en effektiv och harmonisk bok som man gärna vill ta till sig. I ett gediget kapitel sammanfattar Domino Kai romernas historia i Sverige.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

P.S. Boken Romska Röster nominerades till Svenska Publishingpriset 2015.