Lars Tunbjörk

Max Ström 2018

ISBN 978-91-7126-439-8

Det skulle ha blivit en mitt-i-karriären-bok. (Tankarna fanns där, hos upphovsmannen). Vi skulle ha jublat åt att vi äntligen fick se de där bilderna som han gjorde för New York Times och Liberation. Och att vi fick återse bilderna från de fina, numera hard-to-get böckerna. Gränslösa bilder, Landet utom sig, Vinter, Kontor och I love Borås.

Allt detta hände. Men istället för jubel drabbas vi nu av ett stänk sorg när vi öppnar boken eller vandrar runt på utställningen på Fotografiska. ( Pågår till 2 december) Han finns inte mer ibland oss. Lars Tunbjörk segnade ner på gården utanför sitt hem i Stockholm 2015. Ambulansen hade inte blåljusen på när den åkte från platsen.

Mycket har redan skrivits om Tunbjörk, utställningen och boken. Man kan konstatera att denna bok passar bra in i den ström av fotografiska monografier som producerats under senare år. För de som inte tidigare känner till fotografen så är det en bra sammanfattning över en karriär som så abrupt tog slut. Här återfinns rikliga smakprov ur de viktigaste böckerna han gjorde. Här finns de porträtt han blev känd för i början av sin karriär. Och här finns några av de jobb han gjorde för internationell press. Göran Odbratt, en mångårig vän och medarbetare till Tunbjörk har skrivit en omfattande biografi Tunbjörk. Kathy Ryan, bildchef på The New York Times Magazine, berättar om deras långa samarbete.

För de som tidigare känner till Tunbjörks arbeten… och de är många. Det är närmast ett talesätt att kalla underliga och roliga händelser i vardagen för Tunbjörkare. För dem är boken en välkommen sammanfattning där vi får följa en utveckling från en ung fotografs gladlynta och träffsäkra iaktagelser till en mogen mans mer vemodiga betraktelser över det västerländska samhället.

Det har ibland i komentatorstrådar och samtal dykt upp en viss besvikelse över att det är mest tidigare publicerat material i boken. Kanske är det en tidstypisk reflektion. Vi vill hela tiden bli matade med nya upplevelser. Men man får tåla sig. Ett fotografliv måste behandlas med respekt. Det finns anledning att tro att den organisation som bildats för att ta hand om Tunbjörks efterlämnade bildskatt som bland annat består av en halv miljon negativ kommer att visa resultatet av sitt arbete i någon form. Det pågår skanningar och registrering av det omfattande arkivet.

Och det måste sägas; att för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi så är denna bok ett måste.

Lars Tunbjörks stiftelse påbörjade sitt arbete våren 2016. Man samarbetar med Borås konstmuseum där Lars Tunbjörks projektrum har inrättats. Man har tre gånger delat ut Tunbjörkspriset till fotografer som arbetat i hans anda. I priset ingår förutom en summa pengar att man får göra en utställning på Abecita konstmuseum. Årets pristagare var Åsa Sjöström.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3

Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då ”Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”

Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.

Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf

Fotograf: Gerry Johansson
Text: Thomas Kjellgren
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Johansson och Jansson AB, 2018
ISBN 978 91 985007 07

Stillhet. Ordet står där, någonstans mitt på sidan i Thomas Kellgrens eftertext till Härryda Kommun, Johanssons senaste bok. Det är nog ett viktigt ord när det gäller hela Gerry Johanssons produktion. Och kanske är det därför han nästan aldrig har människor med på bilderna. Dom ställer ofta till, vimsar runt och är alltid svåra att kontrollera. En levande varelse har dock befunnits värdig att ingå i denna bok, en häst. Den står stilla och begrundar något. Bryr sig inte ett skvatt om att den blir fotograferad.

Det är människors boningar och arbetsplatser som är Johanssons huvudsakliga intresse. Och naturen. Men oftast den natur där människan varit framme och petat. Eller slitit i sitt anletes svett. Som med de enorma stenhögar som någon bonde en gång inte bara lagt i en hög på en stenig åker, utan faktiskt staplat som ett stort monument över människans kraft att omvandla naturen.

Vi fotografer vet ju alla hur svårt det är att fotografera ett hus. Man står fel, där på marken. Alla linjer spretar och far åt de mest oväntade håll. Men inte på Johanssons bilder. Jag har inte tänkt på det tidigare men idag kom jag på hans trick. Oftast ligger husen i överkant på bilden. Då kan man hålla kamerans horisontlinje. Men då måste man också göra förgrunden intressant

Kanske är det så att Johansson är en förgrundernas mästare. Det finns alltid något intressant där. Det må vara ett gäng soptunnor, ett cykelställ eller bara en skugga som kommer in från höger.

Allt i bilderna är noga uträknat och man lockas att med fingret följa linjernas samspel. Eller, ibland, de dissonanser i bilden som gör att vi stannar till och försöker utröna platsens hemlighet.

Thomas Kellgrens text ger en intressant ingång till Johanssons bildvärld. (en annan bra text om fotografen återfinns i Malmö konsthalls katalog till utställningen: Lars Englund/ Skulptur, Gerry Johansson/ Fotografi från 2014. Katalog 235. Textförfattaren heter där Jörg Colberg.)

När jag möter upphovsmannen på vernissagen av utställningen Härryda kommun på Mölnlycke Kulturhus frågar jag om han inte tycker bilderna är en aning romantiska: – Jo, men jag vill ju att folk skall tycka att det ser lite fint ut, svarar han med ett leende och tillägger -Jag tycker ju själv om när det är fint.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PS. Nämnas bör också bokens form, en inlaga med öppen rygg och vikt omslag med präglad text. Omslaget är dock inte i papper utan i sådant linnetyg som man vanligtvis använder på hårdbundna böcker.