Archive for april, 2014|Monthly archive page

Livstycken enligt Alm

In Fotoböcker 2013 on 8 april, 2014 at 08:13

 

Livstycken-omslag kopiera

Sune Jonsson

Text: Val Williams

Formgivning: Patric Leo

Max Ström Bokförlag

När jag 2007 recenserade Sune Jonssons förra bok Och tiden blir ett förunderligt ting var jag orolig att han höll på att falla i glömska. Unga fotografer jag pratat med visste inte vem han var. Att det nu kommer ytterligare en bok är väl ett tecken på att han inte glömts bort men jag tror ändå att det är på sin plats med en liten presentation av honom, även denna gång.

Sune Jonsson, 1930-2009, föddes i Nyåker, Västerbotten. Han utbildade sig i Stockholm och läste bl.a. historia, engelska och etnologi. Under åren i Stockholm väcktes hans fotointresse. Där mötte han många unga fotografer som var för sig skulle göra sig ett namn. Georg Oddner, Christer Strömholm, Hans Hammarsköld m.fl.

Trots att det blev tio år i huvudstaden släppte han aldrig kontakten med sin hembygd. Han jobbade som sommarvikarierande fotograf och skribent på Västerbottens-Kuriren. Efter avslutade studier så flyttade han tillbaka till Västerbotten som skulle bli hans huvudsakliga arbetsfält under resten av karriären.

Resultatet av de första årens arbete blev boken Byn med det blå huset, en skildring av hembyn Nyåker. Den boken anses som en av de viktigaste fotoböcker som producerats i Sverige. Sune Jonsson tog inte bara bilderna utan skrev också texten. Det sätt på vilket text och bild verkade tillsammans, på lika villkor men med olika utgångspunkter, kom att bli ett kännetecken för Sune Jonssons konstnärskap. Bilden var dokumentärt saklig och formmässigt fulländad. Texten var friare och litterärt gestaltande. Byn med det blå huset blev avstampet för Sune Jonssons långa gärning på sterbottens Museum där han fick titeln fotograf och fältetnolog. Under sin levnad publicerade han 24 böcker, i huvudsak fotografiska verk men även ett par romaner.

Den monografi som Max Ström nu publicerat, i samband med Kulturhuvudstadsåret i Umeå och öppnandet av Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, får väl anses som den slutgiltiga, eller…?

Det är en högtidlig känsla att hålla detta praktverk i handen. Bokomslaget är som ett konstverk i linne med en av Sune Jonssons mest kända bilder på första sidan. Det är en beskuren version av småbrukarparet Albert och Tea Johansson från Nyåker. Finklädda står dom i en åker och den ljumma kvällssolen smeker de gamla kropparna och den mark de brukat i hela sitt liv i sitt anletes svett.

Inledningstexten, Utan nostalgi, som är skriven av Val Williams, kommer inte överens med mig. Mitt norrbottniska ego gör en tvärnit. Jag läser värdeladdade ord som ogästvänliga och avlägsna och funderar ur vilket perspektiv reflektionerna är gjorda. Redan på första sidan används ordet norrländska på ett slarvigt sätt när det skulle vara mer korrekt att använda ordet västerbottniska. Jag upplever ett utifrånperspektiv. Val Williams sätter in Sune Jonssons konstnärskap i ett fotohistoriskt och samhälleligt sammanhang, och det är värdefullt. Men texten hoppar fram och tillbaka mellan olika projekt, perspektiv och årtal på ett sätt som gör den onödigt ostrukturerad. Utifrånkunskapet som skulle kunna vara en tillgång lägger en sordin på hela inledningen.


suneinsi1

Sedan börjar en kronologisk vandring genom Sune Jonssons fotografiska bokvärld som börjar 1959 med Byn med det blå huset och avslutas 1981 med Dagar vid havet. I mitt tycke är det helt rätt att man har koncentrerat sig till Sune Jonssons västerbottniska och svenska berättelser. De böcker han gjorde med internationella ambitioner kom aldrig upp i samma kvalitet.

Med hans egna tankar i minnet så är det inte konstig heller. Enligt Sune Jonsson själv bygger dokumentärfotografin på en stark inlevelse och på att kunskap måste vara basen för allt dokumentärt arbete. I ett brev till förlagsredaktören på LT:s förlag, Bengt Ulander, skriver han om boken Bilder från Bornholm. Eftersom han alltid hävdat ”innifrånkunskapet som metod” är han förvånad över att resultatet blev så hyggligt. Han var ju trots allt bara gäst och främling.

Debutboken, Byn med det blå huset, var något så ovanlig som en litterär fotobok. Sune Jonsson gjorde ett återbesök i sin barndoms Nyåker. Den skönlitterära texten och de dokumentära bilderna kompletterade varandra och skapade ett magiskt verk som blev en milstolpe i svensk fotoboksutgivning.

Vi fortsätter till Timotejvägen, Bilder av Nådens barn och stannar för en stund vid Bilder från den stora flyttningen. Strukturrationaliseringar hotade tömma hela byar och en livsstil var på väg att bli utrotad. Nu var det bråttom. Sune Jonsson började i bild och text berätta om framförallt de kolonat- och kronotorparmiljöer som var på väg att försvinna. Med otrolig möda hade nyodlare brutit ny mark av vattensjuka myrar. Nu hade vattenregleringen och skogsbrukets mekanisering slagit undan fötterna på småbrukarna. Sune Jonsson beskriver människornas svikna förhoppningar och tar emot och förvaltar deras förtroenden och livsberättelser. Den s.k. utvecklingen ställs mot den lilla mänskan. Sune Jonsson stör inte, han möter människorna med respekt, han möter dom i ögonhöjd. Det är inga konstiga vinklar eller spektakulära beskärningar. Det är lugnt och stilla. Han vill bara stoppa tiden för ett ögonblick .

Vidare mot Sammankomst i elden, Bilder från Bondens år som var ett beställningsverk inför Sveriges Lantbruksförbunds 50-års jubileum, och Minnesbok över den svenske bonden. I Jordabok övergav Sune Jonsson människorna till förmån för de odlingslandskap som mänsklig möda åstadkommit. Visst känner jag igen fotografens signum även här. Det stilla och välkomponerade med utsökta gråskalor fastnar på ett sällsamt sätt i själen. I Dagar vid havet tonas också den mänskliga närvaron ner och vattnet och stenarna dominerar.

r man läser denna bok är det tydligt att tiden förändrar upplevelsen av fotografier. Det som en gång var vardag och självklarheter blir med tidens gång något annat. Bilderna kan få ett romantiskt skimmer runt sig, de kan bli pittoreska upphöjt till två eller ge en aha-upplevelse som säger att det var nog inte bättre förr.

Det är storslaget, bilderna är fantastiska och trycket är vackert, om än lite sotigt i skuggpartierna här och där. Det är en gåva att få ta del av ett så fantastiskt livsverk gjort i en sann humanistisk anda. Men ändå, något saknas. Att Sune Jonsson var en enastående fotograf ser vi ju med all önskvärd tydlighet men att han var en minst lika bra skribent märker vi inte. De korta inledningstexterna till bokens olika avsnitt är inte nog. Redan bildavsnitten är reducerade men texterna är nästintill utplånade. Den oändligt vackra prosa som kom från Sune Jonssons penna är värd all uppmärksamhet den kan få.

Så jag har en from förhoppning att detta inte är den slutgiltiga Sune Jonsson monografin.

Anders Alm

 

Annonser

Livstycken enligt Arvidson

In Fotoböcker 2013 on 8 april, 2014 at 07:43

 

Livstycken-omslag kopiera

Sune Jonsson

Max Ström 2014

ISBN: 9789171262431

Sune Jonsson (1930-2009), han var ibland så modern. Eller kanske man skall säga före sin tid. Jag tänker då på hans första bok Byn med det blå huset. Han gjorde en litterär gestaltning av människorna i den by han skildrat fotografiskt. Hittade på alltså, gav människorna andra namn och andra livsöden än deras verkliga.

Precis så arbetar ju många fotografer idag. Hasselbladpristagaren Fontubeca är en av dem eller Christina del Middel, hon som skapade historien om det afrikanska rymdfararna. Jonsson är naturligtvis inte lika utflippad som dom. Han är djupt förankrad i Västerbottens inland och noga med att inte skoja med människors livsöden hur som helst.

Han var själv en aning tveksam till det där arbetssättet. Det erkänner han i andra upplagans förord. Resultatet blev som att hugga halvt vid sidan om vedträet, säger han. Men boken blev bra. Så bra att om det någon gång skall göras en bästa lista över svensk fotolitteratur så skulle den ligga mycket nära en topplacering.

Hans motiv till arbetssättet var att han drevs av en önskan att skildra sin barndoms landskap, ett landskap som till vissa delar redan var försvunnet. I Byn med det blå huset fick några bilder från en helt annan by slinka med , för berättelsens skull.

I sin senare produktion höll han sig mer till det strikt dokumentära. Man kan kanske säga att han blev en slags ledstjärna för de yngre fotografer som ville berätta om vardagen. Fotografer som Anders Alm, Micke Berg, Håkan Pienovski, och Neil Goldstein. Många av de yngre gav sig ut i världen, men Jonsson höll sig ihärdigt kvar vid den svenska landsbygden. Några korta utflykter till Afrika , Tjeckoslovakien och New York resulterade i böcker och tidskriftsartiklar men de är utelämnade i Livstycken. Vilket är ett bra beslut.

sunein2

När man bläddrar boken Livstycken så tänker man omedelbart; ÄNTLIGEN. Äntligen har den kommit, den riktigt fina monografin över en av Sveriges förnämsta fotografer. Försök har gjorts tidigare, men de har aldrig blivit så där jättelyckade. Album från 2000 dras med en underlig layout men med ett rikligt innehåll. Och tiden blir ett förunderligt ting är fin men lite väl enkel i sin utformning med sina tunna pärmar. Dock lite mer utrymme för hans utrikes utflykter här.

Men Livstycken är den där boken som skall finns i alla svenska bibliotek så att vi kan få en insikt i den bakgrund så många av oss har, landsbygden. Den landsbygd som redan på 50-talet började avfolkas och som idag består av industrijordbruk och ett slags sommarstugeland.

Livstycken koncentrerar sig på huvudfåran, Jonssons hembygd, den svenska landsbygden. Den innehåller en djuplodande essä av en engelsk curator och skribent, Val Williams. Ett något förvånande val av skrivare som dock visar sig vara helt rätt. Williams ger nya infallsvinklar i ämnet Sune Jonsson.

Trycket är fantastisk, påminner lite grand om sådant där djuptryck som var en tryckteknik som användes på 50-talet. Layouten är stramt återhållsam och låter varje bild komma till sin rätt.

Det allra bästa med boken är nog att man framhållit det som var Jonssons styrka, det där envetna gnetandet och envisa fasthållandet vid samma ämne, människors liv i glesbygden.

Men lite sur kan jag fortfarande vara på Jonsson för att han lät sig vara anställd på Västerbottens museum som fältetnolog, inte som fotograf. Men det var säkert något trick från museiledningen för att kunna ge honom bättre lön. Och, kommer jag på nu, även där var han före sin tid. I dessa dagar är vi ju allt möjligt: konstnärer, kreatörer eller photoshopartister. Men i grund och botten fortfarande fotografer.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg