Det fanns en tid då det normala var svartvitt. Vi som jobbade åt tidskrifter o tidningar diskuterade om High sensitiveframkallaren var så mycket bättre än D-76, egentligen. Själv använde jag Acufine (antagligen för att vara lite märkvärdig!)

Färgbilder kallades dia och användes av de fotografer som hade koll på olika filter och som klarade av att exponera exakt rätt. (undantaget Håkan Elofsson som förtrollade oss med märkliga bilder från märkliga platser i tidningen ETC.) Sen kom neg filmen, färg blev lättare att använda. Idag, i den digitala världen är färg standard. Svartvitt är något som lärs ut i fototidningar som en slags överkurs. Tryckerier vill hellre trycka svartvita bilder i fyrfärg.

En del vägrade släppa den svartvita estetiken. Dom förklarades vara konstnärliga, men egentligen vill dom bara uppmana oss tittare att betrakta deras bilder lite längre. Stimulera vår fantasi till att fylla i det vi inte såg. När fotojournalisterna som driver aktionsgruppen Dysturb tapetserar husväggarna i Paris och New York med stora bilder så är dom till stor del svartvita. Det finns något seriöst i det, bilderna skiljer sig från de andra budskapen i stadsrummet.

Thomas Wågström

SVART

Eget förlag

ISBN 9789163780189

Konstigt nog så ger en del av bilderna associationen vitt, ett skarpt ljus som bländar oss och gör skuggorna ogripbara och svarta. Wågström använder på ett effektivt sätt de där bilderna som är som ett tecken som vi nästan omedvetet tycker att vi sett förr. De berör på samma sätt som när en jazzmusiker drar i väg en improvisation som vi hört hundratals gånger förr men som vi ändå får rysningar av. Centralperspektivet i vägar och tunnlar som försvinner i ett oroande töcken. Skyggor på marken och personer i motljus.

Det är förresten en grundton i den här boken, bilder som leder tankarna i oväntade riktningar. En hotelldörr med nummer 1111, ett nummer som vi ju alla vet, är ett tecken för andlig utveckling. En svart katt och en nyckel övergiven av sitt lås. Det är enkla tecken men dom fungerar.

Marie Lundquist brottar ner ordet svart på ett humoristiskt och underfundigt sätt i en avslutande text, som så här; Svart är fyra konsonanter om vaktar alfabetets början

WINTER DIARY

Mathias Grate

Eget förlag 2015

ISBN 9789163789342

En dagbok i den globala uppvärmningens tid skulle man kunna säga. På endast två bilder förekommer snö i sin vita form. Stockholmsvintern är mörk och våt. En bild tagen i fågelperspektiv ser ut som en explosion. Tills vi upptäcker att det bara är spår i snön av morgonrusningen till fots eller per bil.

Bokens fjorton bilder slår annars an en ton av stillhet. En sovande kvinna, dimma, några vattendroppar, en plastpåse i motljus. Många organiska former, trädrötter i regn, en numera vissen blomma. Det är vackert och på något sätt vilsamt. Den här typen av bilder som finns runt omkring oss om vi bara stannar till och andas ut, men här på något sätt tonsatta i svartvitt. En vacker bok.

Och på något sätt tycker jag att de tryckta bilderna i boken är tydligare och klarare än originalen. ( som jag hade tillfälle att se när de ställdes ut på Fotoantikvariatet i Stockholm)

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

PS. Och missa inte Wågströms utställning på Fotografiska i Stockholm, pågår t.o.m 16 mars.

Årsbok 2015/16

Riksförbundet Svensk fotografi

Sveriges fotoklubbar

ISBN 9789198149425

Phone Diary

XIV

Jerker Andersson

Jerker Anderssons förlag 2015

ISBN 9789198214314

Egentligen så är det djupt orättvist och felaktigt att jämföra dessa två böcker. Den första är en katalog över den samlade fotoklubbrörelsens bästa bilder,. Den andra är en slags dagbok sammanställd och producerad av en enskild fotograf.

Ändå finns vissa likheter. Det är intressant att se hur vi fotografer envetet och ihärdigt försöker läsa av och forma det där irriterande flödet som passerar våra ögon och som vi kallar verkligheten. Hur vi ger oss tusan på att skapa något som någon annan kan stanna till inför och intresserat betrakta.

Och hur vissa typer av bilder återkommer hela tiden. Man ser ett ansikte i något slumpvis sammanfogat. Eller ett mönster som repeteras. Bildskapandet kan ibland ställa sig i vägen för själva berättelsen, det vi egentligen vill nå ut med.

I årsboken presenteras 108 fotografer med en bild var. Många är duktiga och den där duktigheten blir ibland till en nackdel. Efter bara några sidor längtar man efter ett sammanhang. Redaktörerna har skickligt redigerat boken med bilder som i färg eller form griper i varann, men det räcker ändå inte till. Problemet kanske egentligen inte ligger hos denna publikation utan mer i dagens bildflöde. Några vetenskapliga bedömare hävdar att vi exponeras för mellan 3-20 000 bilder per dag. ( Det laddas upp 200000 bilder varje minut bara på facebook).

Antagligen så har många av fotograferna fler bilder som anknyter till de de visar. Bilder som skulle kunna ingå i ett större arbete. Man skulle vilja se större presentationer av färre fotografer.

Jeker Andersson ger varje år ut en dagbok med bilder tagna med mobilen ( därav bokens format som lär ha samma proportioner som en i-phone 4 )

Anderssons bilder är också tagna som på måfå. En kamel vid en parkeringsautomat, en askopp, en oljefläck på gatan. Men när man bläddrat några gånger i den så växer där fram en berättelse, svårtolkad, men ändå en slags historia. Redan omslaget antyder en muntrare ton än förra årets dagbok. En solreflex mot en sliten betongvägg, det finns något slags hopp.

Mycket är lappat och lagat, annat är tillplattat och förbrukat men på slutbilderna kan man ana en önskan om tvåsamhet och en väg som leder vidare.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

PS. Men nog är det väl ändå lite förmätet att kalla sig Riksförbundet Svensk fotografi/The national association of swedish photography?

Jag kanske borde kalla Omfotoboken för the Swedish photography blog?

Helge Skodvin

Journal 2015

ISBN 9789187939082

Till minne av Volvo 240

Strax utanför Ullared, på väg mot Hyltebruk och söderut kom en kaskad. Frukosten kom upp, hamnade i baksätet, på den beiga klädseln. I vår vinröda Volvo 240. Kombinationen Nintendospel och krokiga vägar var ingen bra kombination för vår femårige son. Doften gick aldrig riktigt bort, men vi sa förstås ingenting till köparen ett par år senare.
​Vi har alla någon slags relation till Volvo 240. Volvo sålde närmare 2,8 miljoner 240 mellan 1974 och 1993, i Norge såldes drygt 84 000. Bilen är den eviga symbolen för säkerhet och trygghet, funktion före form. Idag har tiden sprungit ifrån den säkra och tillförlitliga modellen, men fortfarande ser man den lite överallt och de flesta har något att säga om bilen. Jag minns, jag kommer ihåg, det var min första bil, det var den bästa bil jag har haft.

​Den norske fotografen Helge Skodvin hyllar kärleksfullt en bakhjulsdriven ikon som idag känner sig lite utanför. Som står där på uppfarten, på en gård eller utefter en väg lite ensam och övergiven. Han smyger sig på bilarna, likt en fågelskådare. Fångar dem på bild där de blygt gömmer sig bakom en lagård, de som inte riktigt vågar sig ut ur garaget eller står och trycker bakom buskarna. De välbevarade, de pimpade, de som har kört sina sista mil.

​Boken ”240 landscapes” väcker minnen. Den borde hitta fram till människor som aldrig har köpt en fotobok i hela sitt liv. ”240 landscapes” är något så unikt som ett fint fotoprojekt för alla som har någon gång har ägt en Volvo 240. Det är en bok som borde finnas på Statoil, Shell eller Mekonomen, inte bara i hyllan hos fotobokshandlare.
​Det är en bok som kan få vem som helst nyförälskad i Volvo 240, lämna bort sin splirrans nya XC90 till förmån för en bil med personlighet och karaktär, en bil som förtjänar all kärlek. Varje bil som fortfarande rullar bär med sig så många minnen, fler minnen än de flesta bilar, förmodligen för att de har hängt med i så många år. Det finns 240 som har gått över 100 000 mil.

Helge Skodvik arbetar gärna med upprepning, han söker likheter. Han har en förkärlek för detaljer i det urbana landskapet som han gärna repeterar. Tidigare har han bland annat på samma utforskande sätt letat ballonger som signalerar barnkalas och uppblåsta djur för vattenlekar. Han bor och är verksam i Bergen, Norge. Förutom sina egna projekt arbetar han för magasin, dagstidningar, reklambyråer och bokförlag. Han har vunnit en rad olika priser för bästa pressbilder och är nominerad till 2015 Leica Oskar Barnack Award.
Johan Brink, copywriter och fotobokssamlare

Jag tror att man mår rätt så bra av att inte HELA tiden tänka på saker som klimathotet, all världens terrorverksamhet, arbetslöshet eller bakterier i djupfrysta hallon.

Här kommer några exempel:

Paranormalorama, Indien

Per Englund

Svensk Bokproduktion 2015

ISBN 9789198013733

Englund reser till Indien för att besöka flickvän, blir magsjuk (men det hör väl så att säga till, när det gäller Indien). Han fotograferar mycket och panoramigt. (Jag utgår från att ni alla har sett den där funktionen på er mobilkamera.)

Det har blivit en väldigt fin liten dagbok med stundtals lite hallucinatoriska bilder (magsjukan?)

Boken är tryckt och bunden i Indien, på det ibland underskattade tryckeriet VIDHI Copiers & Stationary Shop nr 2.i en upplaga på 22 ex.

Att göra fotoböcker behöver inte alltid vara så oerhört komplicerat!

Kalender 2016

Föreningen Höörs Hemlösa katter

Räddningstjänsten i Höör

Höörs tryckeri 2015

Hemlösa katter är ett elände. Jag kan själv få lite dåligt samvete när jag tänker på alla gånger vi reste på semester från vår katt och bara lämnade en skål med mat och en med vatten. Till mitt försvar får jag säga att katten själv gärna var en vagabond som lika gärna sov i det närbelägna stallet som hemma. ( Man kände på lukten var han hade varit), samt att vi alltid lämnade källardörren öppen.

Den här kalendern verkar i samma tradition som t.ex den årliga kalendern med Venetsianska gondoljärer ( det finns faktiskt en sådan) eller Pirelli kalendern. Det vill säga något snyggt att vila ögonen på och i detta fall något gulligt.

Att ta hand om utsatta katter och släcka bränder verkar vara en verksamhet som kan kännas en aning mer behjärtansvärd än att ro omkring med turister eller kränga bildäck.

Tommy Arvidson, skribent och f.d. kattägare

P.S. En representant för Räddningstjänsten i Höör berättar oroligt för mig att det inte längre ingår i brandkårens uppgifter att plocka ner katter ur träd.

P.S.2 Själv har jag alltid varit av den åsikten att dom kommer ner när dom blir hungriga.

Paul Graham

240 pages
MACK BOOKS 2015

ISBN 9781910164327

Strax före millennieskiftet började Paul Graham besöka USA allt oftare, och det var under denna tid som fröet till den omskakande fotoserien American Night såddes. Sviten innehåller tre kontrasterande delar som varvas i häftigt känslosamma skikt. Afroamerikaner syns i motljus eller dunkel skymningsbelysning på ruffiga storstadsgator. De ter sig både nedbrutna och heroiska, där de går, står eller sitter omslutna av glödande mörker, neonskyltar, flagnande väggar och skräp. American Night innefattar därtill en mängd vitskimrande bilder, så överexponerade att motiven knappt går att urskilja. Bakom det mjölkiga täcket anas emellertid långa vägar och kala distrikt där några enstaka människor framträder som anonyma fläckar. De ovan beskrivna fotografierna, i ömsom mörka, ömsom bleka färgskalor, avbryts av glossiga bilder på hus i pastell. De senare chockar och skär in som artificiella sår i nedstämdheten. Sviten reflekterar delvis över det strukturella förtryck som präglar verkligheten för många afroamerikaner, en ojämställdhet som säkerligen uppenbarade sig med stort tryck inför Grahams nyfikna ögon under hans första tid i landet. De bleka och färgstarka bilderna visar myntets andra sida; människorna det har gått ”bra” för, de som har avancerat in i den vita dimman.

I den nya boken The Whiteness of the wale presenteras utsnitt från tre av Grahams USA-baserade arbeten, där American night fungerar som en startpunkt. Titeln är inspirerad av Herman Melvilles Moby Dick, en berättelse som likaså figurerar i boken i form av en kryptisk text.

I vackra A shimmer of possibility (2004 – 2007) fortsätter Graham problematisera och hylla fotomediet. I detta omfångsrika verk – som ursprungligen publicerades i en bokserie på tolv band – överges den analoga tekniken för den digitala, för att skapa rätt ”flow”. Fotografierna blänker till glimtvis. Långa serier av vardagshändelser rusar förbi, som när en man metodiskt klipper en gräsmatta eller en samling människor väntar vid en busshållplats. Inget speciellt händer men effekten är ändå fabulös. Föreställ dig att du blundar och öppnar ögonen varannan sekund – vad missar du däremellan? I sådana klippta ögonkast rullas Grahams fotografier ut, vars scener glittrar och gör en medveten om seendets potentiella vitalitet men också dess brister. Det totala seendet är en illusion, tycks bilderna säga, lika bra att bejaka bristfälligheten och det empatiska i otillräckligheten som denna insikt bibringar.

Den tredje serien som ingår i boken är The Present (2012). Här har de poetiskt drömmande stadsbilderna övergetts till förmån för en tydligare stramhet. Fotografierna glider inte omkring i ett svävande flöde, utan skildrar händelserna kring bestämda gatstumpar. Men trots striktheten lyckas Graham påvisa ögats besvär att formulera en absolut avbild. När fotot koncentrerar en persons göromål – exempelvis en mödosam strapats över ett övergångsställe – utesluts andra tilldragelser, de skjuts ut i periferin. The Present spinner på så vis vidare på Grahams fotokritiska spår, något som förtydligas än mer i förekomsten av de blinda människor som letar sig fram över vägarna med vita käppar, likt symboler för mänsklighetens enögdhet.

The Whiteness of the wale är en imponerande och rikt illustrerad volym, som ringar in Grahams oeuvre på ett elegant sätt. Hans perspektiv skiljer sig från äldre gatufotografers ”objektiva” bildvärld genom att ogenerat inkorporera sin egen närvaro, han maskeras inte eller upphöjs till något slags allseende gud. Hans studier öppnar upp för en rad perceptuella och sociopolitiska frågor, vilka allt som oftast smälter samman i en konceptuell helhet. Det är i detta mångskiktade fält, där intuition och intellekt avlöser varandra, som hans fotografi ständigt landar.

Sara Arvidsson, kritiker, boende i Göteborg

Nu börjar listorna komma, året skall sammanfattas. Det är nu man märker hur oerhört mångfacceterad och ogripbar fotoboksmarknaden är. Efter att ha vandrat runt på bokmässor och i bokhandlare i Paris under nästan en vecka i november så inser jag att jag har missat massor av de böcker som Photoeyes proffsbedömare har ansett vara årets bästa böcker. 24 bedömare har listat 150 böcker. En av de som vägrade delta i bedömningen var Joachim Schmid. Så här är hans inställning till saken.

I Photoeyes  lista så letar jag alltid först upp böcker med svensk anknytning. Det är lite roligt att se om svensk fotografi är uppnärksammad ute i världen. Och visst några böcker finns med, Klara Källström & Thobias Fäldts Village finns med. En intressant bok som handlar om språk på ett fyndigt sätt. Eller, hur man kan skapa märkliga samband mellan olika språk och fotografiska bilder.

J H Engströms Tout Va Bien är med och två norska böcker från det svenska förlaget Journal.

En annan som listat sina favoriter är Sean O´Hagan på den brittiska tidningen The Guardian.

Som vanligt så är det stora problemet att få tag på böckerna.( de är ofta slutsålda). Ja Photoeye skickar gärna de dom har på lager, det är ju en fotobokhandel. Men skall man köpa till exempel Cristina de Middels Jan Mayen så uppkommer ett riktigt slukhål i plånboken , den är handgjord i hundra exemplar och kan bli din för 3443 :-.

Tommy Arvidson