Anders Petersen

Steidl/GUN

ISBN 9783865215369

Ständigt denne Petersen (för att göra en travestering av en Ture Sventonsk tanke). För någon månad sedan kom SoHo och nu kommer City Diary del ett , två och tre. ( Förpackat i ett grått pappkuvert) Och i sommar fotograferar han färdigt sin Rom bok. Och vi talar nu om en man som bara har några år till sjuttioårsdagen.

Den här trilogin böcker innehåller en del bilder vi sett förr. Jag gissar mig till att den äldsta bilden kommer från det Mallorcareportage som Petersen och Kenneth Gustavsson publicerade i tidningen Foto 1971. De flesta bilderna är dock fotograferade de senaste fem åren. Det har varit år då han som inbjuden artist in recidence har gett sin syn på en rad städer och och framförallt dess befolkning.
Så här ser han själv på sina bilder;
Jag är en sorts dagboksfotograf. Jag försöker att inte ta bilder som jag ser dem, men som jag känner dem. Jag är intresserad av ofullkomlighet.
Och det är så man läser böckerna. Inte som berättelser om livet i Tokyo, Sète, Rom Paris eller Värmland. Utan om eufori, desperation, kåthet och det något slitna uttrycket hur det är att vara människa. Även om en del av bilderna återfinns i Petersens tidigare böcker får dom här en ny laddning genom att de förekommer i andra sammanhang. Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har en avgörande roll i det arbetet

Porträtt på män och kvinnor dominerar de tre häftena men fotografen lyckas också göra intressanta bilder av så triviala saker som korrugerade kabelskyddsrör eller bakelser.
Några tits-and-ass bilder med huvudlösa kvinnor går som en slags tråd genom böckerna. Petersens syn på kvinnan växlar. Ibland framstår han som buspojken som kikar in genom kvisthålet i badhyttens omklädningsrum och förundrad får syn på den onanerande kvinnan. Ibland skildrar han starka självmedvetna kvinnor som förstrött gnager på ett köttben eller räcker ut tungan mot fotografen och betraktaren.

Petersens ateljé är gatorna och barerna men också de hem han bjuds in till av de människor han möter. Han porträtt har en slags självklar enkelhet. Vi ser människor som är oförställda och öppna till sinnes. Fotografering enligt Petersen handlar om mötet.  Allt annat får underordna sig det. Han öppnar sig själv för den han avbildar men instisterar också på att den avfotograferade gör detsamma. Det är nogt inte helt lätt att värja sig mot den mannen, men säkert en intressant upplevelse.

De tre böckerna är sadelhäftade och har en textiltejp i ryggen. Det matta papperet ger ett djup i svärtan som överensträmmer med bilderna. Enligt ett pressmeddelande från förlaget Steidl så är detta en serie där ytterligare nummer kommer att följa” när de är färdiga.”

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Inta Ruka

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262202

Fotografen Inta Ruka föddes i Riga 1958 och bor fortfarande kvar där. Hon utbildade sig till sömmerska på inrådan av sin mor. Till examenspresent fick hon en kamera och via olika fotoklubbar och grupper lärde hon sig hur man framkallar film och gör fotografiska kopior.  Fotografin blev hennes livs passion. Men vid sidan av sina fotografiska projekt har hon alltid haft andra lönearbeten. Hon arbetade som sömmerska under några år och just nu städar hon tre dagar i veckan på svenska ambassaden i Riga.etta är kärlek. Från början till slut. Kärlek till medmänniskor, till bokkonsten och till fotografin som konstform.

Boken jag har i mitt knä är en sammanställning av  tre olika projekt. My country people, People I happened to meet och Amalia Street 5A.

My country people är en serie porträtt på människor i sju små byar på den Lettiska landsbygden. De första bilderna togs mellan 1982 och 1987 och sen arbetade hon vidare mellan 1992 och 1998 för att avsluta projektet 2000. Men det är ändå som att förflyttas bakåt i tiden. Miljöer och möbler är gammalmodiga och slitna, liksom kläderna och människorna. Men de visar rakryggat upp sig själv och sin vardag.

I People I happened to meet har hon delvis förflyttat sig från landsbygden och in till staden. Och precis som titeln anger så är det slumpmässiga  möten med människor hon registrerar. Inte ögonblicksbilder i sin mer precisa form utan även här uppställda porträtt. Det är bilder på människor från olika samhällsklasser och i olika åldrar.

Den tredje bildserien, Amalia Street 5A, är hennes senaste stora projekt. Där har hon begränsat sig till ett enda bostadshus i Riga. Det ligger i ett område där tiden i det närmaste har stått still i 100 år. Vägarna är oasfalterade och biltrafik förekommer nästan inte alls. Det är en miljö som får anses som hotad och det moderna samhället kommer allt närmare. Inta Ruka vill med sina bilder bevara minnet av det gamla Riga. Under fyra års tid har hon fotograferat  de som befolkar husets 36 lägenheter.

Projekten är genomförda på eget uppdrag och av egen lust. Det finns ingen uppdragsgivare som sätter upp en deadline eller ställer andra krav på innehåll eller form. Därför kan Inta Ruka alltid ta god tid på sig. Hon arbetar tills hon är färdig.

Bilderna är till största delen porträtt i miljö på enskilda människor som allvarligt tittar rakt in i kameran. Leenden är väldigt sällsynta. Människorna på bilderna har verkligen öppnat sina hjärtan och släppt in Inta Ruka och gett henne allt det förtroende som behövs för denna magiska porträttkonst. Vare sig hon träffar människor i förbifarten eller bygger en längre relation så ser dom lugna och trygga ut. Dom har fullt förtroende för fotografen.  Den fotograferade och fotografen har ingått ett kontrakt. Det är så här jag är, på gott och ont, gör vad du vill, jag litar på dig. I alla dessa ansikten ryms spännande berättelser från en värld så nära men ändå så långt borta.

Under bilderna har fotografen skrivit mjuka blyertsanteckningar. Vad personen heter och vilket år den är tagen. Vid vissa bilder finns lite längre texter, citat eller en kort biografi skrivet med samma mjuka blyertspenna.. Formgivaren Patric Leo har gjort ett så förnämligt jobb att man inte lägger märke till det.

Jag ser många influenser i Rukas fotografiska universum. Jag ser naturligtvis August Sander som var en förebild för henne när hon började fotografera. Jag ser Sune Jonsson den västerbottniske mästaren, och jag ser mycket av den tjeckiske fotografen Josef Koudelkas ljusbehandling. Bilderna andas respekt, oförställdhet och ärlighet.  Det är klassiskt svartvitt fotografi, helt utan effektsökeri, och ett otroligt bra hantverk. Allt detta och mycket mer sammansmält och sammanställt till en personlig berättelse om några människor i vårt grannland Lettland. Detta är kärlek.

Anders Alm, fotograf i Gammelstad, Luleå