Paul Salveson

ISBN 9781907946431

Mack books 2013

Ni vet hur barn gör. Så där självklart konstaterar dom -Jag måste tejpa ihop bordsduken. Eller, -Ostbågen vill titta ner från pallen. Eller, -Alla vitaminpiller måste gömma sig under täcket, nuuu!

Själv säger Salveson att han velat återge vad som händer på natten, när sakerna i ett hem får ett eget liv och uppför sig lite hur som helst. Det börjar ånga bland avloppsrören och tyngdlyftningsvikterna sätter sig bekvämt tillrätta i finfåtöljen. Ibland dyker mystiska händer upp och håller fram en bit deg eller klämmer på en skumplastskiva. Bilderna är tagna i hans föräldrahem och ger onekligen en helt ny och överraskande inblick i amerikansk heminredning.

Salvesson har förpackat och ställt samman vardagsföremål på ett sätt som vi aldrig tänkt oss. Det här är en bok som leker med verkligheten och för oss in i en värld som liknar drömmens. Han arbetar i en absurdistisk konstnärlig tradition. Vi kanske blir lite provocerade, eftersom det här är fotografi, d.v.s. något som påminner om verkligheten. Men man kan ju stoppa upp en get, sätta en bilring runt magen på den och ställa ut den på ett museum så varför skulle man inte kunna göra sådana här fotografier?

Det här kan möjligen vara den underligaste fotobok som publicerades 2013. Möjligen då i konkurrens med det lilla häftet från Café Royal books med titeln: Photograph Converted into Morse Code.

Men Between the shell är mycket roligare och mer inspirerande. Den får oss att upptäcka det intressanta i det till synes meningslösa. Och till slut sitter man där och funderar. Var kommer alla fula golvmattor, dukar, sängkläder ifrån? Vem är det som sitter och designar alla dessa vardagsföremål som vi omger oss med?

Paul Salveson är vinnare av priset First Book Award 2013. Priset består i att man får sitt projekt utgivet i bokform. Boken är utgiven i ett samarbete mellan förlaget MACK och National Media Museum i Bradford, England.

Och till sist: Bokens formgivning! Den är gjord som en barnbok med alla sidor i 600gr kartong. Den fyller ut ordentligt i bokhyllan trots att den bara innehåller 76 sidor.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Geten står på Moderna Museet och är signerad av  Robert Rauschenberg.

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Tarmarna på bordet, det var ett av fotografen Anders Petersens närmast provokativa uttalande under den workshop han hade i Luleå 1983. Jag var själv en av deltagarna och förstod väl inte riktigt vad han menade. Gå ut och fotografera ett par ni inte känner. Se till att bli hembjuden på champagne och fota dom i deras sovrum. Det var vår första uppgift. Panik.

Men han lever som han lär, Anders Petersen, många sovrumsbilder finns det i den senaste boken.

Det har nu gått 40 år sen bokdebuten med Gröna Lund och 35 år sen genombrottet med Café Lehmitz. I denna bok utgiven av Bokförlaget Max Ström visar Anders Petersen 280 bilder från hela sitt fotografliv. Boken kom ut i samband med en stor utställning på Bibliotheque National de France i Paris. Där var urvalet än större, 350 bilder i en utställning som kommer till Fotografiska i Stockholm under nästa år.

Boken innehåller en okronologisk exposé över en av Sveriges internationellt mest kända och en av Europas mest betydelsefulla fotografer. Hur många utställningar han har haft är svårt att räkna och antalet boktitlar har blivit ca 30.

Genombrottet kom som sagt med boken om Café Lehmitz, en fotografisk studie om en bar på Hamburgs ökända Reeperbahn. Under ett par år umgicks han med barens något utlevade gäster som en jämlike och fick förtroendet att skildra deras inte alltid så vackra liv. Detta arbete skulle bli startpunkten för ett förhållningssätt till fotografin och livet som har följt Anders Petersen genom åren. I en intervju förklarar han att han tror på det intuitiva, slumpmässigheten och förvirringen. Han vill lämna intellektet därhän och gå på magkänsla. Då fick tarmarna sin förklaring.

Många fotografer föredrar att tillbringa sin tid i ett utkikstorn och förmedla sin bild av världen från distans. Anders Petersen tillbringar sitt liv i marknivå för att verkligen möta människorna. Bilden blir en naturlig förlängning av dessa möten

Efter Café Lehmitz ger Anders Petersen ut några fler böcker som utspelar sig i det slutna rummet. Fängelse, om personal och intagna på Österåkersanstalten, Rågång till Kärleken, om ett servicehus i Stockholm och Ingen har sett allt, om Enskede Skarpnäcks psykiatriska sjukvårdsenhet. Det finns många oförglömliga bilder i dessa böcker. Jag väljer tre sängbilder. De älskande i besöksrummet på Österåkersanstalten, en gammal kvinna i sin säng som ömt blir struken på kinderna och en man som i en förvriden ställning ligger och röker vid ett bord fullt av brännmärken. Allt ömsint och ärligt gestaltat.

Med små enkla analoga kameror och svartvit film fortsätter Anders Petersen att utforska miljöer och människor som han på något sätt känner samhörighet med. Allt eftersom åren gick har bilderna blivit mer utlämnande och kompromisslösa. Svärtan har blivit djupare och mer utbredd. Det naturliga ljuset har ersatts av kamerablixtens påfrestande och avslöjande fotonkaskader. Han kryper så nära att det ibland kan bli påfrestande privat.

Efter det slutna rummets begränsningar har Anders Petersen sökt sig till städerna och dess miljöer, djur och människor. Många av bilderna i boken har tillkommit under s.k. Artist in Residence. Fotografen har fått fria händer att skildra en stad eller ett område i en stad. Den franska staden Sète har fått sin egen fotografiska kollektion signerad Anders Petersen och även en bok med samma namn som staden. Där fräter solen obarmhärtigt, avloppsslangar blir till hotande kräldjur men det är samma människor här som där. Paris, London, Stockholm, Värmland, Rom, skillnaden är marginell, vi längtar, vi söker, vi älskar. Det handlar om grundläggande mänskliga behov och svagheter.

Jag märker att jag hela tiden letar efter dolda budskap i fotografierna. De ofta surrealistiska inslagen ger näring åt min fantasi och jag vill till det undre lagret. Finns det nåt jag inte förstår eller ser?

Boken slutar som Anders Petersen började, med Café Lehmitz. På de sista sidorna finns ett litet urval från denna klassiska fotoessä. Naturligtvis finns den bild med som senare blev omslag till Tom Waits Rain Dogs. Lilly och Rosen i en glädjefylld och öm omfamning. Den bilden är också omslagsbild till boken.

Som vanligt har monografier av detta slag sina begränsningar. Som en första date med en ny bekantskap är den naturligtvis alldeles utmärkt, men alla bilder är ju tagna ur ett sammanhang. Berättelserna blir aningen rumphuggna trots att bilderna i sig är fantastiska. Men se denna bok som smakprov och leta dig sen fram till originalböckerna där hela historien finns berättad. Då blir anrättningen komplett.

Hur gick det då med champagnen och sovrumsbilden? Jag blev hembjuden, vi drack bubbel och jag fotograferade.

Anders Alm, fotograf och skribent i Gammelstad.

Texter: Urs Stahel och Hasse Persson

Formgivning: Patric Leo

Bokförlaget Max Ström

ISBN 9789171262691

383 sidor

Vi fotografer dras med ett evigt gestaltnings problem. Skall jag ta en höjdbild eller en breddbild?

Anders Petersen är en höjdbildsfotograf. Det är nämligen det enklaste och naturligaste sättet att avbilda en människa på. Och det är det han har ägnat sitt liv åt. Den här boken är en sammanfattning av Anders Petersens fotografiska liv. Och hans privata och personliga liv får man kanske tillägga. Och till dags dato får man också tillägga. I en intervju nyligen berättade han att han är fullt upptagen med att fotografera i Istanbul och i Östeuropa.

Men låt oss börja från början ( som är i slutet av boken), på Café Lemitz i Hamburg. Där på den slitna krogen fann Petersen en gemenskap och en ärlighet bland människor som ofta hade förlorat allt. Bilderna han gjorde där kom länge att prägla hans konstnärskap. Men det var bilderna från Gröna Lund i Stockholm som kom att bli hans första bok, utgiven på förlaget Aktuell fotolitteratur.

Där hittar man egentligen samma sak, ett sätt att skildra människors längtan efter att bli sedda och att finnas i en gemenskap. Och så fortsätter det med bilderna från äldrevården, fängelset, psykvården och ut i världen, Rom, London, Paris, Venedig. Ett slags nyfikenhet och ett försök att komma så nära människor som möjligt.

Idag har han gjort ett trettiotal böcker. Den senaste kom för några månader sedan. Veins, tillsammans med Jacob Aue Sobol ( Dewi Levis)

Detta är hans stora monografi. Och det är ofta lite problematiskt med böcker som skall greppa en stor del av ett livsverk. Man kanske inte är samma person när man är tjugofem som när man närmar sig sjuttiårs åldern. Men i Petersens fall visar det sig att allt hänger ihop. Som om han visste redan på sextiotalet att han bara skulle fortsätta med det här undersökandet av vad folk har för sig. Och gärna med ett sensuellt inslag. För visst är det ju så att människans viktigaste drivkrafter är, först värme och föda, sen sex.

Det har ofta sagts om Petersen att han fotograferar alltför hänsynslöst och lämnar ut människor för mycket. Att han bara närmar sig människor som är socialt utsatta. När man i ett sådant här verk får ser helheten så märker man ganska snart att det inte är sant. Här finns visst en intimitet som kanske någon kan känna sig obekväm med men jag får en känsla av att bilderna är fotograferade med ett stort mått av värme och ömhet. Så här kommenterar Petersen saken i en intervju med Birna Marianne Klevian ( ur boken Nära avstånd, Journal 2002);

Klevian: Men alla människor har väl ett inre rum som dom värnar om?

Petersen: Ja, och därför skall man vara ödmjuk och varsam men också respektlös och hänsynslös. Framförallt ska man inte vara offer för idén om integritet. Människor gillar ju att bli störda, att känna sig sedda och inte minst bli stärkta i idén om sig själva. Helst vill vi ju gärna vara del av en samhörighet. Själv betraktar jag alla människor som mina släktingar. Dom är inte japaner, strippor i leopardpäls, psykiskt sjuka, farliga kriminella, gamla på ett ålderdomshem eller förvirrade fotografer, utan mina medmänniskor Vi är delar av den stora familjen och jag vill tränga igenom till det som förenar oss.

Det här är en inbjudande bok med stora utfallande bilder och två texter om fotografen. En författad av Urs Stahel, skribent samt tidigare chef för Fotomuseum Winterthur i Zurich, sam en av Hasse Persson fotograf skribent och tidigare b.l.a konstnärlig ledare för Hasselblad Center. Stahel analyserar Petersens konstnärskap och Perssons text är mer av en intervju med fotografen. För de av oss som följt Petersens arbeten sedan 70 talet är kanske de två texterna en aning förutsägbara. Det hade varit intressant med en mer djuplodande text. Men för de som inte är närmare bekant med fotografen kan de säkert vara informativa.

Det är en lite svindlande tanke att en de få svenska fotografer som är välkänd utomlands nu förhoppningsvis kommer att bli mer uppmärksammad i Sverige. Dels genom boken men också genom den stora utställning som just nu visas i Paris och som med all säkerhet kommer att visas på Fotografiska under 2014.

Förlaget Max Ström visar än en gång att man har muskler och intresse för att presentera stora översiktliga verk över de största svenska fotografernas viktigaste arbeten. Det samarbete man har med Fotografiska har gjort att svensk fotografi har gått från att varit en nisch som mest intresserat andra fotografer till att bli en kulturell företeelse som intresserar de breda massorna. Men det är väldigt mycket manlig fotografi som presenteras. Närjag tänker på översiktliga verk med kvinnliga fotografer kan jag bara komma på Denise Grünsteins Figure out ( Arena förlag) och en dubbel volym, vars andra del är på väg, med Tuija Lindström ( Art and Theory publishing).

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Håkan Elofsson

ETC förlag 2013 

ISBN9789185949403

Jag skulle just skriva att de här bilderna skulle aldrig fungera på en utställning. Så kom jag på att de har ställts ut. På Fotografiska i Stockholm. Jag såg inte den utställningen men tror ändå att just de här bilderna passar allra bäst i bokform. Man måste nämligen sitta ner och titta, noga. För där på gatorna i Bombay händer allt. Och i bilderna upptäcker man nya bilder och när man läst halva boken så är man helt utmattad av alla intryck. Och så är det nog just där i Mumbai, den indiska storstaden med 20 miljoner invånare. Ett myller av människor som bara håller på och håller på.

Om någon undrar varför boken heter Bombay Boulevard och inte Mumbai Boulevard så är det därför att fotografen tycker att skrivningen Bombay både ser och låter bättre. Jag håller med.

Elofsson hade en längre tid försökt skildra gatulivet i den stora staden. Men så fort han höjde kameran blev han omringad av glada människor som ville komma med på bild. Han fann lösningen i att åka omkring i en taxi. Samtidigt fick hans fotografidentitet en knäck. Hur blev det nu med det där mantrat att man skapar bilden tillsammans med den man fotograferar?

-Jag sitter i en taxi med nervevad ruta, söker intuitivt händelser i det pågående vardagslivet. Jag funderar medan jag fryser ögonblicket, ifrågasätter mitt tillvägagångssätt, mig själv som fotograf och människa. Vem är jag som sitter i en taxi och fotograferar fattigdomen i Bombay? De kan inte värja sig från min kamera. Jag tar ifrån dem det sista de har, sin integritet.

Fotografen är trots han han sitter i en bil, väldigt nära de han porträtterar. Många betraktar den bleke västerlänningen, en del vinkar. Några befinner sig bara någon halvmeter ifrån fotografens kamera.

Jag tycker att det verkar vara en helt OK metod för att berätta någonting om den verklighet som finns längs gatorna i mångmiljonstaden. Man gör allt på gatan, grälar, lagar mat,diskar, tvättar sig eller tar en tupplur. Ett litet barn gör nummer två på trottoaren. Elofsson säger själv att det enda han inte såg där längs gatorna, var något par som älskade.

Den här boken är fylld av en slags berättarglädje. Här finns en slags barnslig nyfikenhet parad med en säker känsla för form. Och formen är oerhört viktig i en miljö som är totalt oöverskådlig.

Och när nyfikenheten, berättarglädjen och formen samspelar så uppstår bilder som man sugs in i och vill titta länge på. Dessutom så är det en härlig form på boken. Matt papper, utfallande bilder och ett kartongomslag som bara är råskuret ihop med inlagan.

Tommy Arvidson, Fotograf och skribent i Göteborg

Here’s an excerpt:

The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 13,000 times in 2013. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 5 sold-out performances for that many people to see it.

Click here to see the complete report.