The Chosen Ones

Hendrik Zeitler

Journal 2016

ISBN 978-91-87939-19-8

Kor har varit aktuella i den politiska debatten i USA på ett något märkligt sätt den senaste tiden. Det handlar om risken att bli attackerad av flyktingar och potentiella terrorister i USA. (likelihood of being killed by foreign-born terrorists).

Någon siffernisse har räknat ut att det är 288 gånger större risk att bli dödad av en ko än av en terrorist.

Det här är en bok som innehåller 19 porträtt på dessa människans trogna följeslagare.

Zeitler har inte sparat någon möda på att få till ett snyggt porträtt. Bilderna är ljussatta på det mest förföriska sätt och korna tränger verkligen ut ur rutan ( för att använda en sliten parafras från televisionens värld. )

Men det är något lurigt med bilderna. Alla kor är effektivt fångade i sina bås och kan inte röra sig varken framåt eller bakåt. Är det ett bra sätt att behandla djur? De betraktar oss med den där lite förvånade och lätt sorgsna blick som bara kor kan uppbåda.

Man blir inte så lite förtjust i dessa gulliga kossor. Och just som ens tankar brottas med frågan hur vi kan äta dessa förtjusande varelser så får vi en käftsmäll i form av en text skriven av Camilla Flodin, som på ett lågmält men övertygande sätt försöker övertyga oss om att vi varken skall dricka kornas mjölk eller döda dem.

Tja, vad skall man säga, jag tager mig ibland en varmkorv, köper en god ost och grillar kanske någon gång en kalvstek. Och att jag inte käkar Macdonaldshamburgare beror mer på att dom smakar som uppblött wellpapp än någon övertygelse hit eller dit. Jag tröstar mig med det där plakatet som jag en gång såg en anarkist bära i ett demonstrationståg; Människan är en oförnuftig varelse!

Den här boken har en väldigt elegant formgivning och en sådan storlek att den kan vara en conversations piece på både på en köttig eller vegansk middagsbjudning.

Like a Horse

Sophie Mörner

Lisen Bratt Fredricson

Max Ström 2017

ISBN 978-91-7126-419-0

När vi nu är inne på det där med att äta djur. Jag vet inte om ni någon gång provat på Gustavskorven från Dalarna, en gammal klassiker, fortfarande tillverkad enligt samma recept från slutet av 1800 talet. Den är faktiskt väldigt god, men kanske inte något att bjuda läsarna av denna bok på. Korven tillverkas nämligen av hästkött.

Boken, och en tillhörande utställning på Fotografiska i Stockholm, är kuraterad av fotografen och bokförläggaren Sophie Mörner. Hon är personen bakom det fina fotomagasinet Capricious, en verksamhet som nu mer och mer utvecklats till ett fotoboksförlag.

Mörner presenterar bilder med hästen i fokus. Bilder tagna av både kända och okända fotografer. Här förekommer namn som Sune Jonsson, Mary Ellen Mark och Martin Parr.

Historiskt sett har hästen varit människans vän och följeslagare relativt kort tid, men då pratar vi ändå om tusentals år. Länge var hästen något som man jagade för köttets skull, tills man kom på att den var ett förträffligt transportmedel.

Här får vi se hästen i många olika roller,från ett sagoväsen till ett arbetsredskap. Det är få djur som haft så många roller och symbolladdade uttryck som hästen. Jill Greenbergs hästbilder påminner de vi brukar se av inoljade muskelbyggare. Julian Wolkenstein har i sina hästporträtt gått ett steg längre än Zeitlers koporträtt. De här hästarna ser ut att vara stylade av ett gäng skönhetsexperter från modeindustrin.

Men vi får också se bilder från verkligheten, en serie från Theresia Viskas reportage Stallflickor och Sune Jonssons bilder från det härda slitet med skogsavverkning och jordbruk, där hästen länge var en viktig part.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Tobias Hulten

Eget förlag 2017

ISBN 978-91-980630-1-1

En fotografisk resa i gränslandet mellan minne och bild. Så står det i det medföljande brevet till denna bok.

Jag finner många bilder som intresserar mig. De där som har något odefinierbart över sig. En suddig vy över Paris genom ett fönster, en möglig vägg eller svarta kablar på natten. Eller den där gamla gardinen som stänger ute nattens sommarljus eller fönstret som innestänger ljustörstande växter.

Och jag undrar vad är det som gör att vi fotografer har en sådan dragning till fönster. Handlar det som vanligt om det där som Szarkowski deklarerade redan 1978: in terms of their conceptions of what a photograph is: is it a mirror, reflecting a portrait of the artist who made it, or a window, through which one might better know the world?” (Pressrelease inför utställningen Mirrors and Windows: American Photography since 1960)

Jag blir inte så intresserad att jag letar upp berättelser som säkert finns där mellan bilderna. Men det kanske inte är meningen. Boken avslutas med några noteringar om? allt möjligt.

Jag tror det här är en sån bok som man skall kasta sig in i, låta bilderna leva sitt eget liv och låta tankarna vandra på egen hand.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Björn Larsson

Journal 2016

ISBN 978-91-87939-15-0

En del böcker blir man bara så där tokförtjust i. Detta är en sådan. För mig, kanske jag skall tillägga.

Jag har hört berättas om en kund i en bokhandel som förvirrad höll detta verk i handen och sade; Är det här allt, skall det inte vara något mera?

Nej det skall inte vara något mera, det ser visserligen inte ut som en bok, en bunt dagstidningssidor och en rejäl pappskiva i en plastpåse ( en gummisnodd tror jag också att det var, men den har jag tappat bort.)

Men en del av er kanske minns de där bilderna som hängde i var och varannan mor och farförälders hem, en handkolorerad flygbild över deras gård. jag har hört någonstans att Larsson samlar på den där typen av bilder. Här publiceras ett urval. Men inte i sin helhet. Han har gjort delförstoringar av de människor som förvånade står och tittar upp på det lilla flygplanet som cirklar runt deras hem. Till dessa bilder har han lagt en dyster bildserie på landsbygdens många halvt eller helt nerrasade lador, uppbrunna bostadshus eller bortglömda små hus som långsamt håller på att försvinna i en snårig skog. Det är en lite sorglig och sentimental hyllning till landsbygden.

Och man drabbas av den där känslan av att man vill ta hand om de där ödelagda timmerhusen. Rädda dem. Bygga upp dem och hamna i ett reportage i Sköna hem ooch gårdar. Prima kärnvirke i fönstren ju, och enkupigt tegel, sånt går knappt att få tag på idag. Men så inser man att de tyvärr är räddningslöst förlorade.

Och så tänker jag vidare, kanske är det INTE en lite sorglig och sentimental hyllning till landsbygden. Kanske är det så man gör på landet när man bygger en ny lada. Låter den gamla bara stå där och långsamt ruttna ner. Det bör ju vara det enklaste sättet att ta hand om gamla hus, bara låta dom långsamt återgå till den natur dom en gång byggdes av.

Fin bok iallafall, och kanske en del av min förtjusning har att göra med att det är min ungdoms landskap som skildras, Tierp, Tolfta, Skärplinge, Tobo, Gryttjom ( Den gamla macken vid före detta E4-an).

( Skulle kunna göra sig som utställning också, i ett gammalt utedass någonstans på den norduppländska landsbygden, uppåt, Hillebola, Valparbotrakten)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Tierp

PS. Titeln 49/51 är en referens till den brytpunkt när fler människor lever i städerna än på landet.

Kent Klich

Hasselblad Foundation/ Koenig Books, 2017.

ISBN 978-3-96098-144-2

Det är Fotoboksprisdags igen, nu i Arles, på den stora fotofestivalen. Vinnare i klassen AUTHORS BOOK AWARD blev Ville de Calais av Henk Wildschut . Han har i flera års tid har följt det stora flyktingläger som växte upp vid den franska kuststaden Calais. Intressant bok, rekomenderas. ( http://villedecalais.nl/)

Den svenske fotografen Kent Klich fick ett hedersomnämnande för den nyutkommna boken Gaza Works. Den är gjord i samband med den utställning som just nu pågår på Hasselblad Center i Göteborg. ( pågår 3 juni till 17 september).

När jag läser den och i minnet tänker tillbaks på Klichs övriga bokproduktion så vill jag förutspå att han i någon framtida fotohistorik kommer att framstå som en av de mest betydelsefulla fotograferna i landet. Han är en fotograf som hela tiden förändrat sitt fotografiska uttryck, men som han säger i en intervju; Mötet med människorna är helt avgörande för mitt sätt att arbeta.

I sin första och andra bok, (Beths bok, 1988 och El Nino, 1999) arbetade han med en klassisk, frenetisk, fotojournalistisk metod. 28:an rakt upp i fejan, så att säga. På senare tid har hans fotografiska utveckling lett honom in på uttryck som video, mobiltelefonbilder, och insamlade amatörbilder. Men hela tiden med detta mantra; Mötet med människorna.

Det kan tyckas konstigt att prata om kändiskap i framtida fotohistorik men jag tycker att Kent Klich är en fotograf som fått alldeles för lite uppmärksamhet. Men det är väl bara att inse att bilder på sandhögar, halvt sönderbombade sovrum och bröstimplantat aldrig kommer att finna vägen till någon söndagsbilaga. Men kanske har jag fel. Att bli visad på Hassselblad Center är en stor sak och, för den intresserade, en stor retrospektiv utställning över hans konstnärskap kommer att visas på Det Nationale Fotomuseum i Köpenhamn 2018, dont miss!)

Hans scen är utställningar och böcker. Och det finns något välgörande i det, för det är en allvarlig och tung typ av fotografi som han sysslar med. Ingenting som man bara svär till över och sen bläddrar vidare från. Hans berättelser kräver tid och om man tar sig tid så kan man inte undgå att bli djupt berörd av vad han visar oss.

Boken Gaza Works har ett brutalt fysiskt uttryck, nästan som en bit, riktigt tjock, MDF board.

Det är en sammanställning över ett arbete som påbörjades 2001 och som (antar jag) pågår fortfarande. Det är ett slag i magen på dom som tror att Israel- Palestian konflikten bara är något politiskt rävspel. Det här är en typ av aktivistfotografi som kräver rättvisa för utsatta människor.

Boken sammanfattar ett stort och omfattande arbete. Här finns också texter av Mette Sandbye, Raji Sourani Eyal Weizman och Louise Wolters. Och allt är välskrivet och intressant men jag kan trots allt bli lite trött på exter som berättar för oss vad vi skall se och Roland Bartes och Lewis Hine, bla bla.

I ett samtal mellan Susan Meiselas och Klich pratar de om hur det är att jobba på det sätt som de bägge gör.

Man får se den här boken som en utställningskatalog och som en sådan är den oundgänglig och det bibliotek som inte genast köper in den kommer att sakna en del av svensk fotohistoria.

Men för den som vill uppleva berättelserna på riktigt är det gäller det bara att leta upp originalverken;

Gaza Photo Album, Journal 2009,

Killing Time, Journal 2013,

Black Friday, Kerher 2015.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Carl Johan Erikson

FAS Publishing SE 2017

ISBN 978-91-983890-0-5

Varför håller man på? är titeln på en bok av Fredrik Sjöberg. Den handlar om allt möjligt och ger egentligen inte något svar på själva frågan, men visst är det en underbar titel!

(Det är en fantastisk bok också,rekomenderas)

Och den där titeln skulle man också kunna sätta på Jerusalemmodellen. Bakgrunden är följande. Pensionera läraren Ingmar Eklöv byggde 1989 en modell av staden Jerusalem så som den såg ut år 33 e.Kr. Han höll på ett halvår. Modellens storlek är 170 x 165 cm och husen är gjorda i täljsten som han importerade från Afrika. Den afrikanska täljstenen har en rosafärgad ton som skiljer den från t.ex den jämtländska som är grönaktig. Enligt byggaren är den rosafärgade det som har ”rätt ” färg.

Modellen kan med hjälp av en domkraft som han tog från sin Volvo höjas och vinklas 87 grader.

Sedan han byggde den första modellen har flera tillverkats, de flesta i mindre storlekar. De har sålts till bl.a. USA.

Carl Johan Erikson, har drivit ett projekt där han utifrån konstnärliga processer har undersökt religiösa föreställningar i relation till realpolitik. Detta har resulterat i flera fotoböcker; Armageddon och TANK 1-46

Här porträtterar han Jerusalemmodellen. I ett trettiotal svartvita detaljbilder, några översiktsbilder i färg och en kort intervju med modellbyggaren låter han läsaren komma i kontakt med ett märkligt bygge. Frågan; Varför håller man på? hänger i luften.

Men mest gläds man åt att folk håller på och att det finns fotografer som uppmärksammar sådana här fenomen.