Archive for 2018|Yearly archive page
Lars Tunbjörk- retrospektiv
In Fotoböcker 2018 on 17 oktober, 2018 at 05:00
Lars Tunbjörk
Max Ström 2018
ISBN 978-91-7126-439-8
Det skulle ha blivit en mitt-i-karriären-bok. (Tankarna fanns där, hos upphovsmannen). Vi skulle ha jublat åt att vi äntligen fick se de där bilderna som han gjorde för New York Times och Liberation. Och att vi fick återse bilderna från de fina, numera hard-to-get böckerna. Gränslösa bilder, Landet utom sig, Vinter, Kontor och I love Borås.
Allt detta hände. Men istället för jubel drabbas vi nu av ett stänk sorg när vi öppnar boken eller vandrar runt på utställningen på Fotografiska. ( Pågår till 2 december) Han finns inte mer ibland oss. Lars Tunbjörk segnade ner på gården utanför sitt hem i Stockholm 2015. Ambulansen hade inte blåljusen på när den åkte från platsen.
Mycket har redan skrivits om Tunbjörk, utställningen och boken. Man kan konstatera att denna bok passar bra in i den ström av fotografiska monografier som producerats under senare år. För de som inte tidigare känner till fotografen så är det en bra sammanfattning över en karriär som så abrupt tog slut. Här återfinns rikliga smakprov ur de viktigaste böckerna han gjorde. Här finns de porträtt han blev känd för i början av sin karriär. Och här finns några av de jobb han gjorde för internationell press. Göran Odbratt, en mångårig vän och medarbetare till Tunbjörk har skrivit en omfattande biografi Tunbjörk. Kathy Ryan, bildchef på The New York Times Magazine, berättar om deras långa samarbete.
För de som tidigare känner till Tunbjörks arbeten… och de är många. Det är närmast ett talesätt att kalla underliga och roliga händelser i vardagen för Tunbjörkare. För dem är boken en välkommen sammanfattning där vi får följa en utveckling från en ung fotografs gladlynta och träffsäkra iaktagelser till en mogen mans mer vemodiga betraktelser över det västerländska samhället.
Det har ibland i komentatorstrådar och samtal dykt upp en viss besvikelse över att det är mest tidigare publicerat material i boken. Kanske är det en tidstypisk reflektion. Vi vill hela tiden bli matade med nya upplevelser. Men man får tåla sig. Ett fotografliv måste behandlas med respekt. Det finns anledning att tro att den organisation som bildats för att ta hand om Tunbjörks efterlämnade bildskatt som bland annat består av en halv miljon negativ kommer att visa resultatet av sitt arbete i någon form. Det pågår skanningar och registrering av det omfattande arkivet.
Och det måste sägas; att för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi så är denna bok ett måste.
Lars Tunbjörks stiftelse påbörjade sitt arbete våren 2016. Man samarbetar med Borås konstmuseum där Lars Tunbjörks projektrum har inrättats. Man har tre gånger delat ut Tunbjörkspriset till fotografer som arbetat i hans anda. I priset ingår förutom en summa pengar att man får göra en utställning på Abecita konstmuseum. Årets pristagare var Åsa Sjöström.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg
Look, I´m wearing all the colours
In Fotoböcker 2018 on 17 oktober, 2018 at 12:45
Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.
Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.
När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.
Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.
Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.
Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg
Monumentet
In Fotoböcker 2013 on 1 oktober, 2018 at 04:58
Ulf Lundin
Galleri Magnus Karlsson, 2018
ISBN 978 91 984357 3 3
Har du någon gång undrat över var själva Klarakvarteren i centrala Stockholm tog vägen, de som revs på 60 talet? Här är svaret. De lades i en hög i Högdalen, söder om Stockholm. Eller hög är kanske fel ord. Man anlitade landskapsakritekter och konstnärer och skapade Stockolms högsta punkt, 102 meter över havet. Lundin kallar platsen Monumentet. I en serie vackra bilder berättar han om en plats som var tänkt att bli ett storslaget rekreationsområde för stockholmarna. På Vikipedia kan man läsa om dagen när Stenmark och Killy tävlade i backarna och om ett sjuttiotal då ”Roy Skis omtalade Hot-Dog show med volter och annat var även här och showade”
Dagens backe är fylld av sly. Här rör sig människor som vill vara ifred. Det är den där formen av natur som aldrig kommer att lyckas. Varken som natur eller kulturområde. Den noggrant uppförda skräphögen blir en slags ickeplats med bilvrak och små tillfälliga presseningsbyggnader.
Lundins bilder är vackra och sorgliga. De enda människor som förekommer är de som fotografen fångat på avstånd, genom ett skyddande lövverk. Författaren Stefan Lindberg har skrivit en novell som tilldrar sig i backarna.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf
Härryda kommun
In Fotoböcker 2018 on 1 oktober, 2018 at 04:52
Fotograf: Gerry Johansson
Text: Thomas Kjellgren
Formgivning: Greger Ulf Nilsson
Johansson och Jansson AB, 2018
ISBN 978 91 985007 07
Stillhet. Ordet står där, någonstans mitt på sidan i Thomas Kellgrens eftertext till Härryda Kommun, Johanssons senaste bok. Det är nog ett viktigt ord när det gäller hela Gerry Johanssons produktion. Och kanske är det därför han nästan aldrig har människor med på bilderna. Dom ställer ofta till, vimsar runt och är alltid svåra att kontrollera. En levande varelse har dock befunnits värdig att ingå i denna bok, en häst. Den står stilla och begrundar något. Bryr sig inte ett skvatt om att den blir fotograferad.
Det är människors boningar och arbetsplatser som är Johanssons huvudsakliga intresse. Och naturen. Men oftast den natur där människan varit framme och petat. Eller slitit i sitt anletes svett. Som med de enorma stenhögar som någon bonde en gång inte bara lagt i en hög på en stenig åker, utan faktiskt staplat som ett stort monument över människans kraft att omvandla naturen.
Vi fotografer vet ju alla hur svårt det är att fotografera ett hus. Man står fel, där på marken. Alla linjer spretar och far åt de mest oväntade håll. Men inte på Johanssons bilder. Jag har inte tänkt på det tidigare men idag kom jag på hans trick. Oftast ligger husen i överkant på bilden. Då kan man hålla kamerans horisontlinje. Men då måste man också göra förgrunden intressant
Kanske är det så att Johansson är en förgrundernas mästare. Det finns alltid något intressant där. Det må vara ett gäng soptunnor, ett cykelställ eller bara en skugga som kommer in från höger.
Allt i bilderna är noga uträknat och man lockas att med fingret följa linjernas samspel. Eller, ibland, de dissonanser i bilden som gör att vi stannar till och försöker utröna platsens hemlighet.
Thomas Kellgrens text ger en intressant ingång till Johanssons bildvärld. (en annan bra text om fotografen återfinns i Malmö konsthalls katalog till utställningen: Lars Englund/ Skulptur, Gerry Johansson/ Fotografi från 2014. Katalog 235. Textförfattaren heter där Jörg Colberg.)
När jag möter upphovsmannen på vernissagen av utställningen Härryda kommun på Mölnlycke Kulturhus frågar jag om han inte tycker bilderna är en aning romantiska: – Jo, men jag vill ju att folk skall tycka att det ser lite fint ut, svarar han med ett leende och tillägger -Jag tycker ju själv om när det är fint.
Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.
PS. Nämnas bör också bokens form, en inlaga med öppen rygg och vikt omslag med präglad text. Omslaget är dock inte i papper utan i sådant linnetyg som man vanligtvis använder på hårdbundna böcker.
Att se världen, Svensk fotografi under 175 år
In Fotoböcker 2017 on 23 september, 2018 at 08:15
Björn Axel Johansson
Tekniska museet, 2017
ISBN 978-91-7616-075-6
För mig har fotografi aldrig varit teknik. Naturligtvis har jag måst lära mig kameran och de tillbehör som behövs för att fotografera, men sen har jag glömt bort det.
Nu har jag en hel bok om den fotohistoriska prylutvecklingen i Sverige i min hand. Få se om jag orkar.
Boken är utgiven av Tekniska museet och utgår från den del av deras samlingar som är fotografirelaterad och som spänner över 175 år. Allt från den svenska versionen av Daguerres manual från 1839 till den moderna digitala tekniken. Under flera årtionden ansågs Tekniska museet var landets fotomuseum.
Hur ska jag nu på några rader sammanfatta en bok på över 300 sidor som avhandlar 175 år?
Låt mig göra några nedslag.
Under rubriken Fotografins tekniksprång får vi bland annat en genomgång av den så kallade våtplåtstekniken som kom att ersätta den ursprungliga daguerrotypin. I mitt Instagramflöde idag finns flera fotografer som har tagit tillbaka våtplåten som kreativt verktyg trots att det finns våtplåtsverktyg i photoshop.
En annan huvudrubrik är Redskap och metoder. Där får vi en genomgång av kamerateknikens olika delar som objektivet, bländaren, blixten mm.
När jag kommer drygt halvvägs in i boken och läser Fotografi i praktiken då vaknar mitt intresse på allvar. Det är intressant att läsa om hur fotografiet började användas inom medicinen. Både för dokumentation och som diagnosverktyg med röntgenstrålar som hjälp. I denna avdelning återfinner vi naturligtvis Lennart Nilsson och hans unika arbete. På sin 90-årsdag så donerade han den utrustning som han arbetat med på Karolinska institutet till Tekniska Museet.
Med det nyligen avslutade valet i tankarna så blir det lite extra intressant att läsa om Herman Lundborg och hans rasbiologiska undersökningar där kameran var till stor hjälp. Det som i boken är historia luktar unket och tydligt ända fram till våra dagar.
Det är verkligen en vackert formgiven och välskriven bok med ett digert och bra bildmaterial. Både av Tekniska museets egna fotografer och gamla fotografier ur deras samlingar. Boken har en självklar plats i alla fotonördars bokhylla. Så trots att fototeknik inte är mitt stora intresse så gläds jag åtatt göra nedslag i denna omfångsrika bok.
Anders Alm
Kul att det körs
In Fotoböcker 2018 on 23 september, 2018 at 07:34
Fotograf: Per Englund
Text: Per Englund och Tobias Barenthin Lindblad
Formgivning: Francois Castanet
Förlag: Dokument, 2018
Min inställning till graffiti är som hos så många andra, kluven. Om någon målar sina tags på det hus där jag bor, blir jag ofta sur.
Om jag ser en snyggt gjord signatur på stan är jag mer benägen att gilla den. Och med snygg menar jag inte i första hand tekniskt och hantverksmässigt snyggt. Det förekom i Göteborg en tag som var liksom plitad i en ålderdomlig skrivstil. Signaturen var; Sorg. Den skiljde sig från andra tags. Idag är jag ganska trött på det budskapet eller den signaturen. Den dyker upp över allt i stan och har också förlorat sin lite darriga fräschör.
Men jag tänker att det är underligt att vi människor inte reagerar mer negativt på alla reklambudskap vi exponeras för. Speciellt besvärande har det varit nu i valtider då det plötsligt ler vilt främmande människor mot mig från varenda lyktstolpe, eller som i Stockholm där några övernitiska valarbetare hade klämt upp en glad politiker på ett offentligt konstverk.
Kanske har vi resignerat. Någon har sagt att vi varje dag exponeras för c:a 20000 reklambudskap.
låt oss säga att en fjärdedel befinner sig i den offentliga miljön. 5000 reklambilder! Hur upprörda borde vi inte bli över det, istället för att gnälla över lite underjordisk utsmyckning.
Per Englund har under sex års tid dokumenterat de tecken som dykt upp på hans väg genom Stockholm. De mer frekventa taggarna har fått egna kapitel. Alla målningars plats finns förtecknade i slutet av boken. Tobias Barenthin Lindblad ger en initierad bakgrund till de målningar vi idag ser på väggarna. Som med det mesta i vår värld så kan man söka rötterna långt bak. Människan har alltid haft en vilja att uttrycka sig fritt och anonymt.
När jag bläddrar fram och tillbaks bland de hundratals svartvita bilderna slås jag av hur många olika uttryck det finns, från det spretiga, taffliga, ilskna till det svulstigt bombastiska. Men jag upptäcker också att den här konstformen är ganska konservativ. Den vilar tungt i famnen på de serietecknare och affichkonstnärer som verkade i USA under 1960-talets senare år.
San Franciscos psykedeliska musikscen lyfte fram San Francisco 5, ett artistkollektiv som gjorde affischer till spelningar på ställen som Avalon Ballrom och Fillmore med artister som Janis Joplin och Jefferson Airplane. Tecknare, som Robert Crumb hade en stil som går igen i dagens väggmålningar.
Men kanske jag har fel. Kanske är det så enkelt att, som Englund skriver i ett förord, graffitin är som som att dansa och att just den psykedeliska konsten svepande slingor passar perfekt till sprayburkarnas uttrycksform.
Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg
Intill/Intimacy
In Fotoböcker 2018 on 24 augusti, 2018 at 12:51
Tommy Söderlund
Essä: Eva Sjöstrand
Formgivning: Christer Jonson
Eddy.se ab
Riksarkivet, Landsarkivet i Visby, 2018
Intill/Intimacy heter den gotländske bildjournalisten Tommy Söderlunds nya fotobok. Jag sitter länge och bläddrar. Den är imponerande stor och tjock och innehåller 230 bilder på de 400 sidorna. Alla fotografier är svartvita. Det är en humanistisk fotografi och en hyllning till människorna men också till naturen och olika miljöer på Gotland. En slags vardagens poesi.
Fotografierna är från åren 1979 till 2017, alltså tagna under nästan fyrtio år. Det märks att Tommy Söderlund känner människorna och förhållandena väl efter sina många år som lokalt verksam fotograf. Hans bilder förmedlar en stark känsla av att var just nära, intill.
Bilderna är stort uppdragna och har korta bildtexter. Det är kärleksfulla bilder på unga par, ofta i den sena gotländska ljusa sommarnatten, och på barn som leker. Men det finns också porträtt i boken som det på en ung kvinna som två gånger försökt ta sitt liv, bonden Bertil Karlsson som står tryggt vid sin traktor eller den lilla flickan Majd Almohamad från Syriens landsbygd som nu bor i Visby De flesta är vanliga gotlänningar men det finns också porträtt på kända personer, en avspänd Lars Norén eller Liv Ullmann som kärleksfullt omfamnar Siri Werkelin. En bild visar en annan sida av verkligheten, ”I ett kök, med kaffe och grannar en förmiddag utan jobb”.
Jag stannar vid ett par händer. Det är Tommy Söderlunds farmors händer, söndervärkta av reumatism. En klassisk bild som anknyter till fotohistorien och Russel Lees ”fru Andrew Ostermeyer” från 1936. De sista bilderna Tommy Söderlund tog på sina numera avlidna föräldrar berör mig på samma sätt. Pappan tittar rakt mot oss från sin sjukhussäng men mamman anar vi bara i sängen, det vi får se är hennes vattenglas och glasögon på bordet.
Jag tycker mycket om Intill/Intimacy. Både tilltalet i boken och tonen. Tommy Söderlund är en mycket skicklig och inkännande bildberättare. Kanske är jag partisk själv kommen från ön och ständigt återvändande dit. Bilderna är inte alls de vanliga från Gotland med solnedgångar, ruiner och får. Visst finns de motiven men då visar de till exempel Georg Thomsson som transporterar sina djur till Ytterholmen i Rone.
Intiill/Intimacy är en hyllning till den svartvita fotografin. Det är mycket svärta i bilderna och i trycket. Den är formgiven av mästaren Christer Jonson och tryckt på Göteborgstryckeriet. Det är en fotobok med hög kvalitet.
Trots svärtan är det är inte alls det tunga som man kan se hos till exempel Anders Petersen. Snarare är det en poetisk fotografi som Kenneth Gustavssons. Det finns också en ovanlig, befriande humor.
När jag träffar Tommy Söderlund i Visby under Almedalsveckan frågar jag vilka fotografer han har inspirerats av. Han inleder med den lettiska fotografen Inta Ruka, som han nyligen besökt, Thomas Wågström och Kenneth Gustavsson. Och så Sune Jonsson förstås.
Tommy Söderlund vill nå fram till ett fördjupat bildberättande och ägna sig åt långa fotografiska projekt. Arbetet som fotograf på en tidning tillåter sällan det. Ett undantag var en mer djuplodande artikelserie i Gotlands Tidningar med hans bilder och Carin Häglunds texter som också blev en bok, Strandfolk och fiskelägen på Gotland .
Framför allt har han alltså arbetat på Gotlands Tidningar men också i Oskarshamn, Umeå och Borlänge. I Borlänge fick han fria händer att, tillsammans med en journalist. göra de längre reportage han hade längtat efter.
Tommy Söderlund medverkade också i det stora Ekodok-projektet som drevs av Nordiska museet och som utmynnade i en bok och en utställning i början av 1990-talet. Jag minns framför allt hans bild på Margit Sandelin som promenerar med sin tax en kall vinterdag vid Nordergravar i Visby. Den finns också med i Intill/Intimacy.
I vårt samtal kommer vi in på hans bakgrund. Pappan och farfadern var tegelbruksarbetare och månskensbönder på Näs på södra Gotland. Den socken som, näst efter Fårö, har längst strandlinje på ön och i dag mest känd för alla sina vindkraftverk.
Fotografin fanns i familjen genom att hans mamma hade en Kodak Brownie, en brun lådkamera, som hon tog bilder av familjen med och satte in i album.
Det var inte alls självklart att han skulle bli fotograf men han sökte och kom in på fotolinjen i Hemse. Sedan har han gått på Nordens fotoskola och på Konstfack. Han har också delat labb med Anders Petersen, Kenneth Gustavsson och Thomas Wågström.
Så till bildtexterna i boken. Han berättar att han i motsats till tidningsvärlden där man ofta skriver så långa bildtexter ville koncentrera dem. Och vi enas om att det är viktigt med texter och bildtexter i fotoböcker för att leda in betraktaren i ämnet.
Hur kommer det sig då att Riksarkivet/Landsarkivet i Visby har gett ut boken tillsammans med förlaget eddy.se, också det gotländskt. Aldrig har väl ett arkiv i Sverige satsat så mycket på att göra en riktig fotobok där fotografierna inte bara är illustrationer utan det väsentliga.
Tommy Söderlund berättar att när Gotlands Tidningar sade upp honom 2016 tog landsarkivets chef Jan Östergren genast kontakt och erbjöd honom både en arbetsplats på arkivet och föreslog att de skulle göra en bok.
Landsarkivet i Visby har en lång tradition av att arbeta med fotografi och har omfattande samlingar av såväl tidig som samtida fotografi. Tommy Söderlunds fotografier ingår nu i de samlingarna.
Riksarkivet som i år firar 400 år gör nu en stor satsning på att bevara och förmedla de 30 miljoner fotografier som bevaras i Stockholm och på landsarkiven runt om i landet. Det vore mycket välkommet om andra kulturinstitutioner kunde följa arkivens exempel och bryta det fotografiska kulturarvets styvmoderliga behandling i Sverige. Ja här skulle en samlad statlig översyn kunna lägga grunden för en fotografins renässans genom en nationell strategi och handlingsplan.
Det är viktigt att bevara och få tillgång till samlingarna även digitalt. Men att hålla en fotobok som Tommy Söderlunds Intill/Intimacy i handen är en helt annan upplevelse. Jag ser fram mot fler fotoböcker av den höga klass som Intill/Intimacy är ett utmärkt exempel på. Låt Riksarkivet och landsarkivet i Visby visa vägen!
Eva Dahlman, Fotohistoriker, vice ordförande i Centrum för fotografi
Diary
In Fotoböcker 2017 on 17 augusti, 2018 at 10:55
Gunnar Smoliansky
Essä: Johanna Ekström
Formgivning: Waters Lövenhielm
ISBN 978-91976326-7-6
Ibland undrar jag om inte vissa fotografer är födda på och arbetar på fel plats. Ta en sådan som Smoliansky, säg att han bott i England eller USA. Han hade säkert varit lika stor som Eggleston eller Robert Frank. Det hade ordnats stora utställningar på MOMA som sen turnerat över hela världen.
Inte för att jag tror att Smoliansky bryr sig mycket om den sortens uppmärksamhet men det är en intressant tanke, för han har absolut den sortens kvalitet i sitt arbete.
När nu hans senaste bok kommer ut i vårt lilla land så är det några av hans vänner som har dragit ett tungt lass för att färdigställa detta verk som nu kommer ut i 1350 exemplar. När man gör en så liten upplaga i USA kallar man det ”exklusive artist book in a very limited edition.”
Som i all riktigt bra fotografi så finns det små gåtor i hans bilder. Vi får tänka till lite. Kanske vi ibland inte förstår men får ändå ett småleende på läpparna för det finns ju något där, eller…
Hans bilder blir ibland ett slags katalysatorer som får oss att tänka på något halvt bortglömt, något som egentligen inte alls har med de aktuella bilderna att göra.
En skugga eller ett par kvarglömda skor kan väcka minnen till liv hos oss. Det har aldrig varit fotografens avsikt och han kommer sällan att få reda på vad vi upplevt.
De här bilderna kom till efter att vännerna Gerry och Jäger hade pratat ihop sig om de där fotopapperskartongerna i format 18x 24 som fyllde Gunnar Smolianskys labb. (Han är känd för devisen, om jag nu minns den rätt; Man tar fram ett negativ, gör en bild som man sen stoppar i en kartong.)
Vännerna Johansson och Ahren beslöt att göra en riktigt fin bok med bilder ur de där kartongerna. Kopior kopierade på olika slags papper. Och jag försöker räkna ut hur boken är tryckt. Är det fyrfärgsoffset eller är det någon slags duplex eller triplex? Vissa bilder är neutralsvarta medan andra har en brun ton som Record Rapid, fast ännu brunare. Eller är det rentav så att det är digitaltryck?
Och ursäkta att jag grottar ner mig i detta men här är nog en bok för de riktiga Smolianskyfansen.
De som vill se bilderna i exakt rätt format, så att säga out of the box. Och jag tillhör tyvärr inte dem måste jag säga, för jag föredrar faktiskt den Stora boken. Den som kom ut på Steidl för ett antal år sedan. Och hukande för allt spott och spe jag kommer att få från de invigda så gillar jag nog de lite hårdare återgivna bilderna i One picture at a time. Men å andra sidan så kan man aldrig få nog av den här mannens bildpoesi.
Och visst finns det en skönhet i de sublimt tyckta gråtonerna. Jag längtar redan efter del 2. Den finns ju där, i lådorna…
Tommy Arvidson, skribent o fotograf i Göteborg
Open shutter Hammarkullen
In Fotoböcker 2018 on 11 augusti, 2018 at 02:43
Hendrik Zeitler
Intervju: Niclas Östlind
Formgivning: Gösta Flemming
Journal, 2018
ISBN978-91-87939-34-1
Zeitler återvänder i ännu en bok till sina hemtrakter i Hammarkullen, Göteborg. Dessa bilder är oftast tagna nattetid. I en intervju infogad som en bilaga i bokens mitt hävdar han att bilderna kan ses som en motståndshandling. Han anser att bilden av hans stadsdel ofta är stereotyp och negativ. Hammarkullen har pekats ut av polisen som som ett av Sveriges 25 ”utsatta områden”.
I Zeitlers bilder råder ett tryggt lugn. De som gjort spår i snön på lekplatserna är sedan länge inne och kollar på Bollibompa eller drömmer vackra drömmar. Genom att använda långa exponeringstider avslöjar bilderna minsta skuggiga skrymsle. Jag tänker mig att det är så här de vilda djuren uppfattar skogen om natten.
Det här är inga ögonblicksbilder. Inte ens en man som får sina skor putsade skulle synas här. I en bild får vi se arbetsmetodiken. Två stora monster till storformatskameror står säkert uppriggade på stativ ute i skogen. Hunden ligger bredvid som vakt och sällskap under de långa exponeringarna.
Det enda som rör sig i bilderna är solen, stjärnorna, månen, några oroliga löv på träden och någon bil vars lyktor lämnar ormar av ljus.
Det är en vacker bok med utfallande färgbilder och ett gult genomskinligt skyddsomslag. Förhoppningsvis ger det oss en sannare bild av en förort som är som vilket bostadsområde som helst, också.
Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg
PS. Men jag undrar hur jag skall få in den i bokhyllan; 36,5 cm hög. Sen tänker jag, det är så klart det gamla strömholmska tricket igen. ”Gör boken så hög att den inte går in i bokhyllan så får den ligga framme och blir läst fler gånger”.
omfotoboken 