Det här är en fruktansvärd bok, en riktigt vedervärdig bok. Men det beror då inte på fotoförfattaren, utan på tingens ordning. Jag skall förklara mig.

Kent Klich har tidigare skildrat situationen i Gazaområdet i två böcker, Gaza Photo Album och Killing Time. Black friday är den tredje i serien. I alla tre böckerna har han använt ett bildspråk som vid första anblicken ser nästan fridfullt ut men som vid ett närmare betraktande innehåller oerhört mycket mänskligt lidande. Man häpnar och förfäras över den ondska och dumhet som utförs av stridande parter. Den krigsförande parten i detta fallet är till största delen staten Israel.

Bakgrunden till just denna incident är att en israelisk soldat har blivit tillfångatagen av Hamas soldater och sårad blivit nedsläpad i en tunnel. Detta får den Israeliska armen att löpa amok. Under tre dagar, 1-3 augusti 2014, dödades drygt 250 civila palestinier. Över den lilla byn Rafah på Gaza-remsan släpptes över 2000 granater och bomber av olika slag. I jakten på den tillfångatagne soldaten beordrade en israelisk befälhavare följande ”I instructed the solider next to me to open fire if he identified any figures-even if it ment killing or wounding Hadar Goldin.”

Det hela blev naturligtvis en katastrof. Förutom den israeliske soldaten , som aldrig återfanns, fick, för att nämna några, Abdel, 1 år, Anseel, 17 år, Mohammad, 37 år och Harbi, 63 år sätta livet till.

Undrar bara vad de och ytterligare 250 personer hade gjort för ont?

Men bildspråket då? Klich har helt anammat tanken att det är berättelsen som är det viktiga. Vi läsare som gärna går igång på finurligt komponerande eller intima och chockerande bilder får inte mycket att titta på. Allt underordnas berättelsen.Och det blir otäckt effektivt.

Boken öppnar med några videoframes från den 1 augusti. Vi se människor som är på väg tillbaks för att se om sina hem. Det har proklamerats ett tillfälligt vapenstillestånd. Strax skall helvetet bryta loss.

I texter som är ett utdrag ur rapporter från organisationerna Amnesty International och Forensic Archtecture får vi följa skeendet timme för timme. Flygbilder visar hur armen med stridsvagnar och bulldozrar fullständigt utplånar ett område strax utanför Rafah. En bildserie visar ett område som är helt förvandlat till en sandhög med några få uppstickande byggnadsdetaljer.

I bokens centrala kapitel är det som att vandra på en kyrkogård. De avlida presenteras med namn, ålder och bild. Dessa passfoton, id-bilder eller familjeporträtt berättar på ett hänsynslöst pedagogiskt sätt om det övergrepp som begåtts.

Boken avslutas med en serie bilder på till synes slumpvisa delar av en gata eller en väg. De är inte slumpvisa! Här, just på dessa platser har människor brutalt mördats av bomber och granater.

Det finns inte längre några spår av illdåden annat än möjligtvis en grop i marken, ett gupp som man lätt passerar över med bilen.

Det här är en mycket upprörande bok. En bok som kräver att läsaren läser med eftertanke och lägger in sina egna erfarenheter i läsningen. En grushög, en vägstump och ett lite suddigt skolfoto av en elvaårig flicka kan bli djupt gripande och väcka en oerhörd ilska, om man förstår sammanhanget.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

P.S. Soundtrack till den här boken är naturligtvis Telegram till en bombad by av Cornelis Vreeswijk.

Finns på youtube.

Dr Strand

Nina Strand

Journal 2015

ISBN 9789187939105

Kitty Strand (1947-2001) var en norsk läkare, feminist, aktivist, och mamma. Kanske var hon en omtalad offentlig person i Norge. Men det är inte det viktiga i den här berättelsen där dottern tar med sig barnbarnet på en resa i USA. En resa som Kitty och Nina tänkt göra men som inte blev av. Moderns cancersjukdom och död kom emellan.

I korta dagboksanteckningar får vi följa dotterns hågkomster av sin mor. Det handlar en hel del om en kvardröjande sorg men också om en önskan att få veta mer om vem mamman egentligen var.

Nina Strand blandar gamla familjebilder med resebilder där barnbarnet är den som, vänd ifrån oss, uppmärksamt betraktar landskapen.

Det är en bok som handlar om det som man inte sade till varandra, och om det som ändå blev sagt. Om besvikelser och om lyckliga stunder. Nina Strand för en dialog med dottern (som också heter Kitty). Men hon samtaltar också i tanken med sin mamma.

Det femåriga barnbarnet som ibland undrar var mormor egentligen finns och som på barns vis är totalt osentimental.

Some things where left unsaid. For example you never explicitly told me that you loved me. In your opinion, that was a given. I say it all the time to Kitty and she responds:  ”I know. You don´t have to tell me.”

Den lilla boken med sitt Moleskinliknande utseende ger oss ett kvinnoporträtt och en berättelse om att vara barn och förälder, på samma gång.

Och visst får man en tår i ögonvrån på slutet.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

P.S. Boken finns i både norsk och engelsk upplaga.

Gabriella Dahlman

Kalejdoskop förlag 2015

ISBN 9789179361174

Äntligen, säger nog många nu när Dahlman kommer med sin första helt EGNA fotobok. Hon är ju av många känd som den skickliga trädgårdsfotografen, både med ett antal egna trädgårdsböcker och för ett flitigt medverkande i trädgårdstidningar.

Men detta är alltså något helt annat. Kanske handlar det om sorg,  saknad. Alldeles säkert handlar det om tid. Den tid som fotografiet för evigt fryser.

Det är bilder som rymmer mycket symbolik. Det hoptvinnade lakanet, Det trasiga växthuset där allt prunkar både innanför och utanför de kvarvarande begränsningarna. Men symboliska bilder kanske man inte skall fundera på så mycket, bara låta dem sakta tränga in i medvetandet, så dyker dom upp sen när man minst anar det. Eller också ligger dom där och skvalpar i det omedvetna. För så bra är dom här bilderna.

Den bild jag fastnar mest för är en svårtydbar trädgårdsmiljö. Sitter det någon på bänken? Och vad är det som yr i luften?

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Rome/ Anders Petersen

Punctum 2014

ISBN 9788895410210

Valparaiso/Anders Petersen

Andre Frere Editions/FIFV Ediciones

ISBN 9791092265330

Men skall inte karl´n tagga ner lite? Efter en succe med utställning i Paris och på Fotografiska i Stockholm och en fet bok med det mesta från hans långa karriär! Borde han inte sitta och vara mentor, hålla någon workshop, sitta i någon jury. Icke! Han fortsätter oförtrutet att publicera sig.

Förra året kom Rome, som är en slags fullbordad version av Rome, A Diary (2012) och Roma a diary (2005). Och i år kom Valparaiso, resultatet av en artist in recidence i just nämnda stad.

Och vi får möta en fotograf som just oförtrutet nyfiket närmar sig människor. Och lyckas fånga en stund av mänsklig gemenskap, vilsenhet eller ömhet. Och katter och hundar, samt ett mer och mer uttalat intresse för stora presseningsliknande tygsjok. Något som döljer insyn…

I Valparaiso saknas de nakna kvinnorna, ett vanligt motiv i Petersens bildvärld. De finns dock med i en annan form. En pelare klädd med mosaik i form av en naken kvinna är en av bokens första bilder.

De stora s.k. monografierna över en fotograf är viktiga men det är i de här små intima verken vi kommer upphovsmannen nära.

Och dessutom förekommer han som omslagspojke på den nyutkommna boken At Eye Level, Photographers photographed av David Kregenow.

Minst två nya böcker nästa år, gissar jag.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Pieter ten Hoopen

Max Ström 2015

ISBN9789171263131

Hungry Horse, ett litet samhälle i staten Montana i USA, har fått sitt namn efter två arbetshästar som försvann under vintern 1901. Efter två månader på rymmen återvände de helt utmärglade och överlevde mot alla odds.

Moving to Montana är de tre första orden i Luke Mogelsons text Reflektions on Hungry Horse som inleder Pieter ten Hoopens bok. Var känner jag igen det ifrån? ”Moving to Montana soon gonna be a dental floss tycoon”. Frank Zappa så klart. Vad har nu detta med Pieter ten Hoopens bok Hungry Horse att göra. Egentligen ingenting förutom att bilderna i boken är tagna i ett litet samhälle som ligger just i Montana.

Jag bläddrar fram och tillbaka mellan bokens murriga och färglösa bilder och försöker förstå vad Pieter ten Hoopen vill berätta med sin karaktäristiska stil. Eller egentligen varför han vill berätta det. De människor vi träffar är omgivna av en hopplöshetens estetik. Här är en plats på jorden där sommaren är lika grå som vintern. Det är lika kallt inomhus som utomhus och det finns ingenting att göra. Allt är smutsigt och slitet. Jag stannar vid en uppgiven Katie med en pistol i ena handen och en ölburk i den andra. Bläddrar framåt till Reg och möts av en bestämd blick och vidare till Emily som frimodigt tittat rakt in i kameran. Tre unga människor med hela livet framför sig i en förtvivlans dalgång.

Bilderna klarar sig inte själva. Missförstå mig rätt, bilderna är underbara i sin fotografiska förträfflighet, men de förmår inte berätta om sammanhangen. De kommer människorna nära men förmår inte tränga in på djupet. Upplevelsen är i högsta grad känslomässig. Men tillsammans med inledningstexten och intervjuerna som medföljer i form av en dvd blir berättelsen tydligare och intressant.

Berättelsen är mörk, hopplös och dekadent med små stråk av lättnad. Och precis som hästarna så lever och överlever människorna mot alla odds.

Anders Alm