Jacob Felländer

Bokförlaget Max Ström

Jag visade boken för en fotograferande vän och berättade hur Felländer hade gjort bilderna. Min vän undrade då varför han gjort det så komplicerat för sig när det finns Photoshop.

Tillsammans med 33 ”dåliga” analoga kameror har Felländer rest ett varv runt jorden på 12 dagar. Han fotograferade i Stockholm, New York, Los Angeles, Hong Kong, Bombay, Paris och Stockholm en gång till. Tanken var att fånga hela jorden på en enda bild.

Kamerorna är beskaffade så att man kan dra fram filmen en liten bit i taget och på det sätt göra en slags sandwich. Ett ögonblick av en stad flyter ihop med ett ögonblick av en annan stad. Dessutom är en del kameror otäta så filmen blir ljusskadad och ser ut att brinna i kanterna. Att fotografera på detta sätt gör slutresultatet till en överraskning. Slumpen och känslan får styra över kontrollbehovet och intellektet.

Jag associerar direkt till både kubisternas ambition att återge verkligheten utan hänsyn till de sinnliga iakttagelserna och futuristernas vilja att uttrycka kraft och rörelse. Bilderna är stökiga och glöder av skaparlust. Felländers energiska sätt att fotografera dekonstruerar stadens fyra rumsliga dimensioner och de rekonstrueras på  boksidans  två. Man riktigt känner stadens dofter och hör dess ljud. Kanske inte en helt igenom angenäm känsla men otvivelaktigt intressant. Eftersom mer än hälften av jordens befolkning bor i städer så finns det nåt där, under ytan, som är värt att utforska.

Hade man då kunnat göra dessa bilder i Photoshop? Antagligen skulle resultatet kunnat bli nåt liknande men aldrig lika levande och vibrerande. Man skulle sakna det undermedvetnas direkta signaler till fotografens sinnen och vidare till avtryckarfingret. Felländer är fotograf och inte photoshopkonstnär.

För er som ska till Stockholm i sommar så rekommenderar jag ett besök på Fotografiska. Där hänger Felländers bilder fram till 28 augusti.

Anders Alm, fotograf från Gammelstad, Norrbotten.

Gerry Johansson

Gun Gallery/ MACK. 2011

Det här är en bok fylld av gåtor. Man försjunker i ett meditativt grubbel. Över ett slags varför? På Dixie Highway, tillexempel, behövde någon bygga ett litet tegelhus. Kanske det innehåller en el-central eller en hydrofor, vem vet. Vad jag undrar är, hur kunde någon hitta på att bygga in grovhuggna sandstenar i den annars helt släta tegelväggen? För att piffa upp? Lite här och där sitter sandstenarna på väggen utan försök till pedantisk eller ens konstnärlig ordning.

Eller varför tar dom inte ner juldekorationerna på den där villan på East Colgate Avenue? Det är ju ändå vår och träden börjar få musöron.

Kyrkorna är många. På Walnut Street förkunnar Johnsson memorial Church att Our greatest freedom is freedom from sin. Det får en att fundera. Bokens omslag visar en bakgård där någon har pimpat sin Ford Mercury Monarch med kromade DIP fälgar. Någonstans på Green Street i Pontiac. Hur känns det att köra runt med en Ford i Pontiac?

Förresten, varför en fotobok om Pontiac, Michigan? Ryktet säger att Gerry Johanson hörde ett program på radio om den lilla staden strax utanför Detroit. Att han bestämde sig för att åka dit för att göra ännu en bok i samma omisskännliga Gerry Johanssonstil. Det vill säga beige linneband i format 17,5 x 24,5 cm. Rektangulära svartvita bilder. Och det där lågmält humoristiska anslaget. Man känner en medkänsla med de nyss levererade träden som står på kö i sina tygförpackningar utanför studentcentret på Circle Drive.

Om vi bara tar oss lite tid så blir vi helt involverade i den lilla stadens något luggslitna atmosfär. Någon borde verkligen röja upp lite på Opdyke Road!

Stadens invånare, däremot,  spelar en undanskymd roll. De förekommer som statister i stadsbilden. Man känner mer för med det plastinpackade huset på Florence Street än för några människor.

I en inledande text, hämtad ur någon kommunal informationssida får vi dock lite fakta om staden. Av de 63,977 invånarna är 95 indianer eller härstammande från Alaska. Det finns 4715 lediga lägenheter och arbetslösheten låg 2010 på 31%.

Jag känner mig på något sätt hemmastadd på den där lilla plätten på den nordamerikanska kontinenten. Eller på de ställen Johansson tidigare skildrat, Ulan Bator, i Tibet eller Kvidinge i Skåne

Det kanske är den här typen av små begränsade, berättelser vi behöver i dagens världsomspännande informationsbrus? Det måste också sägas att varje bild är ett litet under av minutiös komposition. Varje del av fotografierna är en fröjd för älskaren av kompositionslära. Men frågan som intresserar mig mer är; varför åkte Gerry Johansson egentligen till Pontiac? Och varför ser granen på Executive Hills Road så ledsen ut?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent från Malmö.

Mikael Andersson, foto, Göran Tunström, text

Max Ström, 2011.

Mellan åtta och tretton. De där åren när världen vidgas. Man börjar ana vuxenvärldens blandning av allvar och befrielse. Kroppen har fortfarande barnets hejdlösa viktlöshet, men något börjar hända. På sommarkollot är man befriad från stadslivets måsten. Man kan ligga på en utsläpad madrass och läsa serietidningar. Man är ännu inte för stor och vuxen för att naken åka kana på magen på duschrummets såphala golv. Den manliga gemenskapen stärks med det kollektiva pissandet vid husknuten. Likaså det kvinnliga viskandet och tasslandet i våningssängarna innan sovdags.

Göran Tunström skriver till bilden av den allvarsamme unge mannen som står med armarna korslagda och med bar överkropp i sovsalen.

Året efter gick allt långsammare

Benen sa: jag vill inte

Munnen sa: jag säger inte längre sånt

Armarna sa: Aldrig mer

Någonting var i vägen: Hon med fräknarna

Hade sett på mig, stått i dörren

Med ena handen på höften,

Flera veckor äldre än mig.

Fotografen Mikael Andersson arbetade på Johannesgården i Dalarna, en barnkoloni för Stockholmsbarn, någon gång på åttitalet. Kameran fanns alltid med i vardagen. Han sände ner en kollektion bilder till Göran Tunström på Koster, som skrev ett antal dikter och en prosatext till bilderna. Sen blev materialet liggande. Fotografen hamnade i konflikt med förlag som ville trycka med alltför dålig kvalitet. Nu har trycktekniken blivit bättre och Elanders Fälth & Hässler har gjort ett storartat arbete med de svartvita bilderna.

Andersson har den där förmågan att närma sig barnen med ödmjukhet och respekt. Han har den fotografiska snabbheten och han lyckas fånga det avgörande ögonblicket.  Väldigt ofta är det avgörande ögonblicket då inget egentligen händer. När de tre flickorna i överst våningssängen stirrar framför sig, inneslutna i sina egna tankar. Eller när man dansar och försiktigt håller om varandra oberoende om man är mer än huvudet högre än sin partner.

Anderssons bildpoesi och Tunströms textpoesi gör den här boken till en livsbejakande rapport från ett gränsland- mellan barn och vuxen.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.