Walter Hirsch

Fotografier 1960- 2003

Bokförlaget Arena

ISBN9789178434022

Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra dom där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholmboken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. Men visst är det lite underligt, bara män. Även om man ser lite längre tillbaks i den retrospektiva fotoboksfloden, bara män… Georg Oddner, Jean Hermanson, Åke Hedström och Sune Jonsson. När får vi se de där stora fina retrospektiverna över Chatarina Gotby, Monica Englund eller Kerstin Bernhard?

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

Slarvigt men säkert skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer och en panoramakamera utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades 1968 på Moderna museet i Stockholm. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det är med att sammanfatta sitt liv. Saker man kanske minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite grann gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabriolen, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör dom? Dom är visst halvt avklädda!

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirsch verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Film här!

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Dom bilderna hamnade också på Moderna museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotoklitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Johan Sundgren

Gösta Flemming (red.)

Johan Jönson (text)

Journal

ISBN9789198040524

Det man först slås av är att allt ser så ordnat ut. Städat men lite livlöst. Så som det ser ut hos äldre människor som inte klarar av vardagen längre. Som inte längre är så intresserade av att sno ihop en potatisgratäng på fredagskvällen. Utan som istället har förvandlat spisen till ett minnesaltare, över alla resorna till soliga länder. Porslinssaker i massor och på ugnsluckan en duk med texten ALGARVE. Ett altare över ett liv som långsamt håller på att förtvina.

En man sitter i sin fåtölj med en vit käpp mellan benen. Han stirrar ut i tomheten. Kommer han någonsin att kunna läsa några av böckerna i den välfylld bokhyllan igen?

Detta är en rapport gjord av den person som ser till att hemmen hänger ihop och inte förfaller. Det är hemvårdaren, som tagit med sig kameran på jobbet och skildrat de människor han möter och vårdar. Det märks att han är en välkommen gäst. Han övervakar bad och toalettbesök hos den vars kropp inte längre lyder. Lagar maten. Han torkar av diskbänken. Dammsuger under soffan. Han kanske är deras sista kontakt med en omvärld som börjar snurra alltför fort för att man skall vilja delta i den. Han låter dem behålla sin värdighet in i det sista tills han, som en bild visar, möts av en livlös kropp på vardagsrumsgolvet.

Sundgrens bilder är intima på ett respektfullt sätt. Han tränger sig inte på, men han väjer samtidigt inte för att visa den ångest och förvirring en del äldre har inför en oviss framtid. Han möter människor vid alla tider på dygnet, han hjälper dem, och han fotograferar dem. Och han låter sina klienter fotografera honom i arbete.
De avfotograferade inköpslistorna är rörande i sin noggrannhet:
6 st fina Clementiner
2 st sockerkakor Goda Biten
500 gr morötter Holland
osv…

De här lågmälda svartvita bilderna blir till ett viktigt debattinlägg om hur bra åldrings och hemsjukvård kan se ut. Att vara hemvårdare är ett viktigt arbete men tyvärr också ett lågstatusjobb. Fler och fler lever kvar i sina lägenheter till slutet. De flesta föredrar nog också hemmet framför institutionsboendet.

Men boken är ju naturligtvis inte bara ett debattinlägg. Den är också en slags instruktionsbok om hur vi bör hantera våra medmänniskor. Väldigt fin!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.