Så blev det då bokmässedags igen, och vi som var där i SFF montern fick en chans att titta på, hålla i och till och med lukta på alla böcker som lämnats in till Svenska Fotobokspriset 2014. Vad jag först lade märke till ( kan bero på att man befinner sig på den stora boköversvämningen) var att där fanns så många böcker som jag var totalt ointresserad av. Idag exponeras vi varje dag av en sån mängd och mångfald av fotografiska bilder att vi värjer oss.

Men missförstå mig inte. Kvalitén på de inlämnade böckerna är genomgående väldigt bra. Det görs nästan inga böcker med lite halvrisigt tryck eller soppiga bilder. Eller också är de som gjort dessa så pass självkritiska att de inte skickar in till tävlingen.

Bra grejor alltså, och ändå så fastnar man inte för det. Vad som krävs är en slags vision, en stark berättelse. Eller ett bildspråk så originellt och självklart att det bara kräver att bli betraktat. Något som lämnar oss med en massa frågor, en skön känsla i magen eller en ihållande frustration.

De där böckerna som lite lojt beskriver en plats eller hur man gör en tårta är alla jättebra gjorda, med fantastiska bilder. Men tyvärr så ser vi sådant jämt omkring oss i resebilagor, söndagstidningar reklamblad och broschyrer.

De sex böcker som Fotoboksprisjuryn i år nominerat är följande:

Europe,Greece,Athens, Acropolis

2011/10/18- 2011/10/19

Thobias Fäldt och Klara Källström

B-B-B books 2014

ISBN 9789198006902

Klara och Thobias gör sina böcker till små konstverk. Bokens början visar ruinerna av Akropolis, den byggnad i centrala Athen som daterar sig från flera hundra år före Kristus. Men ett obarmhärtig blixtljus fotograferar de detaljer. Vi ser inte längre en byggnad, snarare en mögelfläck eller en vårta på din tumme.

Och det är nog en slags mening med det.

Vi ser sprickor som sakta växer. En slags symbolik för ett åldrande Europa som uppvisar fler och fler oroshärdar och kriser. På några av de sista sidorna förs vi vidare till en stor demonstration i Athen och på omslager flyter dessa bilder ihop till en enda.

På 24 högblanka sidor lyckas de två fotograferna skapa ett slags statement om läget i Europa.

The edge of civilization

Eddy van Wessel

Eget förlag 2014

ISBN 9789082158915

En skildring av krig, detta vansinne som mest män ägnar sig åt. Dessa män med adrenalinet pumpande, kanske är det här de känner sig mest levande? Och fotograferna som följer i spåren av de stridande? Vad händer med dem? Hur kan de balansera känslan av ett slags högre medvetande i farans stund, med empatin man känner för alla offer.

Wessel skildrar den ilska och frustration som driver på de stridande. För så är det ju, om inga ville vara soldater så blev det inga krig ”Suppose they gave a war and nobody came” Men han skildrar också de som stupar och de som inte alls har med saken att göra, civilbefolkningen.

Men kanske är texterna ändå är det som griper tag mest. De är ett slags försök att förklara varför han vill söka faran. Han har låtit en skrivande kollega, journalisten Wendelmoet Boersma beskriva de motstridiga känslor både han och hans fru har inför ett yrke som antagligen hör till ett av världens farligaste. Hur kan man leva i en krigszon och veta att man har en familj som väntar hemma i Sverige?

Samtidigt så drar han sig inte heller för att beskriva hur spännande det är att vara ut med de stridande förbanden. Att ha en kamera som han närmast betraktar som en del av sin kropp. Och oron för hur Leican skall klara sig när den faller i vattnet i en bäck i Tjetjenien. Den rulle film som satt i kameran vid tillfället, fick bli omslagsbild till boken.

Tack vare Wessels ärlighet och uppriktighet blir den här boken något mer än bara en bok med bilder från olika konflikthärdar. ( Och kanske boken hade sett helt annorlunda ut om han inte hade haft en familj?)

Tractor boys

Martin Bogren

ISBN9781907893353

Dewi Lewis

Om man är kille och befinner sig i de där känsliga åren mellan att vara barn och vuxen är det ganska naturligt att man intresserar sig för bilar. En Volvo 240 är som en koja man kan gömma sig i för omvärlden. En koja som man kan åka runt i och dessutom kan se lite cool ut i. Bor man dessutom på landet så brukar det finnas tillgång till garage och verktyg så att man kan bygga om bilen till en A-traktor och alltså kan börja köra redan vid 15 års ålder, den omtumlande tid då man allra bäst behöver något att hålla sig i.

Bogren har blivit insläppt i en värld vi vuxna för längesedan lämnat. En värld där man kanske är som mest skör och öppen för intryck. Och han har kommit tillbaks från det landet med bilder tagna med stor respekt men ändå med stor intimitet. Bilderna påminner i känsloläget väldigt mycket om Bruce Davidsons klassiska ungdomsskildring, Brooklyn gang, från 1959. Tidsmarkörerna ändras men människan är människa.

Om Mårten Langes bok, Another Langauge, kan du läsa här.

Här kan du läsa om Anna Strands Nagoya Notebook.

Här kan du läsa om Carl Johan Eriksons Armageddon-The End.

Har juryn valt rätt? Se själv, böckerna finns från och med onsdag den 1.10.2014 att klämma på, och läsa i, på Centrum för fotografi på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Inta Ruka

Hälsinglands Museum/ Bokförlaget Arena 2014

ISBN 9789178434220

Inta Ruka är städerskan på svenska ambassaden i Riga som blev fotograf. Och dessutom en känd och mycket uppskattad fotograf. Max Ström gav ut en bok med hennes bilder 2012.

Nu har hon i samarbete med Hälsinglands museum, besökt fem jord och skogsbrukarfamiljer i landskapet. Det blev en utställning och en bok. Jag har inte sett utställningen men hoppas att den är fylligare än boken. Jag vill se mer av Rukas fantastiska bilder! Nu får vi se tjugo bilder. Till en del bilder finns en text som berättar lite om just den människans livsöde.

Att jämföra henne med Sune Johnson vore orättvist Hennes bilder har en alldeles egen ton. Man kan på något sätt känna fotografens närvaro, den där känsliga kontakten som ibland kan uppstå mellan porträttören och den avporträtterade.

Det är en fin bok med ett läckert 200gr papper. Och ett utmärk svartvitt tryck.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Johann Selles

Breadfield press 2014

Johan Selles ger oss ett Grått Landet Lagom. Ja, egentligen så är det Malmö han visar oss men så förgråat att det får representera hela Sverige, eller kanske hela den västerländska civilisationen.

Här lever vi medelsvenssons gott i våra radhus eller villor. Här kör vi längs noggrant markerade vägar, och där vi absolut inte får köra ligger en stor, jag tror den kallas så, natursten. Så stor så att vi inte kan flytta den. Vi solar oss på stranden mitt i stan, vi köper en korv av märket Spitfire !! när vi blir hungriga. Och vi shoppar i det jättestora och jättenya shoppingcentret Emporia. Som mest ser ut som om något från Stjärnornas krig har landat mitt på den bördigaste åkermarken i hela Sverige.

Alla människor på bilderna är små, mycket små. Dom verkar trivas med sitt badande, barnpysslande eller utövande av någon sorts bollsport. Utom någon som ligger utslagen på shoppingcentrets jättetrappa ( som verkar byggd för att ta emot en miljonpublik)

Selles skriver i ett slags statement:

Här skall finnas parker och naturområden men också köpcentrum.

Det är viktigt att ha det som på landet. Fast i stan.Här skall entréer ligga mot gatan istället för inåt gården.

Det är viktigt med ett öppet samhälle.

Fast med övervakningskameror.

Här skall husen ha modern arkitektur. Det är viktigt att sticka ut hakan lite. Fast husen byggs i prefabricerade moduler.

Här skall vanliga människor vara trygga. Det är viktigt att inte störa samhällets harmoni.

Fast man ändrar på landskapet.

Här skall man helt enkelt var sig själv.

Fast bland alla andra.

På den analoga tiden skulle vi förståsigpå fotografer kallat det här bra bilder men dåliga kopior.

Idag, i den digitala tiden använder vi alla sorters uttryck för att föra fram vårt budskap. Gråa bilder. Pastellfärgade bilder eller helt blåa bilder

Selles gråhet är effektiv och lite skrämmande. Och det fungerar som kritik av folkhemmet, det lagoma. Eller ett filosoferande över hur man skall passa in, bland naturstenarna och asfalten.

Men jag håller inte med honom. Jag kan tycka det är lite kul att hänga på Emporia och jag gillar att bada på Ribban. Jag tycker till och med att det är lite spännande att få det orangea kuvertet. ( även om det ju oftast är lite dystert) Jag är nog lite beige.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Med ett igenkännande leende konstaterar jag att en av bilderna kvalar in på Martin Parrs lista över fotografiska klichéer:

2. The bent lamppost.

You see this a lot in the USA, where they are blessed with many bent lampposts. The scene is urban and generally quite run down. This can be traced back to Stephen Shore amongst others.( från Parrs blog)

PS 2. På lördag den 20 september är det stor bokrelease på Galleri Breadfield, Föreningsgatan 49 i Malmö. Förutom Selles bok släpps då Jenny Lindhes bok You Were Pictured Then.

Elisabeth Ohlson Wallin

Karneval 2014

ISBN9789187207341

Elisabeth Ohlson- Wallins tidigare böcker och utställningar har ofta varit rätt så regisserade historier, ibland tagna i ateljé.

Nu ställer hon sig mitt ute i den svenska verkligheten. Hon skildrar den lite sunkiga stämningen på tipsbutiken i Falköping, den där väntan som inträder innan nästa löp på Åbytravet har avgjorts. Vi får uppleva den där hisnande känslan av att färdas genom norrländska storskogar på väg mot Piteälvens Storfors. Hon hälsar på hos några tiggare som byggt ett läger i skogen utanför Flemingsberg. Och det är inget elände där, utan ett gäng kvinnor som skrattar och bygger och lappar ihop ett skjul som möjligen skyddar mot lite regn men knappast mer.

Vid en hastig blick verkar det som om detta är en reportageresa genom ett samtida Sverige. Men det finns en annan dimension, en smula poesi och den där varma humorn som är så viktig.

Ibland lyser det igenom, den stil hon odlat i sina tidigare arbeten. Verkligheten blir till en scen men nu med helt ovetande skådespelare, till exempel på tunnelbanan, eller strax före sändning av ett TV-inslag i Almedalen.

Som en slags vilopunkter från allt människomyller dyker bilder upp från en åker i Habo, med en ensam traktor i dimman. I ett Guds hus i Göteborg har tron har antagit sådana höjder att man måste öppna fönstret för vädring. Och hur får man fönstret att inte smälla igen? Jo ,man klämmer in ett par psalmböcker i fönsterspringan.

Ibland tar pressfotolängtan över när hon kastar sig ut i demonstrationer eller på ett Desmond Tutu besök på Konserthuset. Men hon lyckas alltid undvika det där banala och laddar bilderna med en egen ton.

Just så här bra kan det bli när en erfaren och passionerad fotograf med en stark vilja att berätta kastar sig ut i dagens verklighet.

Soundtracket till den här boken är såklart Ted Ströms Vintersaga. (Borde nästan medfölja i en plastficka)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg