Paris i november har länge varit en mötesplats för fotografiintresserade från hela världen. Vi får inte låta några hänsynslösa mördare förändra det! Att fortsätta besöken till fotografiets huvudstad, möta kollegor och vänner är det bästa sättet att bekämpa ignorans och terrorvälde.

Här är lite om det som hände innan den fruktansvärda fredagkvällen den 13 november. (på lördagen och söndagen var det mesta stängt)

Paris Photo är något man både kan älska och hata, men aldrig undvika. Är man i Paris i november och är intresserad av fotografi så går man dit.

I ett av årets galleribås såg man prov på på den där nördiga girigheten som har blivit allt vanligare när det gäller originalfotografier. Scenariot skulle kunna vara följande (Jag säger inte att de är så i detta fall, men jag är misstänksam). För tjugo eller trettio år sedan kunde man hitta, eller köpa för en billig penning, en massa bilder som  då ansågs praktisk taget värdelösa. Ni som varit med en tid vet vad jag menar. Man kunde hitta hela lådor med gamla pressbilder på loppisar, med alla möjliga motiv, som ingen ville ha.

I det här aktuella galleriet kunde man se smakfullt gamla inramade bilder från de första rymdfärderna på 60-talet, amerikanska armens bilder från ett atombombsprov. Amerikanska NASA gav, på den tiden, bort liknande bilder fritt, utan copyright, för att man ville berätta om sin verksamhet.

Nu sitter alltså dessa bilder på väggarna på Paris Photo. Med pretentiösa texter om hur viktigt det är att visa upp historiska bilder. Och det är väl rätt och bra, men under sitter en prislapp som man blir en aning förvånad över.

Kanske ännu märkligare är att man i ett bås visar upp bilder av den kända indianskildraren Edvard S Curtis. Där får vi se kopparplåtarna som användes vi tryckningen av hans 20 bands verk The North American Indian. Dom är vackra och salu naturligtvis.

Jag kan tänka mig att det sitter någon just i detta nu och samlar på gamla offsetplåtar från berömda fotoböcker! Snart på ett galleri nära dig…

Men egentligen kanske man inte skall vara så kritisk. Mässan är en fantastisk fotoutställning. Som besökare får man se bilder och upptäcka fotografer man aldrig hört talas om. Det är naturligtvis också en upplevelse att få se en gammal WeeGee bild som han antagligen själv har stått i mörkrummet och blaskat fram.

En trappa upp presenterasThe Paris Photo- Aperture photobook award. Här kunde man se de nominerade till de tre klasserna, Årets katalog, Årets debutant/fotobok samt årets bästa fotobok.

Redan vid en snabb genomgång kunde man konstatera att fotoböcker börjar bli allt mer komplexa objekt. Ungefär 5-6 av de utställda böckerna bestod av så många delar, små kuvert, lösa lappar, osv att de måste placeras under glas. De övriga gick att bläddra i, men jag fann snart att de flesta var ganska komplexa och experimentella i sitt ämnesval. Något som kräver tid och en bra läsfåtölj.  Vinnaren i klassen Photobook of the year kanske kan illustrera det. Fotografen Thomas Mailaender hade valt ut ett antal glasplåtar ur Arcive of Modern Conflicts arkiv, lagt de på några människors hud och sedan belyst med en UV lampa. Resultatet blev då alltså solbrända människor med bilder på kroppen.

Jag tänker inte skriva mer om detta nu eftersom ni den 19-28 augusti 2016 själva kan studera de 35 böcker som finns i utställningen. Då kommer den att visas på Landskrona Fotofestival. Medans ni väntar kan ni läsa här, http://aperture.org/photobookawards/

Mer om Paris och fotografi i del 2…..

Tommy Arvidson

Jag trodde att jag skulle rapportera om fotoböcker men verkligheten ville annorlunda. Om min morsa kunnat titta på tv nu hade hon upprört sagt: Dom där är ju inte riktigt kloka! Och det är väl, som man säger, ett understatement. Paris är en sorgsen stad idag. Cyklade omkring nere i Marais och där, i Paris motsvarighet till Gamla stan, var det märkvärdigt tyst, människor rörde sig sakta och inget leende fanns att se.

jag återkommer om fotoböckerna någon annan dag…

Bilder från ett sörjande Paris…