Archive for februari, 2014|Monthly archive page

Etan and me

In Fotoböcker 2013 on 27 februari, 2014 at 03:41

13_08-Sassen-Etan_cover-finallowres12-292x400

Viviane Sassen

72 sidor, 43 fotografier

20.5 x 28.2 cm
ISBN 978-0-9570389-4-3

Oodee publishing 2013

En utklippt svart silhuett pryder omslaget till Viviane Sassens ”Etan & Me”, som släpptes sent i fjol. Den hemlighetsfulla bilden väcker nyfikenhet. Och relativt snart – efter ett par vända blad – börjar man misstänka att Sassens moderelaterade fotografi har tagit ett tydligt steg in på ett mer konceptuellt spår, fast hennes signifikativt prunkande stil ändå känns igen och driver på. De fashionabla poserna och textilierna har lämnat plats för ett vasst fokus, som trots sin något kyliga yta uppmuntrar till problematiserande analys.

13_11-Sassen-Etan-7

I bild efter bild får vi följa Etan, som Sassen har funnit i en by i sydamerikanska Surinam. Etans hud är mörk och han porträtteras mot fonder i blått och grönt. Däremellan sprängs abstrakta självporträtt av Sassen in, bilder där hon drunknar i en metallisk spegelreflektion. Effekten framkallas med hjälp av något som ser ut som aluminiumfolie, en illusion av vatten. Hon är diffus och upplöst, vid sidan om den klart upplyste mannen. Gemensamt för samtliga porträtt av såväl Etan som Sassen tycks dock vara en distanserande barriär, för även de fullt upplysta fotografierna av Etan präglas av kontaktbrist. Han är onåbar – mer skulptur än individ.

13_11-Sassen-Etan-14

Jag börjar tänka på Ulrich Seidls Paradies: Liebe, från 2012, fast denna liknelse till det yttre kan te sig något långsökt. Filmen skildrar europeiska kvinnor i medelåldern, på jakt efter artificiell kärlek. De åker till Kenya (ett land där även holländska Sassen bodde som barn) och frossar i rasistiska fördomar, köpt sex och självförnekelse. I sitt narcissistiska sökande förlorar de kontakten med sig själva, på samma gång som deras mest cyniska och patetiska sidor träder fram. De transformeras till trånande ögon med feta bankkonton och mindre relevanta kroppar, medan de afrikanska männen hanteras likt saftiga köttbitar på ett grillparty. En vidrig men nödvändig film, som kanske chockerar mer eftersom sexturisterna är just kvinnor och dessa handlingar vanligen brukar tillskrivas män. En annan referens är förstås Paul Gaugin och otaliga andra konstnärer och fotografer som har setts söka”exotisk” inspiration på fjärran platser samt blackface-porträtteringar av mörkhyade i allmänhet.

Sassen förhåller sig kritisk till det belastade temat utan att bli för entydig och övertydlig och i boken möter vi inget av det sorgligt groteska eller skabbigt sexuella som scenerna och karaktärerna i Seidls film bjuder på, istället genomsyras den av sober elegans. Fast likväl framkallas ett snarlikt intryck av att inte nå fram, att inte lyckas tränga igenom, av isolerade människor med skygglappar. Ensamhet och blindhet. En blindhet som generellt även kan följa förälskelsen åt, eftersom vi tenderar att spegla oss i andra och då endast projicera det vi vill se. Kameran som glider över Etans kropp fångar inte hans inre, inte heller fångar den Sassens. Den står istället i vägen och blockerar sikten. Den desorienterade förnimmelsen understryks också i Maria Barnas smygande dikt, som inleder boken.

”Etan and Me” befäster Viviane Sassens roll som ett av de viktigaste namnen på den samtida fotografiscenen, och ger dessutom lite mer. Den laddar Sassens tidigare produktion med bråddjup och komplex substans, något vi inte trodde oss sakna men nu varmt välkomnar.

Sara Arvidsson, skribent i Göteborg                                                                                                                                           

Annonser

Fotografi i Sverige 1970 till idag!

In Fotoböcker 2013 on 7 februari, 2014 at 10:46

Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 / Det synliga, samtida svensk fotografi + tio delar till

FINAL 841696_Mellan Verkligheter Cover_827x280_Arena.inddFINAL 851052_Det synliga_Cover_Arena.indd

Bild: Annica von Hauswolff och Maria Miesenberger

Kan man skriva en recension när man bara läst halvfärdigt. Tja varför inte? Man har hört talas om värre!

Den här boken eller katalogen eller rapportserien kommer att ligga i min läshörna länge. Tillsammans med sina elva kompisar, varav några inte kommit ut ännu. Hela verket, eller boxen, kommer att finnas klar till Bok & Biblioteksmässan i september, som ju då blir ett högrankat besöksmål för den fotointresserade

De delar som är aktuella just nu heter Mellan verkligheter. Fotografi i Sverige 1970-2000 samt fortsättningen Det synliga. Samtida svensk fotografi.

De här verken innehåller bidrag från ett drygt sjuttiotal författare. Hur många bilder och hur många fotografer som medverkar orkar jag inte ens tänka på. Ett stort antal fotografer presenteras i både text och bild.

Och i myllret av författare, fotografer, medverkande och samarbetspartners så framträder namnet Niclas Östlind i nära nog eldskrift. Det är nämligen han som är motorn och den som initierat hela detta jätteprojekt.

Det är också han som skrivit det maffiga inledningskapitlet till Mellan verkligheter.

Den röda tråden för hela projektet är utställd fotografi men minst lika stort fokus ligger på publicerad fotografi eftersom det ofta har varit det viktigaste sättet att sprida den dokumenterande och konstnärliga fotografin.

Det här är en bok som man gärna angriper på samma sätt som man ofta läser en fotobok. Ni vet det där; man bläddrar någonstans i mitten, en del föredrar slutet, tittar lite här och där. Jag brukar börja med att läsa kolofonen. Sedan efter ett tag när man fått lite grepp om det hela så börjar man att läsa från början ( eller också fastnar man totalt någonstans mitt i, förstummad).

De olika kapitlen eller uppsatserna är till sin karaktär väldigt olika. Jag retar mig på en text där författaren klämt in 78 ord i en mening men jublar  lika mycket över Jan Erik Lundströms text. Han toppar på 103 ord/mening men förvandlar sitt stycke, Jean Hermansons fotografiska gärning, till ren poesi. Man skulle vilja se honom läsa texten på en Poetry slam.

Här finns överaskande texter; Annika von Hauswolff skriver om Anders Petersen. Bara det.

Kritiska texter : Annika Olsson som skriver om svartvita dokumentärfotografin ( med dom skitiga arbetarna) och om den var av ondo eller?

Kåserande texter: Nils Claesson om tidningen ETC och om mannen som tog med sig sina stora hundar till redakionen när han skulle sälja in sina bilder.

Den andra aktuella delen Det synliga inriktar sig på nutiden och den fotografi som brukar kallas konstnärlig fotografi. En värld där den publicerade bilden har fått träda tillbaka lite och istället utställningar är det som dominerar. Här dominerar även kvinnorna. En man och tjugo kvinnor presenteras i ett rikt bildmaterial. Bokens text består av ett samtal mellan Anders Olofsson, Jessica Höglund, Niclas Östlind samt fotograferna Maria Hedlund, Julia Pierone och Pernilla Zetterman.

Den tillhör det jag ännu inte läst och skall be att få återkomma till.

MEN, som om allt detta inte vore nog så öppnar också nu i helgen två stycken utställningar med material ur de nämnda böckerna. Dels på Hasselblad Center/ Göteborgs konstmuseum i Göteborg samt på konsthallen Arkipelag i Stockholm. Be there!

Och om man nu vill ha tag på alla dessa delar vart skall man då vända sig? Ja, på denna sajt finns ju en lista på de medvetna fotobokshandlare där man borde kunna hitta det mesta. Och till min häpnad så hittar jag dom också på Adlibris. Men eftersom jag just är uppfylld av och läst om det radikala sjuttiotalet så uppmanar jag alla: Gynna de oberoende kunniga oberoende fotobokhandlarna och göd inte jätten Adlibris!

Den här serien böcker är något som bör finnas i varje fotointresserad persons bokhylla och det bibliotek som inte omedelbart skaffar hem hela boxen i september skall jag starta en bojkott mot!

Tommy Arvidson, i Göteborg

Cirkus

In Fotoböcker 2013 on 5 februari, 2014 at 03:43

Cirkus_omsl3001

Mattias Edvall

Arena

ISBN 9789178434077

Broby Johansen den berömde konstpedagogen berömde en gång de sovjetiska affichmakarna under oktoberrevolutionen för deras konsekventa och grafiskt effektiva användande av svart färg. En av dem svarade: Vi har bara svart färg!

Ungefär så var det för Mattias Edvall när han för sjutton år sedan fick ett uppdrag att fotografera nycirkusgruppen Cirkus Cirkör. Det fanns ingen dekor, och knappt scenkläder, föreställningen som skulle sättas upp var bara en idé.

Edvall löste det hela genom att använda sig av artisternas ansikten, han gick nära och tog porträtt. Resultatet blev så lyckat att han fortsatte med det konceptet.

Detta är en bok med artister i sina cirkusroller. Förvånade, skrikande, buttra och skrattande ansikten. Kroppar som vrider och böjer sig på de mest omöjliga sätt.

Med tiden har också Cirkus Cirkör skaffat sig utstuderade och märkliga kostymer. Vi får också se en del prov på cirkusnummer, men mest är det fokus på personerna. Bilderna är ofta tagna för att marknadsföra Cirkör. Det finns en djävlaranammma och en fart i de här bilderna. Det är teaterfotografi av högsta klass. Men ändå tycker nog allra bäst om de där bilderna som inte är spektakulära utan lite mer mystiska och diffusa.

insidCirkus

Just när man börjar tröttna på alla studiobilder så lägger Edvall in en ny växel och skildrar turnélivet. Men även där håller han sig runt scenen och skapar bilder som förstärker känslan av att cirkuslivet mest bara handlar om att kasta sig, hänga i taket, skratta och böja kroppen i konstiga ställningar.

Man blir som läsare en aning utmattad. Men så skall det väl vara när man har varit på Cirkus?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Ingen reklam längre, tack.

In Fotoböcker 2013 on 4 februari, 2014 at 09:35

otterbergomslag

Susanne Otterberg

9789198125313

Journal

När jag tänker på döden kan jag ibland bekymra mig över hur det skall gå till. Ett PANG mitt i steget vore väl att föredra. Demens verkar inte så lockande. Men kanske ändå, i första fasen. Det där att man bara blir omhändertagen och slipper allt ansvar. Inte behöva bry sig om att laga mat och att deklarera. Jag har hört anställda på demensboende berätta om att det är mycket skratt och glädje i korridorerna på en sådan institution. Mellan de där ångesutbrotten när man inte hittar hem eller letar efter någon som dog för tjugo år sedan. Eller när man drabbas av den plötsliga insikten att man gör något fel, men vet inte ens riktigt vad.

otterberginsid

För de anhöriga är demensen smärtsam. Att se en människa försvinna in i en egen värld dit ingen annan har tillträde. Att långsamt förlora kontakten med den man haft nära.

Otterberg har försökt skildra bägge perspektiven. Med sin kamera försöker hon förstå var Mormor är i sina tankar. Barn på nytt eller fast i en envis malande tankegång? I närgångna porträtt, som en frisk mormor skulle anse kränkande, försöker hon förstå.

Hon skildrar också hur man som anhörig får kämpa för att få en bra vård för den sjuke. Och oron över hur man skall göra med ett helt hem som innehavaren kanske helt glömt bort. Alla tallrikar som gamla tanter alltid vill hänga upp på väggen. Alla välfyllda köksskåp som plötsligt bara får ett värde som loppisvaror.

otterberginsid2

Det här är nog egentligen dokumentärfotografi när den är som mest humanistisk. När den inte ett ögonblick bygger på fotografens ego. Och när det där snacket att den avfotograferade blir ett offer liksom faller på hälleberget. Otterberg vill bara berätta en historia som hon nog har på känn att hon delar med många andra.

Det här är dokumentärfotografi som varken är nyskapande, ”spännande” eller utmanande. Den är istället medkännande och intimt beskrivande. Och sånt behöver vi mycket av.

Bilderna är svartvita och bokens formgivning ( av Gösta Flemming) har något väldigt hemtrevligt och tantigt över sig, som korresponderar fint med innehållet.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Corazonada

In Fotoböcker 2013 on 3 februari, 2014 at 08:20

a

Nicolas Wormull

T & G Publishing 2013

ISBN: 9780987305022

Many strong pictures in this one, sade en bokförsäljare på den stora bokmässan Offprint i Paris när jag stod och bläddrade i den här boken sent i höstas. Jag nickade förstrött och bläddrade vidare.

Wormull har efter att ha bott en längre tid i Sverige flyttat tillbaks till det land där han är född, Chile. Det här är en slags bokslut eller en form av dagbok över en tid som nu är över.Något nytt har tagit sin början. En titt på hans blog visar upp en familjeidyll med många barn.

Bokens innehåll är mer dystert. Eller kanske som han skriver i en kort inledningstext; … and find some tranquility after a long period of inner turmoil and anguish. (inre oro och ångest) Bilderna, i nedtonade färger eller svartvitt, består ofta av porträtt. Ett dubbelt (själv?)porträtt i oskärpa och med en grov kornighet är gripande. Här finns också av symboliska bilder som den med en skugga av ett flygplan i ett öde landskap. Eller bilduppslaget med en urna och en tom säng. Ofta anknyter fotografen till teman som kärlek och död.

a

Bilder ställs emot varandra på ett provokativt sätt. En bild på en mor med ett nyfött barn kombineras med en bild på ett (aborterat?) foster. En spruta och en sked de verktyg vi förknippar med drogmissbruk kombineras med en bild på en man som står och röker. Det är svårt att tyda vad som hänt eller hur det hänger ihop.

En man står och pinkar på gatan. Han betraktar fotografen med en slö blick och menar uppenbarligen att det är hans fulla rätt att bete sig ungefär som en hund. En kvinna har blivit överraskad av fotografen är hon sitter på toaletten. Hon är uppenbarligen besvärad eller snarare bestört. Återigen blir jag förvånad och undrar vad som händer.

a

I en inledande text avger Wormull någon slags programförklaring:

-I do not shoot in a conscious way.

I just open up to the things that come to me.

I try to be present, get close and stay honest.

I follow my hunch.

Det här är en bok med många omtumlande bilder men när jag slår ihop den dröjer sig många frågetecken kvar. Vad är det jag sett?

Tommy Arvidson är en fotograf och skribent boende i Göteborg