Archive for the ‘Fotoböcker 2015’ Category

LAGO

In Fotoböcker 2015 on 14 mars, 2016 at 01:59

Ron-Jude_LAGO_18

Ron Jude

Mack books 2015

ISBN 9781910164341

Last year while Gerry Johansson and I were wandering round the hall of the Grande Palais at Paris Photo looking for the real “gems” amongst vast quantity of the images on display, we bumped into several other photographers, who we stopped and chatted with. One of them who Gerry knew, but who I had never met before was Ron Jude. We chatted. I became curious about his new book LAGO but we never got to talk about it.

Lago

The first time I opened LAGO, the images in the book spoke to me in a familiar way; the perception of place is what concerns and fascinates me. I read the few lines of text that are in the book, (there are no picture captions), they are a quote from John Darnielle which although very appropriate and to the point left me curious.

“…I know it happened, and I have enough information about it to reconstruct the whole scene to my own satisfaction, but the person to whom it happened is somewhere so far off that I only know it’s me because I can see his face, and because I’m the one remembering. —John Darnielle, WOLF IN WHITE VAN”

I went looking on Ron Jude´s website (rondjude.com) for more information and found something there that was for me a confirmation:

“In Lago, Ron Jude returns to the California desert of his early childhood as if a detective in search of clues to his own identity. Through photographs made between 2011 and 2014, he attempts to reconcile the vagaries of memory (and the uncertainty of looking) with our need to make narrative sense of things…”.

To what does the title LAGO refer? At first I thought it was the name of a place, but then again lago means lake in Italian. Does it even matter? No not really. The place depicted although an environment unvisited and vastly different to my own Scandinavian milieu, is not unfamiliar. Places like it have been the backdrop in numerous US TV detective series, yet the familiarity is not in this context, it’s subtler. I recognize in the images the feeling of “going back home” and the decay of a place: the broken telegraph wires, the fences, the rubbish, what is left lying around, the (stray?) dogs. It’s not the arid yellow landscape, but humanity´s way of transforming and leaving its rubbishy remnants of civilization on the land that is sorrowfully all too familiar. Sadness and disappointment that’s what I’ve felt.

Ron-Jude_LAGO_14 Ron-Jude_LAGO_11
Ron-Jude_LAGO_07

Perhaps in this book the strangest “remains” are the black LP record stuck vertically on edge in the soil, echoed by the image of the car tyre also standing vertical in front of an orange tree heavy with fruit. And the two images that show shoes in pairs lying on the ground, as though there is a body out of frame somewhere. There are spiders too, as well as the dogs – nature is all around us. There are also a few images that include humans in the book. But they are present in the other images, by association of what humanity builds, uses and discards. One is of a child hanging on a fence/gate outside a house with a pickup truck. Another is of a young person floating fully clothed in a mist-enshrined lake. (lago).

LAGO is a fascinating book and one I’m really happy to have in my bookshelf.

John S. Webb

Limhamn 10th March 2016

 

Annonser

Midnight Milk

In Fotoböcker 2015 on 10 mars, 2016 at 09:01

sjøvoldoms.jpg

Marie Sjøvold

Journal 2015

ISBN 9789187939112

Sjövold är en familjelivets poetiska uttolkare. Det vi tror är trädrötter på omslaget är i själva verket de blodådror som kvinnor ofta får runt bröstkorgen under graviditeten. Vi får här en berättelse om när ett barn kommer till världen. I Sjövolds fall hennes andra dotter.

Boken handlar mycket om närhet och kroppars kontakt. Men här skildras också vardagslivet som småbarnsförälder och vad det innebär att vara en del av en familj och en person som har totalt ansvar för en ny liten värnlös varelse.

36_09midnightmilk09.jpg

Vissa bilder är som hämtade ur en dröm, medans andra skildrar det jobbiga med en grill som röker in. Det är en vacker bok och en bok som andas någon slags harmoni och lycka över hur livet kan vara när det är som bäst.

I en bilaga i bokens mitt har äldsta dottern medverkat med en berättelse där alla personer är urklippta, säkert inspirerade av Tove Janssons Vad hände sen.

36_11midnightmilk10.jpg

Den här boken är egentligen del två i berättelsen om moderskapet. I den år 2011 utkomna, Dust catches light, skildras födseln av det första barnet och rötterna tillbaka tio tidigare generationer. Den boken får man tyvärr jaga på antikvariat, då den är slutsåld. Men jag lovar, den är värd att letas efter, den också.

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

 

PS. Här  kan du höra en podcast från NRK om och med Marie Sjövold

Dawid, This Is A Photograph.

In Fotoböcker 2015 on 16 februari, 2016 at 08:51

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 08.30.21

Björn Dawidsson

Text: Steven Henry Madoff

Art and Theory 2015

ISBN 9789188031068

Jag minns hur vi spydde galla över de krokiga järntrådar som han ställde ut. I en tid då den dokumentära fotografin var det enda rätta och allenarådande. I alla fall i de kretsar jag rörde mig. Utställningen hette Rost och ställdes ut på Fotografiska museet, året var 1983. Björn Davidson han hade ju tidigare ställt ut på Fotograficentrum med en, visserligen lite flummig, utställning, men i alla fall…

Nu hade han gått över till den mörka sidan.

Och där blev han kvar.

Och där har han under mer än trettio års tid skapat sig ett eget universum där han borrar sig ner i frågor om vad är fotografi egentligen är, eller helt enkelt vad som uppstår när ljus påverkar ett ljuskänsligt material, och vad är det vi ser?

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 08.29.50

I denna soffbordsbok är de samlade, alla de här bilderna som utmanar vår fantasi. En järntråd, (som sagt), en gul siluett av en nyckel, ett myrkrig, en streckkod och en hög obehagliga skelettdelar.

De exakt avbildade nummerlapparna av märket Turnomatic frammanar genast de där obehagskänslorna man får när man river en lapp, ser att det är tio nummer före, och lyssnar otåligt på den där kunden som har ett alldeles förfärligt komplicerat ärende.

Det vattnas nästan i munnen vid åsynen av de andra nummerlapparna, de små tunna, med texten tryckt lite snett. De minner mig om amatörteaterkvällar i en somrig park där bastanta damer serverar fantastisk kaffebröd i pausen. MEN bara om man har en kaffebiljett, som skulle ha köpts vid entrén. Och var i plånboken stoppade man nu ner den…?

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 08.28.19

Här finns också bilder som vi vanligen kopplar till termen fotografi. Porträtt på fotografkollegorna, plöjda åkrar som Sune Johnson skulle bli lycklig över. I en serie med namnet Arbetsnamn skulptur låter han ett vackert ateljeljus belysa bemålade föremål.

Skärmavbild 2016-02-16 kl. 08.29.18

I serien kemigram går han loss på själva fotopapperet med framkallare och skapar ett slags rorschachfigurer för oss att fundera över. Eftersom Dawid är en utställande fotograf så är alla bilders mått, när de visas på vägg, angivet under bilden. En seg godisgroda i format 119x 89 cm, det är ganska mäktigt!

En egensinnig och intressant fotograf har äntligen fått en monografi. Och antagligen så är en liten rostig järntråd viktigare än vi tror vid första anblicken. Vem vet vad den håller ihop?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

The Rectangle´s Sharp Stare.

In Fotoböcker 2015 on 15 februari, 2016 at 08:58

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.45.16

Jenny Källman

Art and Theory 2015

ISBN 9789188031235

Ett fotografi stänger in och beskär. Landskap, människor och interiörer nitas fast i en otillgänglig tid, evigt inlåsta inuti en plan yta. Ur detta perspektiv är fotografin en skrämmande uppfinning då den tycks ha förmågan att fixera och övervaka individer.

Fängelsecellen och dess instängdhet är temat i Jenny Källmans bok The Rectangle’s Sharp Stare, som är nominerad till Svenska Fotobokspriset 2016. Fotografierna som presenteras i publikationen är sprungna ur projektet Lounge och tar avstamp i tillvaron på en anstalt för unga brottslingar. Spröda tonårsgestalter, björkstammar, speglar och rökpuffar intar sida efter sida. Bilderna är genomgående svartvita och genomströmmas av ett förlösande och mystiskt ljus. Det institutionella rummet med sina få naturliga ljusglimtar – både reellt och själsligt – blir liktydigt med kamerans begränsningar.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.46.14

Leda, melankoli men också kontemplation – livet i isolering är kraftigt kontrollerat och koncentrerat. Gränsen mellan det dokumentära och fiktiva luckras upp och verken präglas av en hudlös rättframhet, som fräter bort lager efter lager av yta tills bara abstraktionen finns kvar.

Det var länge sedan jag påverkades så starkt av en fotobok. De välskrivna texterna av Lizzie Lloyd, Karolina Ramqvist och Nina Øverli bidrar också till det positiva helhetsintrycket. Vid första anblicken verkar emellertid många av motiven plågsamt trendiga, såsom de många speglarna, de dolda flickansiktena och den blossande blixtbelysningen, men på något vis lyckas Källman ta sig förbi slentrianmässiga manér och borra sig in i väl valda punkter. Resultatet är både hårt och fragilt. Viljan tillika oviljan inför att bli sedd – upplösta eller delvis synbara ansikten reflekteras i speglar och avslöjar inte mycket om de avbildade – utmärker en del av bilderna. Det är en ensamhet som inte bara existerar inom de formella fängelsernas väggar, utan personifierar många av samhällets rum.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.46.45

Initialt börjar jag tänka på Francesca Woodmans självporträtt där hon verkar vilja slita sig ut ur fotografiets fyrkantiga format och riva hål på linjerna i sin kropp. Det är katharsiska bilder som pyr av glädje, ilska och sorg i en oskiljaktig blandning. Källmans konst blir emellertid aldrig en imitation av någon annans; den bär på en bekant tvetydighet men smärtan skär för skarpt för att vara sökt. Fotografierna Past Time, True Story och Air Ball, samtliga från 2015, där en mörklagd vävtapet träffas av ljus vilket bidrar till vita ellipser och ringar, är bokens höjdpunkt. Här nås enslighetens kärna där beskådandet av en väggs räfflor kan uppta en hel dag.

Sara Arvidsson, kritiker boende i Göteborg.

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 08.45.45

Borderlands

In Fotoböcker 2015 on 10 februari, 2016 at 01:59

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.13.37

Helene Schmitz

Art and Theory/ Dunkers kulturhus 2015

ISBN 9789198157376

 

Alla ni som rest med tunnelbanan i Stockholm  och stannat till vid Maria torget, känner till Helene Schmitzs arbeten. I stort format har hennes bilder ur boken Blow up visats på perrongen mellan 2012-15. De bilderna lyser av en fascination inför naturens skönhet.(även om de också är lite läskiga)

I den här nya boken har hon samlat fyra arbeten där hon tar ett steg till. Här får vi uppleva en natur som är sig själv nog. En stark och hänsynslös natur som föga bryr sig om vad vi människor går omkring och pysslar med.

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.14.55

När den japanska växten Kudzu introducerades i USA i samband med Förenta Staternas hundraårsjubileum visste man inte att den skulle bli en landsplåga som var näst intill omöjlig att bli av med och som kvävde och dödade andra träd ( den växer 30 cm på 24 timmar!) I suggestiva svartvita bilder får vi se ett landskap som är alldeles insvept i en slags luddig växtlighet. De hus som inte brukas blir raskt övervuxna.

I serien  Earthworks har sanden i Namibias öken raskt trängt in i ett övergivet hus. Vinden har skapat konstfulla vågor i sanddyner som kryper in i dörröppningar.

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.14.20

Den äldsta bildserien Livingrooms  från 1994 kan vid en första anblick verka lite vid sidan av. Men visst är också elden ett uttryck av naturens nycker. Bilderna visar en brandhärjad sekelskifteslägenhet i Stockholm.

Alla bildserierna har texter författade av professorer, kuratorer och författare. De ger viktig information om historien bakom bilderna. Men lite trött kan jag bli på det där anslaget att man skall referera till olika kända personer som de flesta av oss aldrig läst. Det är Kant här och Voltaire och Freud där. Jag vet själv hur lätt det är att halka in på det där citerandet, det var inte alls länge sedan jag refererade till Tunbjörk i en text. Men jag blir ändå lite irriterad på namedroppandet och tycker att Schmitz bilder har en storslagenhet och en skrämmande och konsekvent styrka som klarar sig utan referenser.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Vicinity

In Fotoböcker 2015 on 8 februari, 2016 at 02:22

durehed0msl

Lennart Durehed

Text : Niclas Östlind

Art and Theory Publishing 2015

ISBN 9789188031181

De folktomma gatorna, husen och stränderna i Lennart Dureheds fotografier för tankarna till färgfält och raster i abstrakta målningar. Skrovlig betong möter skira lager av glas, strukturer man nästan tror sig kunna vidröra med fingertopparna.

Boken Vicinity & Ceilings rymmer två separata fotografiska serier och ett förord av Niclas Östlind. I dennes text jämförs Dureheds effektfulla och stillsamma bilder med den fotografiska skola som myntades i utställningen New Topographics: Photographs of a Man-Altered Landscape 1975. Den råa och urbana sakligheten i exempelvis Lewis Baltz, Stephen Shores och Robert Adams arbeten fördes in i ett sammanhang som kom att bli normbildande för framtida generationers fotografer. Den nya topografiska fotografin utmärks av en önskan att reducera det individuella uttrycket så långt som möjligt, för att fånga massindustrialiseringens gatulandskap, förortskvarter och ickeplatser på ett kärvt och omedelbart sätt.

dureins1

dureins2

Liksom de amerikanska topografiska fotografernas produktion är Dureheds bilder, paradoxalt nog, sällsamt vilsamma och sköna på ett föga insmickrande vis. Vicinity späckas av dagboksliknande fotografier av olika stadslandskap, tagna från 90-talet och framåt. Berlin, Stockholm, Los Angeles, London och Oxelösund är exempel på städer och orter som vävs in i hans mapp över besökta platser. Skildringarna är stämningsfulla och poetiskt glänsande. Intresset för varierande ytor, kulörer och geometriska konstruktioner är genomgripande och hans blick får mig att betrakta de anspråkslösa miljöerna med förundran; för även om jag redan var av åsikten att vilken plats som helst kan vara tilldragande med rätt sorts inramning hade jag inte förväntat mig att jag – i en tid av extremt bildöverflöd – kunde beröras så djupt av dessa kontextbefriade fotografier av omärkliga stadsinslag. I Ystad, 2003, med sitt vita solsken och sina speglande vattenytor, finns en mildhet som får mig att tänka på den italienska fotografen Luigi Ghirris sammetslika dokumentationer. I dessa studier finns ett lugn och en detaljskärpa som bidrar till ett både ödmjukt och skarpt intryck.

dureins4

Bokens andra serie Ceilings är, trots sin konceptuella och minimalistiska framtoning, inte alls lika fokuserad eller engagerande som Dureheds lösryckta fotografier. Bild efter bild visar halvsolkiga vita tak som ser ut att vara konstruerade av brädor. De är estetiskt tilltalande och har en stramare grund att luta sig emot men på något vis har jag svårt att närma mig dem och se något slags betydelse.

Dureheds styrka ligger i att fotografera allmänna platser som har fångats på bild tusentals gånger förut och ändå få dem att framstå som nya. Inga avancerade strategier eller teman behövs, bara det uppmärksamma ögat.

Sara Arvidsson, kritiker, boende i Göteborg.

Tank 1-46

In Fotoböcker 2015 on 5 februari, 2016 at 04:20

tank

Carl Johan Erikson

Efterord: Jan Håfström

OEI editör 2015

ISBN 9789185905768

Man får så konstiga associationer ibland. Om jag vore deckarförfattare så skulle jag tända direkt på den här boken! Den handlar om ett fenomen som varit vanligt inom frikyrkorörelsen, nämligen dopgravar. Bara ordet; dopgravar!

Man byggde i sin församlingslokal en bassäng där man kunde helkroppsdöpa människor. Utförandet blev lite olika, beroende på vilka hantverkare det fanns att tillgå i församlingskretsen. Vissa bassänger är gjorda av en skicklig cementgjutare, andra är snyggt kaklade. En är till och med gjord i rostfritt stål. I boken får vi se trettionio olika dopgravar. Carl Johan Eriksson har rest runt på den svenska landsbygden och dokumenterat dopgravar mellan 1998 och 2003. Detta är helt klart en kulturgärning En dokumentation av en sedvänja som numera, enligt författaren, inte längre praktiseras.

tains2

Men deckarvinkeln då? Ja som ni kan se på en del av bilderna så var dessa bassänger täckta med en lucka, ibland också en heltäckningsmatta. Min sjuka deckarhjärna kan tänka sig de drunknande som blivit kvar där nere efter någon konflikt i församlingen, kanske effektivt mördade med de elektriska doppvärmare som en del gravar var utrustade med. Den mystiska doft som sprider sig i kyrkolokalen under söndagens högmässa…hm..


tains3

Konstnären Jan Håfström har mer seriösa tankar omkring dessa bassänger. Han beskriver i en avslutande text vilken betydelse tankarna på underjorden har haft för människor ända sedan forntiden.

Som en slags nostalgisk bilaga finns i boken också ett antal målade figurer och föremål som fotografen funnit i något kapell. De är resterna av en flanellograf som någon gång gjort tjänst i någon söndagsskoleundervisning.

Om jag någon gång skall låta helkroppsdöpa mig så får det bli utomhus, typ som i filmen Oh Brother Where Art Thou?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

tains1

The Home Front

In Fotoböcker 2015 on 1 februari, 2016 at 07:52

Kenneth Graves_ 2 90 clean3

Kenneth Graves
Mack Books 2015
ISBN9781910164150

 

Under en tid var jag oerhört förtjust i de där fotograferna som tog roliga bilder. Ni vet Elliot Erwitt (han med hundarna) eller Suburbiafotografen Bill Owens; eller för all del Martin Parr. Den där typen av ögonblicksbilder som man garvade åt; ungefär som åt en skämtteckning.

Sen vet jag inte vad som hände. Det blev för mycket. Smart komponerade bilder med en rolig twist.   Folk och djur som gör roliga saker i all oändlighet. Dom är som de där filmerna och bilderna på Facebook; Look att this, You Will be amazed! Man bara scrollar förbi och vill inte alls bli amazed.

Sen dyker Kenneth Graves upp. Jag erkänner, jag hade aldrig hört talas om mannen förrän jag fick tag på den här boken från engelska Mack Books. Bilderna är gjorda på -60 och -70 talen. Kanske hamnade de i den berömda skrivbordslådan. Till nu. I bokens text kan vi läsa att den unge Graves var en stor inspirationskälla för fotograferna Larry Sultan och Jim Goldberg.

_DSC0015_DSC0014

Det här är också roliga ögonblicksbilder. Men här finns något mer. En slags poetisk obegriplighet. Vi förstår inte (och får heller aldrig veta) hur babyn hamnade på biljardbordet och varför det ligger en sax på ryggen på en vit häst. En del bilder är bara underliga på ett sätt som gör att man faller i förundran över hur vi människor håller på.

Lars Tunbjörk skulle känt sig besläktad med de här bilderna. Det finns ett vemod och en släng av absurdism i dessa fotografier. När jag googlar på Graves ser jag att han idag arbetar med kollage, ofta i verk som hämtat inspiration från surrealismen.

Själva boken är en oansenlig men fin sak med schweizisk bindning, d.v.s. En inlaga med öppen rygg och så ett omslag som bara är fästas i inlagans bakstycke.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

_DSC0013

The Cars

In Fotoböcker 2015 on 22 januari, 2016 at 01:48

tillmOmslWolfgang Tillmans

Verlag der Buchhandlung Walter König 2015

ISBN 978386335752

Slarvig men säkert är ett uttryck som jag ofta finner passande att ta till när det gäller bra arbeten. Som till exempel Wolfgang Tillmans

Uttrycket betyder väl egentligen att man på ett väldigt medvetet och raffinerat sätt presenterar bilder som ser ut som om dom bara kommit till av en slump, lite hipp som happ sådär. Grejen är att det skall se enkelt ut (utan att vara det)

Tins2

Boken Cars innehåller bilder på bilar, skräpiga bilar, gubbar som mekar med bilar, lyxiga bilar, bilar i trafikmiljö och bildetaljer.Vissa bilder är helt ointressanta knäpp, andra skulle kunna förekomma i eleganta bilannonser. Och det är här som Tillmans är så genial. Han drar in oss i sin värld, och vi kan inte låta bli att forsätta titta (för vi vet inte alls vad som skall komma på nästa sida).

Blandningen mellan bilder som kunde vara tagna från Blocketannonser, till försäkringsärenden eller till en produktkatalog över reservdelar visar sig , när man läser hans text, vara vad det handlar om.

Tinsid3

Even if we don`t own a car ourselves, their presence is unavoidable. Cars are everywhere.” Vi kommer inte undan dom! En gata utan bilar får oss att nästan skrämt reagera.

Och så blir boken till ett stort Aha! om någonting vi redan visste men helst inte vill tänka på. Att vi måste göra något åt de där plåtskrällena som förgiftar vår miljö på många olika sätt. Men som också är så lockande med sina fartfyllt aggresiva former  och som erbjuder en sån oändlig (tror vi!) frihet.

Så här avslutar Tillmans sin intro text;

– A wasp trapped behind the wind screen

The smell of the inside of a car parked in full sunlight.

The creepiness of a heated seat.

A coin lost between the upholstery.

Tommy Artvidson, skribent och fotograf i Göteborg

PS Och missa nu inte Hasselbladsvinnaren Tillmans stora utställning på Hasselblad Center i Göteborg, den pågår t.o.m. 14 februari. En bok utgiven avHasselbladstiftelsen och Verlag der Buchhandlung Walther König, What’s wrong with redistribution?  kan betraktas som en förlängning av utställningen.

Tiksi

In Fotoböcker 2015 on 14 januari, 2016 at 01:13

tiksi

Evgenia Arbugaeva

The Eyes Publishing 2015

ISBN 9791092727036

Tiksi är en liten ort i Sibirien, med ungefär 4,000 innevånare. Den ligger ungefär så långt bort som man kan komma i Ryssland. En innevånare sade i en intervju: – Vi bor ju vid världens ände och det är vi väl medvetna om. Händer det något otäckt ute i världen så kan regeringen glömma bort att vi finns här.

images-3

Om man flyger rakt söderut från Tiksi så hamnar man så småningom i jämnhöjd med Korea. Åker man rakt västerut så hamnar man man en bra bit ovanför Nordnorge. Jag skriver flyger för det är vad man gör om man vill därifrån. Om man absolut vill färdas med bil får man vänta till vintern kommer. Då fryser floden Lena till och plogas. Medeltemperaturen på vintern är ungefär -30.

images-4

Här växte Evgenia Arbugaeva upp. Som vuxen flyttade hon till Moskva. Senare bestämde hon sig för att försöka bli fotograf och började studera på ICP i New York.

images

Boken Tiksi kom till av en slags längtan efter lugnet och stillheten i norr. När hon återvände till sin hemstad efter många års bortovaro kom hon i kontakt med en skolflicka som hon började fotografera. Berättelsen om Tanya blev berättelsen om hennes egen barndom.

 

Bilderna är tryggt förankrade i en natur som förändras ytterst lite; snötäckt eller inte snötäckt tundra. Här är sikten oändlig. Jag förundras över färgrikedomen. Norrskenet är bra mycket häftigare än neonljusen vid Times Square och husen och interiören är ofta färgglada i någon slags tonskala som på något sätt är typiskt rysk.images-2

Arbugaeva lyckas balansera på den där tunna linjen mella det dokumentära och det sagolika utan att det blir banalt. Boken får mig att tänka på Nina Korhonens Minne, Muisto, Memory eller Trinidad Carrillos böcker.

images-5

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS, Se film här