Archive for 2017|Yearly archive page

Meanwhile Across the Mountain

In Fotoböcker 2017 on 31 december, 2017 at 01:19

Laoms

Jens Olof Lasthein

Max Ström 2017

978-91-7126-367-4

Det finns något intensivt i Lastheins bilder. Människor håller på. Dom lastar får, dricker öl, snackar med grannar, gifter sig, har bråttom någonstans. Men dom tar sig ofta tid att kasta en blick på den där svenska fotografen som inte kan deras språk men som ändå upprättar någon slags kontakt.

Kanske är det kameran, en underlig pjäs med ett litet objektiv som rör sig. Eller så är det att det är någon som verkligen, verkligen visar intresse för de här människornas vardag. Som tar sig tid.

la2la1

Han befinner sig där han trivs bäst. På gränsen mellan Europa och Asien, i Kaukasien. I de där länderna som vi i Sverige har föga koll på. Namn som Armenien, Georgien, Dagestan och Kabardino- Balkaria.

Detta är Lastheins tredje bok från de områden vi lite slarvigt brukar kalla Östeuropa. Han har hela tiden arbetat med samma typ av kamera. En som ger panoramabilder.

När jag först fick boken i min hand tänkte jag; Men nu räcker det väl? tre böcker? Efter en noggrannare genomläsning insåg jag; Nej, vi klarar oss inte utan Lastheins gatuteater. Det finns en sådan inspirerande levande känsla i dessa bilder där det ibland kan pågå fem- sex dramatiska skeenden samtidigt. Det är ett myllrande evigt pågående liv han visar oss.

Snälla… bara en bok till!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Annonser

In Heaven On Earth

In Fotoböcker 2017 on 31 december, 2017 at 01:18

wåoms

Thomas Wågström

Text: Karl-Ove Knausgård

T55/ Pelikan 2017

ISBN 978-91-982948-2-8

Projektet är fullbordat! När fotografen Thomas Vågström gav ut den första boken, den om moln, tyckte jag den var vacker. Man tänkte, att fota moln, det har varit favoritmotiv för fotografer sedan 1877 då Hildebrand höll på i Uppsala.

Sen kom boken om nackar och det var välfotograferat, med det jag mest intresserade mig för var hur framsidan såg ut, d.v.s. vilka personer det var på bilderna. Där är Gunnar, och där är Anders, och där är Marie.

När den tredje boken, eller egentligen tidningen, kom så började man ana att detta kanske kan bli något stort. Vågström hade gjort en Fönstret mot gården. Suttit i lägenheten och fotograferat ner på Liljeholmens gårdar och vägar. Och bort mot sjön Trekanten.

Och så kom den här stora boken, läckert formgiven av Greger Ulf Nilsson och med ett tryck som måste vara Göteborgstryckeriet när dom är som bäst.wå1vå2

 

Så trots att denna bok innehåller ett urval ur de tre tidigare volymerna, så är det denna som känns som den färdiga ultimata boken. Annars brukar samlingsvolymer kännas lite urvattnade och originalböckerna vara de som är mest raffinerade och kompromisslösa. Redan omslaget ger en sådan där vill-ha-känsla med Agfa fotopapperskartongorange text.

Och vi kastas in i ett landskap där man först inte ser vad som är vad, nacke eller moln, eller skog. Först efter andra bläddringen hittar vi den lilla ensamma människan i strandvegetationen eller på väg till lekplatsen. Och ser att det grova stenlandskapet egentligen är en nacke. Arkitekturen liksom låser in människor i geometriska system.

I ett kompendium infogat i boken finns en text av Knausgård. Jag brukar vara allergisk mot sådana texter som berättar för oss hur vi skall betrakta bokens bilder. Men här måste man kapitulera. Knausgård berättar för oss vad det innebär att vara en tänkande människovarelse. Vi som är de enda som kan se oss själva utifrån. Vi som har den där förmågan att se saker och händelser som inte längre finns framför oss.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

I listornas tid

In Fotoböcker 2016, Fotoböcker 2017, WAZZUP? on 23 december, 2017 at 04:57

 

Det är dags att sammanfatta. Spalterna fylls med listor. Vilka fotoböcker var de allra bästa? Jag blir mer och mer tveksam till dessa listor. Men jag kan naturligtvis inte riktigt motstå dem heller.

I år är de svenska bidragen på de internationella listorna ganska få, Leif Sandberg, Mårten Lange och Anders Petersen dyker upp på en del håll. Stephen Gill och Margot Wallard får väl också räknas in. Den förstnämnda är numera boende i Skåne och den sistnämnda är tidvis boende i Värmland och dessutom utgiven på svenska Max Ström.

Här kan man läsa mer om två av de största listorna:

PHOTOEYE.

Photobookstore

Fotoboken är en slags konstform som är under ständig utveckling och den trend man kan se är att böckerna blir mer och mer komplexa. Jag finner mig allt oftare stå med en bok i handen, bli intresserad, tycka att bilderna är bra, layouten fantastisk och ämnet engagerande. Och sedan slå igen boken med en suck. Just den här boken har jag inte riktigt ork med just nu.

Visst är det intressant med en total genomgång över företaget Monsantos alla vidrigheter (med dokument och statistik) Och visst är väl tanken på vad sandkorn längs D-dagens stränder innehåller idag 70 år efter invasionen lite fascinerande. ( War sand av Donald Weber ) Men jag blir nog mer lockad av Krass Clements Dublin, fotograferad under en kort vistelse i mars 1991. Känslan av att få se en berättelse som inte innehåller en massa fakta och detaljer som man skall hålla reda på.

( Jag är dock säker på att om jag verkligen tog mig an sandboken från Normandie så skulle jag nog vara fast i den världen ganska länge)

Vi är väl alla överens om att det inte idag duger att göra en fotobok bara med vackra bilder i. (I det fallet kan vi låta oss översköljas på otaliga internetsajter.) Men kanske problemet är att många upphovspersoner gräver sig ner i sitt ämne så noggrant och totalt att vi som läsare ibland har svårt att hänga med.

En annan tendens man kan se är återutgivningar och utgivningar av äldre material. Men så har det kanske alltid varit. Den fotografiska bilden åldras med värdighet och ju äldre en bild är desto mer intresse väcker den.

Sedan finns det de som snöar in på en grej. Som till exempel en kopieringsapparat (vit). Boken Sculpture/Printer_Office Photographs av Matteo Cremonesi. Så här säger förlaget; explores the formal and aesthetic potentialities intrinsic in an object belonging to our daily contemporary habitat. The subject of the last series is analysed in a cycle of forty-three shots focusing on the repetition of formal close-ups and profiles. Following a rhythmical and compositional sequence, the images are the result of a long-time interaction with the element, whose surface is the place where the gaze opens to contemplation.

Jag tror inte att jag skulle uppskatta den, men den kan nog finna sina läsare.

De böcker som många bedömare uppskattar i år är Mathieu Asselins Monsanto, a photograpic Investigation och Sanne de Wildes Island of the Colorblind.

Den svenska strömmen av fotoböcker har varit strid. Förlaget Journal har en högkvalitativ utgivning och ger enbart ut fotoböcker. På Max Ström kan man hitta mer och mer guldkorn bland kok och livstilsböckerna. Votum är inriktad på natur och landsbygdskultur. Arena, Dokument, och Art and Theory producerar en stor mängd fotoböcker med olika inriktning. Och så finns de riktigt små förlagen, Sailor Press, Trema, Johansson och Johansson med flera. Många fotografer gör också sina böcker själva, eller ger ut på internationella förlag.

Mer om svenska böcker om några dagar.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf.

 

Kuliss- Berättelser inifrån baletten.

In Fotoböcker 2017 on 7 december, 2017 at 12:37

Kuliss_omsl72

Björn Abelin , foto, Ditte Feuk, text

Arena 2017

ISBN 978-91-7843-506-7

Att ta bilder på en teater är ett av de mest tekniskt krävande uppdrag en fotograf kan få. Det finns nog ingen miljö som har så svåra ljusförhållanden. Mörkret kryper fram ur kulisserna och huvudljuset slår ner som en svetslåga mitt på scenen. Ljuset kan variera 7-8 eller fler bländarsteg över olika scenpartier.

Men det har blivit lättare. Om man tittar på teaterfotografier från mitten av 1900-talet så är de ofta ganska mediokra. Svartvita och pressade till det yttersta. Teaterfotografi av ännu äldre datum bestod ofta av uppställda scener i kontrollerat ljus.

Björn Abelin har gått ett steg längre än att bara fotografera föreställningar. Han har gett sig in i kulisserna, i repetitionssalarna och i sminket. Alla som någon gång rört sig bakom en teaterscen vet att detta är minerad mark. Artisterna, i detta fallet den världskända Kungliga Baletten, har ofta nerverna på utsidan av kroppen och scenarbetarna hatar alla avvikelser från de väl inövade rutinerna.

AA0E31AD-3F70-4B89-9552-0445E1A25D0F7F951280-2BD6-4290-8EBC-DB171BE0FE93

Abelin och Feuk har under tre års tid följt ett antal uppsättningar på Kungliga Operan i Stockholm.

Det är ett arbetsplatsreportage, från en arbetsplats där ett skyddsombud från t.ex ett bygge, omedelbart skulle stoppa verksamheten och kräva skilda omklädningsrum och bättre belysning. Och samtidigt en plats om är helt förtrollande och där verkligheten och vardagen är långt borta.

Det gäller att välja förhållningssätt i ett sådant läge. Vi får som betraktare inte en enda blick emot oss. Abelin har valt ”flugan på väggen” perspektivet. Det accentuerar den totala koncentrationen och den nästan fanatiska hängivenheten som de avbildade utstrålar. Något som texten ytterligare förstärker.

Resultatet har blivit en märklig rapport från en slags värld som vi, som vanliga teaterbesökare aldrig får någon inblick i.

Tommy Arvidson, skribent och före detta teaterfotograf.

Color Lehmitz

In Fotoböcker 2017 on 24 november, 2017 at 10:48

7A5D5580-785A-4378-8839-5F8FB902DC60

Anders Petersen

Cabeza de Chorlito 2017

ISBN 978-84-939682-7-4

Dessa bilder blir för mig en slag ond sagoberättelse. Hur många gånger har jag hört Anders berätta om dom alla? Ärret, Marlene, Zigeuner-Uschi, Lothar och dom andra på det slitna ölhaket i Hamburgs Reeperbahn. Den där Lothar var den man var mest rädd för.

Dessa bilder visade Petersen när han var lärare på den Strömholmska Fotoskolan på Klippgatan i Stockholm. Vi elever häpnade. Att våga sig in i en sådan miljö och att dessutom komma tillbaks med nära intima bilder.

Hans bilder hade en intensitet och ett engagemang som självaste rektorn, Strömmis själv, inte hade. Strömholms bilder var mer tillbakalutade, lite ömsint betraktande från sidan.

Till slut kunde jag många av historierna utantill. Som den om killen från Lehmitz (minns ej vem) som fick en vackert kopierad barytpapperskopia med en bild på sig själv, av Anders. Han betraktade den nöjt, vek noga ihop den och stoppade den i plånboken.

Bilderna visades på Galleri Karlsson 1970 tillsammans med inspelat ljud från Café Lehmitz. Konstnären Lena Svedberg ritade av en av bilderna. En bild på två kvinnor. Hon gjorde om den till sin egen bild. Hon kallade den Västerländsk självbespisning. Den ena fick föreställa Frihetsgudinnan och den andra var Moders Svea som käkade på sin egen tumme.

 

F63649D2-8011-499D-8FDF-8AE8372B3534

Det här är en mycket råare bok än de tidigare utgåvorna. Jag saknar såklart Roger Andersons inledningstext, den var viktig. I Color Lehmitz är det mycket mer av allt, kvinnor och män som förnedrar sig hit och dit, fylla och våld. Men det viktiga; kärleken och kamratskapen finns kvar. Och den där längtan efter något bättre som lyser i ögonen på de som inte redan har gett upp.

 

Här får vi också en liten inblick i fotografens vånda. Hur väljer man att presentera sitt material? En del bilder har tre -fyra eller fler markeringar i olika färger.

Och kanske bör jag förklara att det vi ser är delar av kontaktkartor, det arbetsverktyg som fotografen har för att nå fram till sin slutliga version av det han upplevt. Samma sak som ett digitalt bildgalleri i Lightroom men mera fysiskt. Våndorna och tveksamheten sitter för evigt i spritpennornas färger.

Men samtidigt så blir dessa människor som en gång levde en stor del av sina liv nere på den skitiga krogen lite undanträngda. Det blir en show. Jag gillar nog ETC upplagan av Café Lehmitz mer. Tyvärr så är den dyr, man kan hitta exemplar på bokbörsen för 700:- till ett par tusen

Men det måste också sägas:Det här är en katalog till en utställning som visades vid en festival i Spanien. Hur man upplevde dessa stora förstoringar vet jag inte.

Det ryktas om att det förlag som gav ut den allra första upplagan av Cafe Lehmitz kommer att publicera en bok med alla kontaktkartor ur Petersens Lehmitz bilder. Behöver vi verkligen se dom?

Den mest nördiga boken hittills är antagligen den om Robert Franks The Americans. Där får vi förutom alla kontakter se layouten till alla versioner av boken. ( och dom är några stycken)

Kolla istället på Less americans av Mihska Henner. Den boken är ett lustmord på en ikon, med det mesta av bilderna urklippta.

Det finns någon slags övertro på att man skall få ut något mera bara för att man får komma bakom kulisserna. Men för oss riktiga nördar är det nog kul. Och kanske vi lär oss något litet om sättet att närma sig en människa. Men dom som har Bob Dylans eller Rolling Stones Boothleg boxar, med 5 inspelningar av samma låt, får dom verkligen någon större musikalisk upplevelse?

Tommy Arvidson, skribent och nörd i Göteborg

Foto i Paris/ nov. 17/del 2

In Fotoböcker 2017, WAZZUP? on 15 november, 2017 at 04:19

boat

En kort promenad från Grand Palais och den stora Paris Photo mässan ligger en båt förtöjd vid Seine. Det är en av Paris mest kända partybåtar men just den här helgen är den fylld av fotoboksentusiaster. Och av fotoboksförlag och handlare.

Nina Strand har ett bord med sin tidskrift Objektiv ( eller som den heter i år, Subjektiv), hon är också återförsäljare för norska fotoböcker. Bredvid henne har Richard Sporleder sin fotobokshandel Cafe Lemitz Books. Ute på däck sitter folk och dricker öl . Nere på tredje däck sitter Anders Petersen och signerar sin senaste bok, Color Lemitz åt ett spanskt förlag. Här finns också ett relativt nystartat förlag som jag ser som ett av de intressantaste under detta års stora fotohelg i Paris. Overlapse Photobooks producerar böcker som är fantastiskt väl formgivna och som innehåller historier som man blir uppslukad av.

gubbeand

 

Den här fotoboksmässan heter Polycopies och startades av Laurent Chardon och Sebastian Hau för fyra år sedan. Det första året hade man 30 förlag som sålde böcker, i år var där 48. Det svenska förlaget Journal har varit med alla år. -Without Journal there is no Polycopie säger Chardon med ett leende.

Förra året provade man att bjuda in fotografer som sålde originalbilder men fann att den intima och lite stökiga miljön på båten inte passade för den typen av försäljning. Man står nu i valet och kvalet om man skall skaffa en större lokal eller om man skall behålla den välkomnande miljön som båten erbjuder.

Vid ett litet bord sitter också en man och en kvinna med årets kanske galnaste fotoprojekt. De har numrerat sina respektive bildarkiv (Ungefär 100000 bilder). Alla bildnummer, men utan bilder har lagts ut på en internetsajt. Som kund får du välja 20 nummer ur varje arkiv och du får en bok där varje uppslag innehåller en bild av vardera fotograf. Jag får höra en lång utläggning om att vi i dagens samhälle är översvämmade av bilder, jag tar några salta pinnar som dom bjuder på, och går och köper en öl och funderar över varför människor skall krångla till allt.

Offprint är den stora fotobokshändelsen denna helg. Frågan är om den blivit för stor? Man kan förutom massor av fotoböcker, finna böcker om arkitektur, konst och filosofi. Men här finns ändå många intressanta fotoboksförlag som Pierre von Kleist, Bemojake och Selfpublish be Happy.

I närheten av Place de la République har en ny fotoboksmarknad uppstått. I ett ståtligt 1800 talshus som tidigare har varit hotell är nu några rum fyllda med fotobokshandlare som säljer äldre böcker. Den som langar upp 70 000:- kan få köpa Ed Ruchas Every Building on the Sunset Strip, En liten oansenlig dragspelsbok med just det som titeln antyder.

Jag frågar en bokhandlare vad det är som gör en bok dyr. Han tar ett exempel. Anders Petersens Cafe Lemitz. (Första upplagan från Schirmer Mosel Verlag 1978) Det dröjde ganska länge innan samlare upptäckte Petersen och då var den boken slutsåld. Det gjorde att den raskt steg i värde. Det fanns en svensk upplaga och vanligtvis brukar den upplaga som är gjord i fotografens hemland värderas högst. Men eftersom den, ETC boken, kom ut fyra år senare ansågs den ej så värdefull. Den är inte lika snygg heller, tillägger försäljaren. När sen flera upplagor gavs ut av Schirmer Mosel boken, då blev den ointressant och alla upplagor sjönk i pris igen. Marknaden är väldig volatil, avslutar försäljaren.

rep

Här är bara böcker i s.k. mint condition gångbara. När jag berättar att jag har en Christer Strömholm, Till minnet av mig själv från 1965 tänds en glimt i en säljares ögon. När jag berättar att tyvärr, så är en sida utriven, slocknar glimten. Han skrattar åt mig; No,No!

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Off Print

Paris Photo

Paris Vintage Photobook Fair

Polycopies

Foto i Paris/nov. 17/del 1

In WAZZUP? on 9 november, 2017 at 02:35

Paris Photo är igång. Utställningshallen i Grand Palais är utnyttjad till sista kvadratmetern Några gallerister har hängt sina bilder i trappor och i trånga passager. Men allt är naturligtvis mycket elegant. Här handlar det om stora pengar. Och som vanligt slås man av kontrasten med bilder på väggarna föreställande till exempel demonstrationer revolutionsåret 1968 och det lilla bord rund vilket de välklädda galleristerna oroligt knappar på sina telefoner och hoppas på att de människor, för vilka pengarna aldrig tar slut, skall köpa just deras bilder.

Men galleriavdelningen är bara en del av den stora mässan. Här finns en stor avdelning med förlag från hela världen. En japansk Collotypetryckare visar stolt upp sina senaste alster; bilder tagna i Skåne av den engelska fotografen Stephen Gill. Collotype är en tryckpress uppfunnen i Frankrike för 150 år sedan.

Här pågår enintensiv programverksamhet med signeringar och föredrag av bland annat Alec Soth. Pernod Richard, spritfabrikanten som köpte Absolut, har låtit New York fotografen Martin Schoeller ta stora porträtt på arton av sina anställda världen över.

Bra skor och en fylld plånbok är en nödvändighet för att orka. Champagnen och mackorna är dyra.

 

 

Camouflage

In Fotoböcker 2017 on 5 november, 2017 at 08:48

_DSC0005

Arne B Langleite

Proto Publishing 2017

ISBN 978-82-690840-0-9

.

Jag ringde en ingenjör på Göteborgs Energi. Ville prata lite om transformatorstationer. Jag berättade att, i Oslo, där är alla transformatorstationer nedgrävda under marken. Han var måttligt intresserad.

Jag försökte förklara att själva servicenedgångarna var väldigt vackra. Nej, det där hade han aldrig hört talas om, i Göteborg ligger dom ovan jord, sade han.

– Vi har runt 1900 st här i stan, sade han och då kände jag att samtalet var mer eller mindre avslutat så jag tackade och lade på.

En transformatorstation är en anläggning där man omvandlar el till en lägre spänningsnivå för distribution till t.ex hushåll.

Arne B Langleite vet allt om transformatorstationer. Han har gjort en fantastisk fotobok om ett hundratal av Oslos nedstigningstorn.

_DSC0006_DSC0007_DSC0008

Ett nedstigningstorn är den lilla byggnad som servicemannen använder för att ta sig ner i själva transformatorstationen som ligger under jord. Dessa små runda torn som man kan se lite här och var på Oslos gator har en lång historia. De första uppfördes 1912. Det var en rikt ornamenterad modell med en gaslykta på taket. De har moderniserats en 4-5 gånger och är nu i en stilren modern modell designad 2016.

Jag märker när jag skriver detta att det låter som om det vore en nördig urban-explorers-i-helvetet-fotobok. Men så är det inte.

Langeleite har tagit sina bilder på natten. Inga människor är ute (eller är suddade p.g.a. lång exponeringstid) Allt är stilla. Ni vet den där känslan man har när man vaknar upp i natten och kastar en blick ut genom fönstret och konstaterar att allt är lugnt.(och går och läggger sig igen)

Vi bjuds på en promenad genom ett folktomt Oslo, genom de centrala stadsdelarna och långt ut i förorterna och längs motorvägen. Och på alla bilderna finns ett nedstigningstorn.

Vi får lära känna de delarna av staden, där husen är låga och många äldre hus bevarats. I de hypermoderna kvarteren nere runt centralstationen är antagligen elförsörjningen löst på ett annat sätt. Och därmed kan man se boken också som en dokumentation av en försvinnande detalj i den offentliga miljön.

Wounds

In Fotoböcker 2017 on 1 november, 2017 at 02:05

simon3

Simon Berg

blackbook publications 2017

ISBN 978-91-982555-1-5

Den har ett påfallande diskret utseende. En bunt fyrkantiga papper, bigade i ena kanten. den främsta och bakersta är svart, lite styvare, de övriga vita med tryckta bilder. De är sammanfogade med tre häftklamrar. På omslaget är texten Wounds präglat. (Snygg prägling med blänk i bokstäverna)

Titelsidan är blank sånär som på en liten,liten text; Sår.

Boken består av femton bilder;

En konservburk sardiner, ovanpå den, en liten tub, tom, har nog innehållit solution.

Ett rakblad,”Menora, nedskuret i en slags svart materia

Två burkar och en tub i plåt eller aluminium.

Toppen på tuben, lite röd färg pyser ut.

Skrivmaskinstyper, en sällsynhet idag.

Öppnad plåtburk, antagligen ansjovis i tomatsås.

Kontaktkarta med bilder på färgtuben.

Persienner, gamla, dammiga.

Mera persienner.

Ännu mer persienner.

En äggskärare.

En lagom mogen banan placerad ovanpå en plåtburk, den är halvt genomskuren.

Någon försöker öppna en konservburk med typ morakniv, tummen bänder i hålet

Näsa och mun på en ung människa (visserligen med näshår men inte sådana där grova som på äldre människor).

Fyra steg i en rulltrappa.

simon1

 

I denna sin femte fotobok har Simon Berg renodlat obehagskänslorna. Det handlar om den sköra kroppen, (trots att den endast finns representerad på två bilder) kontra hård metall. Jag har ännu aldrig skurit mig på en sån där konservburk med rivring, men tänker på risken varje gång jag tvingas öppna en.

En representant för det kända rulltrappsserviceföretaget Jurk beskriver vad som händer om ett rulltrappssteg faller ner och det uppstår ett hål. Om en människa faller ner där ”blir det köttfärs” Det har dock aldrig hänt i rulltrappans historia som sträcker sig från 1898

simon2

Jag vet inte vad det är i Bergs bilder som framkallar sådana obehagskänslor hos mig, kanske något med det strålkastaraktiga ljuset eller den mörka bakgrunden. När jag lägger ifrån mig boken för att ta en macka så hanterar jag kniven väldigt försiktigt.

Inte sågen, Alfons…

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent

Norwegian Ski Jumps

In Fotoböcker 2017 on 27 oktober, 2017 at 09:09

Skärmavbild 2017-10-26 kl. 13.47.42

Espen Tveit

Journal 2017

ISBN 978-91-87939-21-1

Jag har aldrig förstått varför man skall utsätta sig för hisnande saker. Som berg och dalbana eller att klättra upp i en träställning högt uppe på ett berg, trä på sig ett par brädlappar på fötterna och sen susa nerför en brant backe som helt plötsligt tar slut. I det läget förväntas man, i fria luften, se elegant ut, (domare finns på plats). Sen skall man landa längre ner i backen med ena brädan något framför den andra, sk. telemarkslandning.

Så här långt i min text antar jag att alla norrmän har slutat läsa, ty det här hoppandet har länge varit en norsk nationalport. Det var också i Norge som sporten uppstod 1860 då Sondre Norheim utan stavar hoppade 30 meter över en stor sten, ett rekord som stod sig i över 30 år. Idag är världsrekordet 253,5 meter.

Som så många sporter, som från att ha utövats av glada amatörer utan någon större kostnad, har backhoppningsporten utvecklats till en penningslukande sport. Dräkterna som hopparen bär idag kostar runt 4000:- och är förbrukad efter några få tävlingar.

 

 

Espen Tveit har rest runt i Norge och sökt efter de 1900 backar som finns på Norska Kulturdepartementets lista över idrottsanläggningar. Han fann att endast c.a 200 fortfarande var kvar. Idag är många av dessa rivna.

Fotografen har närmat sig anläggningarna bakifrån. Själva backarna, nedslagsplatserna ser vi inte. Där står de, de flesta byggda av träplankor, som skeletten av sorgliga urtidsdjur. Bortglömda och halvt övervuxna av sly. Men fortfarande med någon slags resning. När man betraktar bilderna kan man nästan ana adrenalinpåslaget som forna tiders backhoppare måste ha känt när de gick upp för de branta trätrapporna.

Den här dokumentationen är en viktig kulturgärning. Även vi som inte alls är sportintresserade kan känna upphetsningen från en plats i långt ute skogen som har engagerat många människor, och vi kan känna sorgen över ett folknöje som har försvunnit.

Boken är, eftersom den handlar om hoppbackar, hög. Den går knappast in i en bokhylla.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg