Livstycken enligt Alm

In Fotoböcker 2013 on 8 april, 2014 at 08:13

 

Livstycken-omslag kopiera

Sune Jonsson

Text: Val Williams

Formgivning: Patric Leo

Max Ström Bokförlag

När jag 2007 recenserade Sune Jonssons förra bok Och tiden blir ett förunderligt ting var jag orolig att han höll på att falla i glömska. Unga fotografer jag pratat med visste inte vem han var. Att det nu kommer ytterligare en bok är väl ett tecken på att han inte glömts bort men jag tror ändå att det är på sin plats med en liten presentation av honom, även denna gång.

Sune Jonsson, 1930-2009, föddes i Nyåker, Västerbotten. Han utbildade sig i Stockholm och läste bl.a. historia, engelska och etnologi. Under åren i Stockholm väcktes hans fotointresse. Där mötte han många unga fotografer som var för sig skulle göra sig ett namn. Georg Oddner, Christer Strömholm, Hans Hammarsköld m.fl.

Trots att det blev tio år i huvudstaden släppte han aldrig kontakten med sin hembygd. Han jobbade som sommarvikarierande fotograf och skribent på Västerbottens-Kuriren. Efter avslutade studier så flyttade han tillbaka till Västerbotten som skulle bli hans huvudsakliga arbetsfält under resten av karriären.

Resultatet av de första årens arbete blev boken Byn med det blå huset, en skildring av hembyn Nyåker. Den boken anses som en av de viktigaste fotoböcker som producerats i Sverige. Sune Jonsson tog inte bara bilderna utan skrev också texten. Det sätt på vilket text och bild verkade tillsammans, på lika villkor men med olika utgångspunkter, kom att bli ett kännetecken för Sune Jonssons konstnärskap. Bilden var dokumentärt saklig och formmässigt fulländad. Texten var friare och litterärt gestaltande. Byn med det blå huset blev avstampet för Sune Jonssons långa gärning på sterbottens Museum där han fick titeln fotograf och fältetnolog. Under sin levnad publicerade han 24 böcker, i huvudsak fotografiska verk men även ett par romaner.

Den monografi som Max Ström nu publicerat, i samband med Kulturhuvudstadsåret i Umeå och öppnandet av Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi, får väl anses som den slutgiltiga, eller…?

Det är en högtidlig känsla att hålla detta praktverk i handen. Bokomslaget är som ett konstverk i linne med en av Sune Jonssons mest kända bilder på första sidan. Det är en beskuren version av småbrukarparet Albert och Tea Johansson från Nyåker. Finklädda står dom i en åker och den ljumma kvällssolen smeker de gamla kropparna och den mark de brukat i hela sitt liv i sitt anletes svett.

Inledningstexten, Utan nostalgi, som är skriven av Val Williams, kommer inte överens med mig. Mitt norrbottniska ego gör en tvärnit. Jag läser värdeladdade ord som ogästvänliga och avlägsna och funderar ur vilket perspektiv reflektionerna är gjorda. Redan på första sidan används ordet norrländska på ett slarvigt sätt när det skulle vara mer korrekt att använda ordet västerbottniska. Jag upplever ett utifrånperspektiv. Val Williams sätter in Sune Jonssons konstnärskap i ett fotohistoriskt och samhälleligt sammanhang, och det är värdefullt. Men texten hoppar fram och tillbaka mellan olika projekt, perspektiv och årtal på ett sätt som gör den onödigt ostrukturerad. Utifrånkunskapet som skulle kunna vara en tillgång lägger en sordin på hela inledningen.


suneinsi1

Sedan börjar en kronologisk vandring genom Sune Jonssons fotografiska bokvärld som börjar 1959 med Byn med det blå huset och avslutas 1981 med Dagar vid havet. I mitt tycke är det helt rätt att man har koncentrerat sig till Sune Jonssons västerbottniska och svenska berättelser. De böcker han gjorde med internationella ambitioner kom aldrig upp i samma kvalitet.

Med hans egna tankar i minnet så är det inte konstig heller. Enligt Sune Jonsson själv bygger dokumentärfotografin på en stark inlevelse och på att kunskap måste vara basen för allt dokumentärt arbete. I ett brev till förlagsredaktören på LT:s förlag, Bengt Ulander, skriver han om boken Bilder från Bornholm. Eftersom han alltid hävdat ”innifrånkunskapet som metod” är han förvånad över att resultatet blev så hyggligt. Han var ju trots allt bara gäst och främling.

Debutboken, Byn med det blå huset, var något så ovanlig som en litterär fotobok. Sune Jonsson gjorde ett återbesök i sin barndoms Nyåker. Den skönlitterära texten och de dokumentära bilderna kompletterade varandra och skapade ett magiskt verk som blev en milstolpe i svensk fotoboksutgivning.

Vi fortsätter till Timotejvägen, Bilder av Nådens barn och stannar för en stund vid Bilder från den stora flyttningen. Strukturrationaliseringar hotade tömma hela byar och en livsstil var på väg att bli utrotad. Nu var det bråttom. Sune Jonsson började i bild och text berätta om framförallt de kolonat- och kronotorparmiljöer som var på väg att försvinna. Med otrolig möda hade nyodlare brutit ny mark av vattensjuka myrar. Nu hade vattenregleringen och skogsbrukets mekanisering slagit undan fötterna på småbrukarna. Sune Jonsson beskriver människornas svikna förhoppningar och tar emot och förvaltar deras förtroenden och livsberättelser. Den s.k. utvecklingen ställs mot den lilla mänskan. Sune Jonsson stör inte, han möter människorna med respekt, han möter dom i ögonhöjd. Det är inga konstiga vinklar eller spektakulära beskärningar. Det är lugnt och stilla. Han vill bara stoppa tiden för ett ögonblick .

Vidare mot Sammankomst i elden, Bilder från Bondens år som var ett beställningsverk inför Sveriges Lantbruksförbunds 50-års jubileum, och Minnesbok över den svenske bonden. I Jordabok övergav Sune Jonsson människorna till förmån för de odlingslandskap som mänsklig möda åstadkommit. Visst känner jag igen fotografens signum även här. Det stilla och välkomponerade med utsökta gråskalor fastnar på ett sällsamt sätt i själen. I Dagar vid havet tonas också den mänskliga närvaron ner och vattnet och stenarna dominerar.

r man läser denna bok är det tydligt att tiden förändrar upplevelsen av fotografier. Det som en gång var vardag och självklarheter blir med tidens gång något annat. Bilderna kan få ett romantiskt skimmer runt sig, de kan bli pittoreska upphöjt till två eller ge en aha-upplevelse som säger att det var nog inte bättre förr.

Det är storslaget, bilderna är fantastiska och trycket är vackert, om än lite sotigt i skuggpartierna här och där. Det är en gåva att få ta del av ett så fantastiskt livsverk gjort i en sann humanistisk anda. Men ändå, något saknas. Att Sune Jonsson var en enastående fotograf ser vi ju med all önskvärd tydlighet men att han var en minst lika bra skribent märker vi inte. De korta inledningstexterna till bokens olika avsnitt är inte nog. Redan bildavsnitten är reducerade men texterna är nästintill utplånade. Den oändligt vackra prosa som kom från Sune Jonssons penna är värd all uppmärksamhet den kan få.

Så jag har en from förhoppning att detta inte är den slutgiltiga Sune Jonsson monografin.

Anders Alm

 

Annonser
  1. Ärligt talat så är trycket en skandal, förstår inte din kommentar ”lite sotigt” eller att det skulle vara vackert, trycket i min ”skandal” utgåva av Byn med det blå huset är bättre. Tycker inte att trycket lever upp till varken originalen eller tidigare böcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: