Archive for februari, 2011|Monthly archive page

Förbisett. När vardagen glimrar till.

In Fotoböcker 2010 on 3 februari, 2011 at 11:58
Niklas Ingmarsson ( text), Robert Willim (text), Martin Magntorn (foto). Symposion. 2010.
ISBN 9879171398475
Detta är en bok om det som vi inte såg, en bok om det som är för sent att uppleva. Det är en bok om vardagens ögonblick.

Författarna vill få läsaren att uppmärksamma vardagens poesi. Skönheten i den dimmiga länsvägen 928, ljusspeglingarna på en husfasad i Malmö. Eller absurditeten i den översnöade studsmattan. Eller i de hopträngda trädplantorna som står där uppstagade och gödslade, utplacerade på den enorma öde gräsytan.

Bilderna kommer mest till sin rätt när de är ordnade i olika teman. Till exempel serien med olika sittplatser. Här finns varianter från billiga nylontygsstolar med hemmasnickrade bord till bastanta cementerade rastplatsmöbler. Eller bilderna på olika slags busskurar.

När det vi ser i vardagen översätts till bilder i en bok minns vi plötsligt de absurditeter vi själva upplevt i vår egen verklighet. Det underliga hålet i gatan, motljuset i parken, de geometriska mönstren på parkeringsplatsen. Boken blir en slags uppmaning till att gå ut och reflektera över och kanske fotografera sin egen värld.

Texterna rör sig kring vårt sätt att uppleva verkligheten. Vad är snyggt och vad är fult? Vad bör man uppleva i omgivningen och vad kan man strunta i? I ett utdrag ur Lunds kommuns riktlinjer för uteserveringar får vi veta att möblerna skall ha en ”ljus och lätt elegans”. De skall helst vara av trä eller stål och vita plaststolar bör undvikas.

Författarna analyserar Svenska turistföreningens årsbok, den skrift som till stor del påverkat svenskarnas sätt att se på landskapet. Alltifrån den naturromantiska synen vid början av nittonhundratalet till intresset för urban exploration i slutet av samma sekel.

Texten slingrar sig runt i ämnet kåserande och intresseväckande. I sin berättariver försöker man måla upp sina intryck för läsaren. Det blir ofta överambitiöst. Så här beskrivs vindkraftverken: “Likt arméer av stål erövrar de landskapet med sina viftande värjor.” Eller det kommunala avloppet: “Toalettstolar och handfat är som emaljerade svampar sammanbundna med underjordiska mycelier och rottrådar.” Man önskar att författarna hade låtit bli att försöka göra bilder av text i en bok som faktiskt är fylld av fantasirika och intresseväckande fotografier.

(tidigare publicerat i dagenbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Erstagatan.

In Fotoböcker 2009 on 2 februari, 2011 at 09:46

Micke Berg. Eget förlag. 2009.

Micke Berg är en av de främsta svenska företrädarna av termen street photography. Hans klassiska stockholmsskildring Stockholm Blues framstår fortfarande som en av de stora fotografiska berättelserna om Stockholm vid sidan av Manne Linds och Lennart af Petersens böcker.
Detta är hans tjugofjärde bok (om man räknar med några stycken samlingsverk). Den finns bara som PDF-fil och går att beställa från Berg själv, för utskrift eller läsning från skärmen. Han har sedan tre-fyra böcker tillbaks ägnat sig mer och mer åt skrivandet, det självbiografiska skrivandet. Den här boken heter Erstagatan, efter en gata på söder i Stockholm, men boken handlar egentligen bara om Micke Berg själv. En ibland klarsynt och klok tolkare av samtiden och fotografin.

Lyssna på bilderna. Det heter stillbild, bilden står still. Jag kan ta femtio bilder, bläddra igenom dom. De bilder som inte är tysta, åker ut. Bilder skall inte väsnas de skall skära rakt in i kroppen på dig, som ett knytnävsslag.

Vad blir man knockad av? Jo ett slag man inte såg. Fotografi skall vara likadant. Ett slag du inte ser.

Lika ofta är han odrägligt mansgrisig, som till exempel när han förbannar grannkvinnan i sin trappuppgång för att hon, som han tror, försöker förföra honom. Ibland blir han bara tramsig, som när han hävdar att vätan i en kvinnas sköte är halare och skönare än alla isbanor i Norrland.

Men för boken i sin helhet kapitulerar jag, Micke Berg är som han är, Han älskar sitt söder och han älskar kvinnor och fotografi. Han fotograferar sitt liv. Han fångar dom där små iakttagelserna som vi andra bara minns som någon slags bultande minne någonstans inne i det omedvetna töcknet. Det kan vara två längtande hundar, en morgonstädad stadsgata, det glada gänget på krogen, kvinnan i sängen eller en svart olycksbådande fläck på väggen.

Boken är egentligen en slags text och fotodagbok, med funderingar om kåthet, åldrande och det allt mer inhumana samhället, en del stycken känner man igen från hans blogg.

Och någonstans i textens vindlingar anar man en slags frustration över att han inte förmår samla sig till den där storslagna fotografiska berättelsen. När får vi se Stockholm Blues del två? (Denna text är tidigare publicerad på dagensbok.com.)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö

Ulan Bator.

In Fotoböcker 2010 on 2 februari, 2011 at 05:38

Gerry Johansson. Gun Gallery. 2010.

ISBN 9789197765848

I sin ständigt pågående undersökning av landskap, mestadels urbana, har Gerry Johansson hamnat i helt osannolika Ulan Bator, huvudstaden i Mongoliet. I en tidningsintervju säger han att han ville dit därför att namnet är så fint. Boken ingår i en slags serie, Gerry Johanssons bibliotek. Alla böckerna är inbundna i naturfärgat linne med en inklistrad bild på omslaget. Serien omfattar till dags dato fyra titlar. Bilderna är alltid svartvita och kvadratiska. Utom ett fåtal i den senaste boken som antagligen är tagna med en 6 x 9 kamera.

Ulan Bator ligger väldigt långt borta. Oroligt frågar man sig, kommer den inbitne Sverigeskildraren att känna sig bortkommen, hänfalla åt exotism. Men avståndet har inte tagit bort det skojfriska och egensinniga hos Johansson. Här skapar han ett grodansikte av ett dike och två halvt nedgrävda bildäck. Han söker upp lekplatserna mellan husen med sina underliga plåt- och cementdjur. Utanför ett äldre hus står en flock stolar med kjol och ser ut som om dom högljutt skvallrar om något.

Han ger sig upp på höjderna utanför staden och hittar där detaljer; ett staket och där utanför en sten som skyddas av ett halv nergrävt bildäck. Bildäcken återkommer i bild efter bild. Antingen är det så att Ulan Bator är en avstjälpningsplats för gamla däck eller också är det så att fotografen och bilentusiasten Johansson har kombinerat sina intressen.

Det finns en genuin fotograferingsglädje i dessa bilder. En önskan att genom form och tanke upphöja det mest oansenliga föremål eller landskap till något som vi måste förhålla oss till, skratta åt eller förvånas inför. I just denna bok överraskar Johansson genom att ha ett porträtt i helfigur på en människa. I alla sina andra böcker visar han blott upp människans spår. Jag misstänker att personen på bilden bara finns med som en storleksmarkör.

Man måste bara glädja sig åt att vi i Sverige har en sådan enveten, idogt arbetande landskapsfotograf i världsklass. Jag tycker personligen att hans bilder är både roligare och mer intressanta än förra årets Hasselbladpristagare Robert Adams.

(tidigare publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.

Refrikater

In Fotoböcker 2009 on 2 februari, 2011 at 03:01

Christer Järeslätt. Sanatorium. 2008.

ISBN 9789197691222

Det är inte ofta man i en recension berättar om vilken slags penna eller kamera en författare eller fotograf har använt, men i det här fallet är det faktiskt nödvändigt. Polaroid är ett fotografiskt filmmaterial, eller var ett fotografiskt filmmaterial, där bilden framkallades direkt. På en viss typ av polaroidfilm kunde man med ett vasst föremål skriva och rita direkt på bilden medan den var nyframkallad. När digitalkamerorna kom så kunde man se bilden direkt på ett mycket enklare sätt och själva vitsen med Polaroid försvann. Tillverkningen upphörde förra året och de kvarvarande filmerna har naturligtvis blivit oerhört eftersökta bland fotografer som uppskattar de speciella kvalitéerna som filmen har.

Christer Järeslätt har porträtterat femtiotvå svenska serietecknare, med svartvit polaroidfilm. Han har därefter låtit tecknarna rita, rista eller måla på bilderna. Ett slags extended självporträtt kan man säga. Eller ett demokratiskt porträtt, där både den som avbildar och den avbildade är upphovsman/kvinna.
En del bilder där man tydligen kommit på en idé i förväg och till exempel ritat in en gaffel i tecknarens hand känns lite sökta. Lite grand som att rita en mustasch på en affisch på stan. Andra där fotografen/tecknaren vågat sig på en mera förutsättningslös attityd är mycket bättre. Man måste komma ihåg att det hela är ett vågspel. Man måste göra ristningarna innan polaroidmaterialet torkat, och man kan inte göra några ändringar. Nina Hemmingsson har åstadkommit en riktigt hemsk bild med hjälp av ett träd som bär hennes kännetecken samt två helt vita ögonhålor. Johanna Rubin Dranger har blivit ansiktstatuerad och Joakim Lindegren, ”Kapten Stofil”-tecknaren, har utrustat sig själv med en pistol. En tysk Luger från andra världskrigets tid, får man förmoda.

Journalisten Lilith Waltenberg har skrivit en berättelse om hur fotoprojektet började med en artikel i tidningen Sydsvenskan. Carl Johan De Geer berättar om sina egna upplevelser omkring polaroidfilmen och mycket annat på sitt vanliga lätt förvirrade sätt. Så denna bok blir en slags hyllning till ytterligare en försvunnen medieteknik. Men den blir också en presentation av den svenska serietecknareliten, delvis berättade av dem själva. Och dessutom har Järeslätt hjälpt till att bevara ett utrotningshotat ord, refricater, glöm nu inte det! Eller möjligen infört ett nytt ord i svenskan, den bästa träffen jag får på internet härrör från ett engelsk-latinskt lexikon från 1755. ( Tidigare publicerat på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och filmare i Malmö.

From back home

In Fotoböcker 2009 on 1 februari, 2011 at 05:53

Anders Petersen, J H Engström. Max Ström 2009.

ISBN 9789171261649


 

Det gäller att tillåta sig att bli förvånad. Alltid förvånad och nyfiken, som ett barn. Att med kameran se det märkliga i vardagen, upptäcka, det tillsynes oväsentliga.

Men låt mig först beskriva vad boken handlar om. Två av våra internationellt mest uppmärksammade fotografer har återvänt till sin barndoms hembygd, Värmland. Under några år har de arbetat med att skildra människorna och landskapet. Och sig själva naturligtvis. Resultatet har inte bara blivit en bok utan också en utställning på Värmlands museum. De bägge fotograferna har varsin del av boken.

Petersen, den äldre av de två, debuterade med en bok om Gröna lund 1973, Och visst finns det här bilder med samma lekfullhet och humor som i debutboken. Men här finns också en mer ödesmättad ton, De där tomma platserna. Någon fått hem en vedhög som nog räcker hela vintern. Bonden har glömt att täcka över halmbalarna ordentligt. Grabbarna som byggt skateboardramper har gått hem, när isen börjat lägga sig i asfaltens pölar. Ett nytt inslag i hans fotografi har blivit djurbilderna, säregna hästporträtt, hundar, katter eller det avstyckade älghuvudet

Men mest handlar det om människors känslor; åtrå, ruelse, melankoli och tokglädje. Dansbanorna som plats för förväntan, utlevelse eller förtvivlan. Familjefesterna och livet kring campingen och badplatserna. Petersen klafsar omkring i de värmländska skogarna och stugorna med en slags tillbakalutad självklarhet som skiljer sig från hans tidigare böcker, French kiss, och Sete # 8. Där fanns mer svärta och svårmod. Här är han hemma.

Engströms stil är mera spretig, sökande, kanske lite blygare. En serie grovkorniga svartvita flygfotografier får mig att tänka på ryska spionsatelliter och övervakning. Eller kanske är det någon slags gud som kikar ner på människans tafatta försök att organisera tillvaron i form av köpcenter och fotbollsplaner.

En serie bilder visar det helt folktomma lilla anonyma samhället. Färgerna är så urblekta att man kan tro att bilderna legat ute i solen i flera år. Det är den där bakfyllekänslan man kan ha i ett litet brukssamhälle tidigt en söndagsmorgon.  I en bildsvit blir han nära och intim med de danspar som han och hans kamera slingrar sig runt. Mest förtjust blir jag i dessa fantastiska landskap i skitiga färger, nedtonade och just så som det är i Sverige, i Värmland när det bottenlösa svårmodet griper tag.

Jag kan inte låta bli att göra jämförelser. Petersen har fotograferat ett avslaget ensamt träd i skogen. Antagligen är det blixten som har kapat trädet i en elegant vinkel. Engström har en liknande bild men här har ett buskröjningsaggregat fullständigt flisat till två träd. Man kan bli amatörpsykolog för mindre. I bägge fotografernas arbeten skymtar det där speciella nordiska svårmodet och naturmystiken som man också finner i Agneta Ekmans bok ”Tall-Maja” eller Gerry Johanssons skogsbilder.

Detta är inte bara en skildring av stämningar och människor och landskapet i Värmland. Det är en bild av hela det Landsbygdsverige som de allra flesta här i landet bara har ett par generationer bakom sig. Och framför allt så är det naturligtvis en slags självbiografi i bild som de bägge fotograferna har gjort. Deras sätt att minnas gänget vid korvkiosken, mopparna, supandet på parkeringsplatsen utanför dansbanan, familjemiddagarna, alla kvinnor som man ville ha. ( Tidigare publicerad på dagensbok.com)

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Malmö.