Lars Tunbjörk

Max Ström 2018

ISBN 978-91-7126-439-8

Det skulle ha blivit en mitt-i-karriären-bok. (Tankarna fanns där, hos upphovsmannen). Vi skulle ha jublat åt att vi äntligen fick se de där bilderna som han gjorde för New York Times och Liberation. Och att vi fick återse bilderna från de fina, numera hard-to-get böckerna. Gränslösa bilder, Landet utom sig, Vinter, Kontor och I love Borås.

Allt detta hände. Men istället för jubel drabbas vi nu av ett stänk sorg när vi öppnar boken eller vandrar runt på utställningen på Fotografiska. ( Pågår till 2 december) Han finns inte mer ibland oss. Lars Tunbjörk segnade ner på gården utanför sitt hem i Stockholm 2015. Ambulansen hade inte blåljusen på när den åkte från platsen.

Mycket har redan skrivits om Tunbjörk, utställningen och boken. Man kan konstatera att denna bok passar bra in i den ström av fotografiska monografier som producerats under senare år. För de som inte tidigare känner till fotografen så är det en bra sammanfattning över en karriär som så abrupt tog slut. Här återfinns rikliga smakprov ur de viktigaste böckerna han gjorde. Här finns de porträtt han blev känd för i början av sin karriär. Och här finns några av de jobb han gjorde för internationell press. Göran Odbratt, en mångårig vän och medarbetare till Tunbjörk har skrivit en omfattande biografi Tunbjörk. Kathy Ryan, bildchef på The New York Times Magazine, berättar om deras långa samarbete.

För de som tidigare känner till Tunbjörks arbeten… och de är många. Det är närmast ett talesätt att kalla underliga och roliga händelser i vardagen för Tunbjörkare. För dem är boken en välkommen sammanfattning där vi får följa en utveckling från en ung fotografs gladlynta och träffsäkra iaktagelser till en mogen mans mer vemodiga betraktelser över det västerländska samhället.

Det har ibland i komentatorstrådar och samtal dykt upp en viss besvikelse över att det är mest tidigare publicerat material i boken. Kanske är det en tidstypisk reflektion. Vi vill hela tiden bli matade med nya upplevelser. Men man får tåla sig. Ett fotografliv måste behandlas med respekt. Det finns anledning att tro att den organisation som bildats för att ta hand om Tunbjörks efterlämnade bildskatt som bland annat består av en halv miljon negativ kommer att visa resultatet av sitt arbete i någon form. Det pågår skanningar och registrering av det omfattande arkivet.

Och det måste sägas; att för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi så är denna bok ett måste.

Lars Tunbjörks stiftelse påbörjade sitt arbete våren 2016. Man samarbetar med Borås konstmuseum där Lars Tunbjörks projektrum har inrättats. Man har tre gånger delat ut Tunbjörkspriset till fotografer som arbetat i hans anda. I priset ingår förutom en summa pengar att man får göra en utställning på Abecita konstmuseum. Årets pristagare var Åsa Sjöström.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg

Berättelser om sjukdom är ofta något som är svårt att ta till sig. Men berättelsen om Zara och Rikard är något annat. Det är en kärlekshistoria om ett par som lever med en tredje komponent, sjukdomen fibromyalgi. Vi får en skildring som är full av glädje sorg och smärta. Den är slags hyllning till livet, oavsett hur det ser ut.

Zara har bestämt sig för att inte låta sjukdomen bli något man identifierar henne med. Hon klär sig i uppseendeväckande kläder och hennes frisör har säkert henne som favoritkund, Nya färger och former på frisyren hela tiden.

När hon har sina svårare sjukdomsperioder finns maken/fotografen på plats med både kamera och en tröstande hand. När hon mår bättre firar paret i badkaret med ett glas bubbel.

Rikard Österlund blandar svartvitt och färg på ett sätt som man kan tänka sig väl beskriver de känslokast som boken handlar om. Färgen hanteras på ett sätt som jag känner igen från andra engelska fotoböcker. Till exempel verk av Simon Roberts eller Andy Sewell.

Bilder på natur eller naturfenomen får en omedelbar symbolisk betydelse utan att kännas påklistrad. Ett uppslag där Zara ligger i en sjukhussäng kombinerad med en bild på iskristaller gör att vi nästan kan uppleva smärtan.

Ingen sjukdom är så svår att man inte kan välja att slåss mot den. Hur ofta kan man säga att man blir glad av en bok som handlar om en svår sjukdom? Man kan inte låta bli att gilla de här människorna och vara tacksam för att man fått ta del av deras liv.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg