Dance me/Dansa mig

In Fotoböcker 2013 on 13 januari, 2017 at 09:50

dansamig2

Dance me/Dansa mig

Håkan Elofsson
Bokförlaget ETC

Det jag håller i min hand är en stor orange bok med tjocka pärmar och en vacker schweizisk bindning där linnetråden ligger i öppen dager. Titeln är Dance me/Dansa mig.

dansamig1
Jag gillar att dansa. Jag gör det inte ofta men det kan bli bugg, schottis, vals eller kanske en gammaldags discofridans. Jag har också provat att dansa tango och samba, flamenco däremot har jag bara upplevt som åskådare. Dessa tre sista danser är temat i Håkan Elofssons bok Dance me/Dansa mig.
Håkan Elofsson är gammal i gemet. Jag träffade på hans fotografier för första gången på 80-talet i ETC, tidningen där Sveriges dåvarande fotografelit var ständigt återkommande gäster. Elofssons bilder från Latinamerika gjorde ett stort intryck på mig som nybakad fotograf.
Bokens inledande text är skriven av Elofsson och handlar bland annat om när ETC skickade honom till Buenos Aires 1983 för att göra en serie reportage tillsammans med reportern Lars Palmgren. ETC gick samtidigt i konkurs och pengarna frös inne. Det var i samband med detta som Elofsson upptäckte Tangon, som också är den dans som första kapitlet handlar om.

dansamig3_tango
I en serie mjuka svartvita fotografier berättar fotografen om sitt möte med den Argentinska tangon. Bilderna utstrålar ett stort allvar och vemod. Människorna verkar inlåsta i sig själva trots att dansen är en pardans. Förutom dansbilder gestaltas Tangon av stadsmiljöer, porträtt och detaljbilder, allt med ett omisskännligt analogt uttryck.

dansamig4_samba
Bokens andra del handlar om Samban och då kommer färgen in. Plötsligt blir det närmare, svettigare och mer sensuellt. Nu interagerar människorna med varandra. Kroppsspråket och dansens rörelser för människorna samman. I Samban, skriver Elofsson, finns inget igår eller inget imorgon, det finns bara nu.
I tredje kapitlet som är Flamencons del har bilderna återigen blivit svartvita. Dansen verkar användas till att visa upp sig för att förstärka sitt symboliska kapital. Jag har aldrig tänkt på släktskapet mellan Flamencon och tjurfäktningen men i Elofssons bilder blir sambandet uppenbart. Det handlar om att stirra döden i vitögat och om att nedlägga ett byte.

dansamig5_flamenco

De gånger jag försökt mig på danser med rötterna i den latinska kulturen har min kropp sagt nej. Min stela och hämmade nordiska kropp har sagt åt mig att nu går det för långt. När jag ska ta ut svängarna på detta sätt känns det onaturligt. Däremot känns det helt naturligt när den dansanta Håkan Elofsson för och man har lite avstånd både i tid och rum.
En marginalanteckning. I mitt exemplar har limmet trängt ut på flera av uppslagen och klistrat ihop sidorna inne i vecket med små rivskador som följd.

Anders Alm

At the Time of the Third Reading

In Fotoböcker 2016 on 11 januari, 2017 at 02:38

ska%cc%88rmavbild-2017-01-08-kl-21-05-16

Annica Karlsson Rixon

Art and Theory Publishing 2016

ISBN: 9789188031297

Annica Karlsson Rixons bok At the Time of the Third Reading (2016) är om möjligt ännu mer aktuell idag än när den gavs ut i samband med hennes disputation i fjol.  Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet, som med stor säkerhet påverkades av ryska hackerattacker, och homofobin och misogynin som genomsyrar hans och hans teams politiska agenda ter sig som en spegelbild av Vladimir Putins Ryssland. De högernationalistiska partierna som vinner mark i land efter land i Europa delar Trumps och Putins reaktionära och förkastliga människosyn. Det är en orolig tid för alla som inte är vita, passar in i hetero- eller cisnormen samt för kvinnor i allmänhet.

At the Time of the Third Reading cirkulerar kring två sammankorsande händelser som ägde rum i Ryssland, i början av juni 2013.  Karlsson Rixon befann sig i en minibuss på väg till ett årligt läger för lesbiska, när hon via radion nåddes av det nya lagförslaget om förbud mot information om ”icke-traditionell sexuell orientering” till minderåriga.  Förslaget som senare samma månad kom att godkännas och skrivas på av Putin, innebar en ökad stigmatisering av Rysslands LGBTQ-rörelse.  Det specifika lägret som Karlsson Rixon besökte och fotograferade firade tioårsjubileum och arrangerades på en avlägsen ö, belägen någonstans mellan Sankt Petersburg och Moskva. Organisatören Elena Botsman förklarade symptomatiskt nog att detta skulle bli det sista lägret hon var inblandad i: om inte någon annan var redo att ta över stafettpinnen skulle sammankomsterna dö ut.

Medan homosexuella män har haft en någorlunda framskjuten position i Ryssland, har de lesbiska kvinnorna inte varit fullt lika synliga. Boken innefattar många intressanta essäer och intervjuer av och med olika aktivister och akademiker. Den lesbiska historieskrivningen rullas ut.  Vi får bland annat veta att den ”manliga kvinnan” blev populär efter revolutionsåret 1917, då hon uppmuntrades till att lönearbeta, precis som mannen, och hade rätt till att ta ut skilsmässa.  De lesbiska levde dock relativt undanskymt. Under Stalinismen förändrades kvinnoidealet och hemmafrun blev återigen norm, icke-heterosexuella personer förföljdes och den lesbiska kärleken tilläts endast i samhällets ”högsta” eller ”lägsta” kretsar; från väldigt förmögna miljöer till fängelsesammanhang. Under Putins styre har synen på människor som avviker från traditionsbundna mönster närmat sig den som rådde under Stalins dagar.

annica_rixon-uppslag_04_low

annica_rixon-uppslag_05_low

Denna bok innehåller inte bara läsvärda texter; i centrum gnistrar ett trettiotal fotografier av Karlsson Rixon. De är tagna från ett betydande avstånd och de avbildades ansiktsdrag syns knappt.  I tät skog, mellan spalter av träd, trängs kulörta tält och presenningar.  Om jag inte hade känt till kontexten som kantar dessa bilder hade de säkerligen inte framkallat så många splittrade känslor. De är både sakliga och romantiska, och får statuera slutet på en epok.  För trots att kvinnorna befinner sig i en enslig miljö, har de ändå haft mod att samlas. I framtiden kommer mötena troligen blir mer hemliga och småskaliga, på grund av den ökade hotbilden.  En annan tanke slår mig likaså: i dessa dokumentationer har individerna själva valt att dra till skogs och campa, i framtiden kanske de inte har något val.  Och jag ryser när jag tänker på hur människor kastas ut från trygga sammanhang till en osäker tillvaro utan någon stabil grund att stå på: hemlösa och föraktade.  På ett intuitivt plan binds de lesbiska kvinnorna i Annica Karlsson Rixons fotografier samman med andra grupper som saknar solitt tak över huvudet och har tvingats till ett liv på flykt.  Det är en vacker bok tillika fotoserie om gemenskap, solidaritet och kärlek som flankeras av ett skoningslöst samhällsskede.

 Sara Arvidsson

No Date / Sunshine and shadow

In Fotoböcker 2013 on 3 januari, 2017 at 06:43

triom

No Date

Trinidad Carrillo

Art and Theory Publishing 2016

ISBN 9789188031129

helgao

Sunshine and shadow

Helga Härenstam

Sailor Press 2016

ISBN 97891983573

Manliga fotografer ger sig gärna ut på äventyr, gärna långt bort i världen, Kvinnliga fotografer och skildrar omsorg och vardagsliv, gärna med sina närmaste anhöriga. Och då tänker jag inte specifikt på de här två böckerna. De böcker jag kan minnas om män som skildrar omvårdnad är Johan Bävmans bok om barnlediga pappor och Johan Sundgrens, I lampans sken. Men de bägge skildrar mer en social företeelse än ett mänskligt tillstånd.

Jag bara tittar slumpvis i min bokhylla.

Manliga: Min tid, Deutschland, I Asiens tid, White sea -Black sea. Field studies, November reise, Flodfarare, Subway…

Kvinnliga: , Minne, Muisto, Memory, Holding, My brother Guillaume and Sonia, Midnigth Milk…

Ja, det finns naturligtvis exempel på motsatsen, men att det ofta går att skilja på kvinnlig och manlig fotografi är väl ändå nästan ett slå-in-öppna-dörrar-påstående. Och när jag ändå tänker på det här, hur många fotoböcker med andra än amerikanska eller europeiska upphovspersoner med medelklassbakgrund har du i din bokhylla? Man kan fundera lite på varför det är så…

 

Carrillo tar sin avstamp i guden, eller kanske rättare sagt det omättliga vidundret, Molok. Omnämnd i bibeln och föremål för offerriter med små barn verkar det vara en särdeles ruskig figur.triniin1

Med sina rötter i Sydamerika skildrar fotografen omvärlden med något som kan betecknas som magisk realism. Barn som hålls över vatten eller leds in i håligheter i träd. Det finns en otäck krypande känsla i många av bilderna. Men som en kontrast till det finns det oändliga öppna havet och himlen som på några sidor reduceras till bara blått.

trinibla%cc%8a

Härenstam har använt sig av en slags Dickensk prolog till varje kapitel i boken, det kan låta så här.

Chapter 9. In which we get blinded by the sun and celebrate with balloons and pizza until the dead awaken.

helgain1

Det finns ett drag av sommarlov och tokigheter, som ett kuddkrig nära vattnet, som slutar i ett dunkaos. Eller vad man kan upptäcka på gamla vindar. Barnen trallar omkring, och man kan kissa utomhus. ( Något vi inte har sett i svensk fotolitteratur sedan Trulsa kissar på bryggan i Anna Riwkin- Bricks Trulsa hos mormor från 1955). Det vilar en slags oskuldsfullhet över det hela.

helgain2

Det är en bok fylld av små vardagliga händelser och noteringar i den närmsta familje och vänkretsen. Man skulle kunna kalla det en dagbok om inte så många andra fotografer redan hade paxat på det ordet.

Och ÄNTLIGEN! måste man nog ändå utbrista, även om jag inte tycker att man skall framhäva könsfördelning jämt och ständigt. Men det är värt att notera att dessa böcker gjorda av två kvinnliga fotografer också är utgivna på förlag med kvinnliga ägare/redaktörer.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg