Open shutter Hammarkullen

In Fotoböcker 2018 on 11 augusti, 2018 at 02:43

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.21.38.png

Hendrik Zeitler

Intervju: Niclas Östlind

Formgivning: Gösta Flemming

Journal, 2018

ISBN978-91-87939-34-1

Zeitler återvänder i ännu en bok till sina hemtrakter i Hammarkullen, Göteborg. Dessa bilder är oftast tagna nattetid. I en intervju infogad som en bilaga i bokens mitt hävdar han att bilderna kan ses som en motståndshandling. Han anser att bilden av hans stadsdel ofta är stereotyp och negativ. Hammarkullen har pekats ut av polisen som som ett av Sveriges 25 ”utsatta områden”.

I Zeitlers bilder råder ett tryggt lugn.  De som gjort spår i snön på lekplatserna är sedan länge inne och kollar på Bollibompa eller drömmer vackra drömmar. Genom att använda långa exponeringstider avslöjar bilderna minsta skuggiga skrymsle. Jag tänker mig att det är så här de vilda djuren uppfattar skogen om natten.

Skärmavbild 2018-08-11 kl. 14.38.38.png

Det här är inga ögonblicksbilder. Inte ens en man som får sina skor putsade skulle synas här. I en bild får vi se arbetsmetodiken. Två stora monster till storformatskameror står säkert uppriggade på stativ ute i skogen. Hunden ligger bredvid som vakt och sällskap under de långa exponeringarna.

Det enda som rör sig i bilderna är solen, stjärnorna, månen, några oroliga löv på träden och någon bil vars lyktor lämnar ormar av ljus.

Det är en vacker bok med utfallande färgbilder och ett gult genomskinligt skyddsomslag. Förhoppningsvis ger det oss en sannare bild av en förort som är som vilket bostadsområde som helst, också.

 

 

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

PS. Men jag undrar hur jag skall få in den i bokhyllan; 36,5 cm hög. Sen tänker jag, det är så klart det gamla strömholmska tricket igen. ”Gör boken så hög att den inte går in i bokhyllan så får den ligga framme och blir läst fler gånger”.

Annonser

Liv utan Liv

In Fotoböcker 2018 on 9 augusti, 2018 at 11:51

omslaLIV

Anders Schönborg

Art and Theory, 2018

ISBN 978-91-88031-63-1

Boken om Angelica och Raymond är en svart bok. 72 åriga byggnadsingenjören Anders Schönborg började, efter att ha gått en kurs på Fotografiska, ta bilder av människorna på bänkarna utanför kyrkan i Högdalen. Han hade tidigare inte utryckt sig i bokform. Han lärde känna de som vistades på platsen och berättade att han ville skildra hur det är att leva det liv som alkoholister och drogberoende gör. Här mötte han Angelica som han skulle komma att fotografera under tre års tid. Han försökte också på olika sätt tillvarata hennes rättigheter. Boken handlar om en kvinna som tidigt hamnar på livets skuggsida. Hon drabbas av cancer i munhålan och samtidigt av de yttersta effekterna av vinster i välfärden. Hennes man Raymond skyddar henne men även han är sjuk. Paret flyttas runt av en motvillig socialtjänst. I de korta texterna får vi veta att Angelica sällan går ut -”folk glor så förbannat” Sjukhusbesöken blir allt tätare. Till slut orkar inte Angelicas kropp mer.

En talande bildsvit är de flyttkartonger, tillhörande de boende som hastigt fick evakueras sedan bristfälligheter konstateras i fastigheten. När Angelica och Raymond vill ha tillbaks sina få tillhörigheter får de av det privata vårdgivarbolaget meddelande om att allt skall brännas. Stockholms stad lyckas dock förhindra detta.

livin4livi1livkarto

 

Redaktören och formgivaren Greger Ulf Nilsson har vässat den här berättelsen till en formlig mardröm, med några få återhämtningspauser i form av Raymonds kärleksförklaringar och den omsorg som de hemlösa visar varandra. Vi tvingas in i trängre och trängre närbilder som i korniga uppförstoringar visar saker vi egentligen inte vill se.

livin2

Den som inte blir upprörd, arg eller ledsen över denna bok har antagligen ett hjärta av stål.

Pressfoto i bok

In Fotoböcker 2016, Fotoböcker 2017 on 8 augusti, 2018 at 01:32

Pressfotografi är en avgränsad genre inom fotografin. Länge var det främst på tidningar man kunde få anställning som fotograf. Idag är det förhållande över, fler och fler dagstidningar avskedar sina fotografer och anlitar desamma som frilansare, när man behöver dem.

Pressfotografin har sina egna hedersregler. I dessa tider när nästan ingen reagerar på att man byter huvud på en person eller ändrar bakgrund lite hursomhelst. Då håller tävlingar som World press foto och Årets bild envist fast vid att bilder inte får manipuleras. Lite grand blir det att fäktas mot väderkvarnar. Bilder har alltid maniupulerats. Jag besökte en tidningsredaktion i Blekinge någon gång på 1970-talet och fick mig förevisad den låda med urklippta fotbollar i olika storlekar som sportredaktören brukade ladda bilderna från de lokala fotbollsmatcherna med.

Pressfotografer har alltid varit ett släkte som stridit för att få den där bilden som fångar en händelse på ett ögonblick. Och som får oss att läsa den långa förklarande texten. Tänk bara på alla märkliga platser som fotografer placerat ut kändisar, politiker eller vanligt folk på. En bild som dyker upp i minnet är den där bilden på Centerpartistiske partiledaren Olof Johansson i finkostymen, vadande i knädjupt vatten i Visby. En bra pressfotograf kan lura en mediakåt politiker hur långt som helst.

Det var naturligtvis en pressfotograf som lärde mig hur man torkar en nyframkallad film så snabbt som möjligt. Häll av sköljvattnet och ersätt det med t-sprit. Häng sen upp filmen, torr på ett par minuter. ( sen finns kamikazemetoden också; gör som i föregående tips men istället för att hänga upp den så håller man den i ena änden och tänder på i den andra. Släck med en piskstärt. Dont do this at home!)

Här kommer två böcker som handlar om pressfotografi.

Enköpings sextiotal

Stig Hammarstedt

Eget förlag 2017

ISBN 978-91-639-4208-2

Hammarstedt som en gång själv arbetade på Enköpingsposten har fått tillgång till tidningens bevarade negativarkiv. Klokt nog har han begränsat boken till ett tiotal år. Han har valt ett decennium som som sett ur många synvinklar torde vara den mest framgångsrika tid vi upplevt. Och ingenting tyder på att vi kommer att få uppleva det igen. I den lilla staden vid mälaren revs det och byggdes nytt i en rasande takt. Varuhus etablerades och skärmbildsundersökningar av 11000 personer om året utfördes. Samtidigt fanns det gamla tiders seder kvar. Var får man idag tag på en flaggstångsmålare?

enkinsid2

För en Enköpingsbo måste den här tillbakablicken få ögonen att tåras. Men även för oss om inte kommer därifrån är boken intressant. Vem visste att Tommy Körberg kommer från Enköping och att han där debuterade som en del av bandet Mainacs?

För alla oss i den övre medelåldern blir det som att åka i en tidskapsel. Det finns detaljer i bilderna att studera. De nedvikta stövelskaften, polotröjorna, polisuniformerna i form av en lång rock. (Hur kunde de överhuvud taget springa i den munderingen?)

 

Hammarstedt har, enligt uppgift, i en del fall valt bilder som de fyra medverkande pressfotograferna aldrig har fått publicerade i tidningen. Jag har svårt att tro att 60 talet var SÅ idylliskt att man publicerade en bild på de två flickor som stolt visade upp de första vitsipporna för EPs redaktion i april 1964. Men det är en fin bild.

Fem Enköpingsbor,experter på olika områden, bidrar med intressanta texter. Från ögonvittnesskildringen av Kryddgårdsskolans brand som krävde fem människoliv, till en lättsam krönika över Enköpings idrottsframgångar och popmusikens framväxt.

Boken avslutas med en genomgång av de viktigaste händelserna under de tio 60-åren. I en sådan här lokalhistorisk bok krävs bildtexter, de är kortfattade och faktaspäckade och förstärker tidsprägeln.

Sparade ögonblick.

Folkhemmets pressbilder i Upplandsmuseets samlingar

Barbro Björnemalm

Stiftelsen Upplandsmuseet 2016

ISBN 978-91-86145-31-6

De svenska museerna har inneburit räddningen för många pressbildsarkiv när tidningar har lagts ner eller slagits samman. Upplandsmuseet i Uppsala har en stor pressfotografisk samling, huvudsakligen från fotofirman Uppsalabild. Man har även en stor samling från Arbetarbladets Tierpsredaktion, numera nerlagd.

”Sparade ögonblick” inleds med en kortare historik över upphovspersonerna, fotograferna och journalisterna. Det är intressant att läsa om den, med dagens digitala ögon, omständiga och arbetskrävande tekniken.

Bilderna är återgivna i ett bra tryck. Man blir imponerad av fotografernas skickliga hantering av blixtljuset. Men, antagligen är det de nutida bildhanterarna som skall hyllas. Med dagens teknik kan man locka fram det mesta ur ett misshandlat negativ.

Sen blir det lite knepigt; och jag känner att jag måste bli mer generell, inför synen på fotografiska bilder inom museivärlden. Det finns på museerna en ingrodd föreställning om att bilder alltid är illustrationer till något. Något som kräver långa förklarande texter. Det kan väl vara bra i och för sig. Bilder har i alla tider misshandlats och felanvänts. Och där kan museerna ha en roll som bromskloss. Jag fick nyligen höra berättelsen om hur en reklambyrå ville köpa en bild på en lidande August Strindberg från Nordiska Museets bildarkiv. Den skulle användas som reklam för huvudverkstabletter. Det blev inget bildköp den gången…

upplinsides2

Men, för att återvända till den aktuella boken. Långa bildtexter är i detta fall kanske befogat, men ofoget att lägga texten på en grå platta får för mig nästan någon slags symbolisk betydelse. Den grå textplattan skall vara mycket viktigare än den svartvita bilden!

När man dessutom lägger in en smärre avhandling om det moderna samhällets framväxt, välfärdsstatens uppbyggnad osv…så kryper den gamla museitraditionen fram igen. Den att en fotografisk bild har endast värde när den illustrerar en tes.

Alltför sällan får fotografiet träda fram i eget majestät. Det finns ett värde i att inte jämt skriva folk allt på näsan, utan att låta betraktaren få lägga till sina egna värderingar och erfarenheter till bilden.

Men, jag vet, det är ett museums uppgift att informera och och att granska historiska sammanhang. Och detta är i första hand ändå en fotobok med fantastiska pressbilder från Uppland. Den borde finnas i varje uppländskt hem.