Just nu är aktiviteten som störst i Landskrona. Man vill bli Fotostaden Landskrona. Man vill skapa ett nationellt fotohistoriskt museum. Man vill ”erövra det nationella ansvaret för det fotografiska kulturarvet.”

Det är inte helt tokigt tänkt. Landskrona har under lång tid haft ett stadsmuseum som intresserat sig mycket för fotografi. Man har haft uppmärksammade utställningar med både svenska och internationella fotografer. Många gånger har ett besök i Landskrona varit enda chansen i Sverige att se utländska storheter inom det fotografiska fältet.

Men varför vill man” erövra det nationella ansvaret för det fotografiska kuturarvet.”

När jag hör en sådan mening så tänker jag mig en stor institution. Sveriges Fotografiska Museum, det är en surdeg som det har diskuterats fram och tillbaks om sedan början av 1940-talet. Ett tag såg det ut som om Nordiska museet  med sitt fotosekretariat skulle ta ansvaret, men från det hållet är det numera ganska tyst.

Vi hade en kort tid ett Fotografiskt museum knutet till Moderna Museet men där avtog aktiviteten, det Fotografiska slöks av det Moderna. Sen bubblade det till lite på Skeppsholmen. Man släpade upp en stor del av den fotografiska samlingen ur arkivet. Därtill nödd och tvungen för att inte behöva skämmas när utställningshallen Fotografiska blev en framgångsaga där de internationella elefanterna dansade in i sällskap av våra bästa inhemska fotografer. (Fotografiska som är ett privat företag som heter Fotografiska museet trots att man inte är ett museum),

Hänger ni med, sedan 40-talet, ett tjafande hit och dit, men inget Fotografisk Museum värt namnet!

Klart att man tar chansen i Landskrona. Det är ju öppet mål!

Från kommunens sida hummar man lite om att stärka kreativa och kulturella näringar samt att stärka besöksnäringen. Man betonar att det är bråttom. Det finns andra som kan vilja vara med och slåss om statliga pengar och äran.

Vilka dess andra är säger man inte något om. Kanske menar man till exempel Sune Jonsson Centrum för Dokumentärfotografi vid Västerbottens museum? Fotomuseet i Sundsvall har ett fint utställningsprogram men verkar inte ha några större planer än så. Strandverket i Marstrand seglar på det intresse för fotografi växt fram de senaste åren. Hasselbladsstiftelsen har sitt pris, sina utställningar och sina samlingar och sitt bibliotek men vill nog helst inte hålla på med annat.

Så… GO FOR IT Landskrona!

Tänk om surdegen fick gräddas till ett stort fotografiskt bröd

Men om en nationell satsning skall lyckas krävs massor av samarbete, med andra institutioner. Utställningar skall turnera runt, Fotografiska samlingar i hela landet måste bli sökbara tillsammans. Nationella insamlingsplaner måste upprättas. Och så vidare.

Jag håller alla tummar, och gläder mig så länge åt att man redan till hösten arrangerar en stor fotofestival med namn som Daido Moriyama , Hannah Modigh och J H Engström. 23- 25 augusti

Se mer här.

Även när det gäller festivalen önskar man sig samarbete. Samordna den lyckade biennalen Fotografi i Fokus och Copenhagen Photo Festival med Landskrona fotofestival. Vilken fotofest!!!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Gerry Johansson

Deutschland ISBN9781907946356

MACK

Hattfabriken/Luckenwalde ISBN9789197632621

Johansson & Jansson AB

Jag vet egentligen inte vad det är som gör Gerry Johanssons bilder så intressanta. Är det kompositionen? Hur Johansson på något märkligt sätt tar oss i handen och leder oss runt i fotografierna. En bild liksom börjar med en avloppsbrunn och så leds blicken längs gatan, runt hörnet på ett hus och man kan inte sluta undra vad som saluförs i butiken med skylten, Femaroll (i det lilla samhället Gethlingen).

Eller är det mängden av bilder? Detta faktum att han kuskat runt i Tyskland och fotograferat både små avkrokar och dom största städerna. Placerat dom i bokstavsordning.  En bild från varje plats. Ibland kan jag lära mig något lite. Som att det finns en flygplanskyrkogård i Lärz eller att dom gamla V2 raketerna från andra världskriget fortfarande står i en park i Peenemunde. Men oftast lämnar bilderna nästan ingen information alls. I Moorbrink har en bonde gett blanka tusan i att göra hem kärran med vattentanken till korna. Den står kvar där på gärdet, övergiven. Kanske för att det snöar. Om Höchstädt får vi bara veta att där saluförs vackra stickade sockor. 171 platser är avbildade.

Det är nog så att man blir totalt uppslukad av både den eleganta sammansättningen och mängden av bilder. Det här att vi blir bjudna på en roadmovie genom hela Tyskland och att varje bild är så exakt komponerad. Ett gammalt järnstaket i Siemerode ligger precis på horisontlinjen. Och en gammal husbil i Much med ett gytter av stegar, takräcken och ränder på karossen passar precis ihop med korsvirkeshuset i bakgrunden.

Men mest är det nog ändå det där att vi får så lite information. Vi tvingas att se och tänka.

Den här boken har ungefär samma upplägg som många av hans tidigare böcker. Och storleken är exakt lika. Som Sverige, Pontiac, Kvidinge, USA, och Ulan Bator.

Jag besökte en gång ett föredrag som Gerry Johansson höll om sin då nyutkomna bok Sverige. Där berättade han lite om sin arbetsmetod. När han kom till en ny stad åkte han runt en stund och letade. När han funnit en bra plats, ett bra motiv, klev han ur bilen ställde sig på den rätta platsen, tog en eller ett par bilder. Därefter satte han sig i bilen och åkte till nästa stad. Och då skall man också veta att han är en hängiven bilförare, och att han en gång i tiden varit tävlingsförare.

Till denna bok finns ett tillägg. En alldeles egen bok, för ovanlighetens skull grön. De andra böckerna är alla linnefärgade. I den får vi veta lite mer om vad som för Johansson till vissa platser. Den gröna boken handlar om den lilla staden Luckenwalde och den där belägna Hatt och Möss fabriken. Vi får veta att Johansson inspirerades att åka dit sedan han hade sett en känd målning av konstnären Dick Bengtsson. Bengtsson hade själv inte sett fabriken i verkligheten utan bara målat av den från en bild i svensk Uppslagsbok.

Johansson åkte till platsen och fann en fabrik som stod övergiven och till viss del i ruiner. Men den märkliga svarta huvudbyggnaden med den karakteristiska taksiluetten var sig lik från Dick Bengtssons målning. Johansson har fotograferat av en stad som verkar vara lite på dekis. I en del bilder upplever man husen som förblindade med sina igenspikade fönster. Dom står där tomma som teaterkulisser.

Den här bokserien, som enligt rykten nu är avslutad, tillhör nog de fotografiska böcker som jag aldrig tröttnar på. De innehåller en slags lågmäld men ändå oerhört fokuserad fotografi. Den kan tyckas torr och tråkig men tittar man noga finner man en underfundig humor och en lekfull men exakt estetik som leder runt blicken i varje bild.

Tommy Arvidson, skribent och fotograf i Göteborg.

Anna Clarén

ISBN9789171262677

104 sidor /29 x 34 cm

En liten alldeles ny människa ligger på en filt alldeles ensam och värnlös. Men i den lilla varelsen finns en obändig kraft. Och redan nu, i livets allra första timmar, en insikt om att det gäller att krypa ihop, spara på energi tills man blir upplyft.

På en närgången bild vibrerar en nyfödd av ilska och frustration. I den här berättelsen är det barnen som är de mest aktiva och utåtriktade. Även om aktiviteten ibland bara innebär att klamra sig fast vid någon som är stor och trygg.

Boken börjar och slutar med en bild på ett underskönt landskap. Och det är landskapet som återkommer genom boken och ramar in berättelsen. Bilderna har en ljus, lite genomskinlig ton, Kanske så som en nyfödd betraktar omvärlden med sina inte helt utvecklade sinnesorgan. Eller som våra gamla familjefotografier från instamatictiden ser ut. Långsamt bleknande minnesbilder. Här finns en slags medvetenhet om att i samma stund som bilden tas så är det ögonblicket borta, för alltid. Som en påminnelse om att inget varar för alltid står en man med ett outsägligt sorgligt kroppsspråk vid en kista. Bara naturen är på något sätt oföränderlig,

Anna Clarén fortsätter med en slags självklarhet att berätta om sitt liv. Först kom den omskakande boken Holding som handlade om uppbrott och skilsmässa. Därefter den på tonårstiden tillbakablickande Puppy love. Nu kommer en lägesrapport från en tid av harmoni och lycka. En berättelse som handlar om relationer, vänskap och kärlek. Och om barnen.

I många av porträtten finns en eftertänksamhet och en stilla förundran över att livet ändå är rätt bra. Och en stark medvetenhet om att lyckan är en bräcklig sak. En kram eller bara en klapp på kinden kan vara skillnaden mellan lycka och leda. I ett naket och självutlämnande självporträtt får vi se vilken omvälvande upplevelse en graviditet är. En jättemage och ett stråk av trötthetssvärta under ögonen.

En fråga som jag ställer mig vid läsningen är; Varför upplevde jag Holding som en mer drabbande, starkare skildring? Det är antagligen så att vi människor har lättare att avfärda lycka som lite banalt och olycka som något med stor dragningskraft. Det är ju inte bara kvällstidningsredaktionernas fel att tidningar med katastrofrubriker säljer bättre än positiva nyheter. Det är alls inte så att jag menar att den här boken är banal. Clarén balanserar skickligt på gränsen till det alltför gulliga. Barnen gråter ibland och de vuxna är ofta inneslutna i sina egna tankar. Det hela är en väldigt fin skildring av en tid för eftertanke och harmoni.

T.o.m den 26 maj kan man dessutom se bilderna i form av en utställning på Fotografiska i Stockholm

. Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Still Life/Work Life, from the Hasselblad Foundation Collection

Art and Theory Publishing

ISNB 9789198087406

Jag brukar ofta beklaga mig över att vi inte har ett fotografiskt museum i Sverige. Jag gör mig då egentligen skyldig till ett litet tankefel. Vi har visst ett fotografiskt museum i Sverige. Det ligger i Göteborg. Det må vara litet ( tretusen bilder är inte så mycket i museisammanhang) och kanske inte har de resurser man skulle önska. Det drivs inte av skattemedel, men av en ganska stabil stiftelse.

Men den del av Hasselbladstiftelsen som ägnar sig åt fotografi uppfyller faktisk de flesta kriterierna för att kallas ett fotografiskt museum. Detta är museiorganisationen ICOMs definition av vad ett museum är: ”en allmännyttig, permanent, offentligt tillgänglig institution i samhällets och dess utvecklings tjänst, som förvärvar, bevarar, utforskar, kommunicerar och ställer ut materiella föremål från människor och deras omvärld med syftet för studier, utbildning och underhållning.” Att man dessutom delar ut ett stort fotopris och ett antal mindre stipendier är en extra bonus.

Just nu visar man ett urval av sina samlingar. Fram till den 19 maj pågår utställningen Still Life/Work Life- from The Hasselblad Foundation Collection. En lite uppnosig, märkvärdig, utländsk titel kan man tycka, men delar man årligen ut ett av världens mest prestigefyllda fotografpris kan man kanske få vara lite märkvärdig. Hursomhelst så är det en väldigt lyckad utställning. Som titeln antyder har man blandat stilleben med dokumentära arbetsplatsbilder. Och jag som alltid fått något flackande och ointresserat i blicken när jag sett Dawids rostiga klädhängare (ur serien ROST). När den nu ställs samman med Jean Hermansons gjuteriarbetare och Stig T Karlssons masungsarbetare blir jag plötsligt intresserad av sammanhanget.

Vi tvingas inse att det sker samma hänsynslösa utnyttjande av människor här som där, över hela klotet. Som i Stig T Karlsons bilder på indiska barnarbetare eller Trine Söndergaards skildring av vardagen för några prostituerade i Köpenhamn. Och förresten även i Filippo Zambons serie Secret rooms. Bilder tagna i de tomma rum där kinesiska gästarbetare i Italien nyss blivit uppslitna ur sina sängar och förts bort av poliser.

William Egglestons avätna frukost hänger på något sätt ihop med Kerstin Bernards brödbilder. Och på nåt underligt sätt hänger Monica Englunds erotiska blombilder ihop med Lennart Nilssons barnmorska i arbete. Man kanske kan säga att det här är ganska självklara kopplingar. Men vi kan gång, på gång, behöva påminnas om den mångfald av yttringar som finns inom fotografin, ögonblickets konstart.

Jag stannar till inför Kerstin Hamiltons bild på tjejerna som tar sin examen och kopplar av bara farten ihop den med en bild som inte finns i utställningen. August Sanders Unga jordbrukare har exakt samma uttryck men i en annan tid.

För alla er som inte har möjlighet att besöka den här utställningen så finns nu även en bok med de flesta bilderna samt texter av utställningens kuratorer Dragana Lujanovic och Louise Wolthers. Inte riktigt samma sak som att se Yngve Baums suveränt kopierade silvergelatinbilder, men en fin bok. Hasselbladstiftelsen utlovar dessutom en fortsättning på sina nedslag i arkivet. På bokens omslag står det NO.1.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Helga Härenstam

Journal

ISBN9789197887694

Man bör försätta sig i ett slags tillstånd av barnslighet för att rätt kunna läsa där boken. Ett slags Pippi Långstrump tänkande. För hos Härenstam är vardagen magisk. Allt kan hända. Redan på omslaget ser vi en man som håller på att bli uppäten av ett rasande vilddjur, eller…

På en bild håller en man upp ett vitt skynke i motljus framför ansiktet. Plötsligt blir livet en skuggspelsteater. Fyra kvinnor i varierande ålder har låtit sig fotograferats inkrupna i en gran. Varför?

Men för att ta det hela från början. När Helga Härenstam för några år sedan arbetade som popcornförsäljare på en stadsfestival träffade hon en spågumma. Hon bytte till sig en spådom mot en popcornbägare. Spågumman spådde att hon skulle vara frisk tills hon blev gammal. Då skulle hon få problem med minnet och sedan dö vid 87 års ålder. Denna bok är en samling dagboksanteckningar, minnen, och bilder till henne själv som 87-årig dam utan minne.

Och det är så klart en alldeles lysande anledning till att göra en fotobok. Boken innehåller bilder från 2009 till 2011 och dagboksanteckningar från1988-2011.

Värmland 1991

jag ska alldrig indränka mej i parfym och alldrig reta någon och alltid

trösta mina barn alldrig bli en sån där entonig idiot

sen ska jag alrig bli en sån där stadsfåne som tillbringar och ödslar

sin tid på att sita i affär eller något lika meningslöst

och alldrig färga håret svart eller någon illkonstig färg

jag ska alldrig slå barn och inte bli en sån som gråter och klagar i

onödan eller en sån idiot som sörger bort svunen tid och klagar på

andras stilar

jag sitter på johannas säng och ser tiden blinka bort 2:34 2:35

hej

2004 filosoferar hon lite mera vuxet

En gång rev jag ur en dödsannons ur en tidning. I den stod det liljekonvalj nr 17 där en bild på blomman skulle vara och längst ner i annonsen stod det hälsa till pappa skall stå i kursivt.

Det stod inte ens i kursivt.

I vissas liv blir det feltryck till och med i dödsannonsen.

Ibland hänger texterna ihop med bilderna, ibland inte. Säger jag, men vad vet jag egentligen om Helga Härenstams minnen.

Ett är i alla fall säkert. Bilderna är små träffsäkra iakttagelser som inte alltid är lätta att tolka.Men det kan vara rätt så befriande att inte alltid få ett svar på, varför? Det kan då handla om att dricka ett glas vatten upp och ner eller att fundera på att hoppa från en bro.

Det tar tid att ta till sig den här boken. Omslaget, till exempel, har en läskigt luddig yta. Men om man ger den lite omtanke så inser man att här finns vardagspoetiska betraktelser både i text och bild som man gärna reflekterar över länge.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Redaktör: Lina Löfström Baker

Bilder: 42 fotografer

Brännvidd förlag

ISBN 9789163724978

Brudarna is back!

Det var länge sedan man hörde något från nätverket med kvinnliga fotografer, Brudarna, Nu, lagom till 10 årsjubileet kommer plötsligt en årsbok.. 42 av de 135 medlemmarna presenterar sig själva och sin fotografi.

Det är egentligen lite konstigt att det skall behövas ett sådant här nätverk, men det behövs. Man behöver bara titta på Årets bild tävlingen som avgjordes nyligen i Trollhättan. Ungefär 10 % av dem som finns med i prislistan är kvinnor

Och det är ju inte direkt så att det saknas duktiga kvinnliga pressfotografer.

Även om vi män kan stå vid sidan om och göra vågen så är det viktigt att kvinnor tar för sig och skapar egna kontakter och nätverk.

Vi män kan vara otroligt tröga Jag minns när jag ansvarade för SFF-montern och bildvisningarna på bokmässan. Eftersom jag är så kass på datorer o projektorer och teknik så hade jag tagit hjälp av fotografen Emilia Bergmark-Jimenez. De manliga fotografer som skulle visa bilder vände sig hela tiden till mig för att få hjälp inför bildvisningen, varpå jag vänligt men bestämt hänvisade till Emilia. En del var väldigt svårövertalade.

Men årsboken då… Det är ett väldigt varierat innehåll och som läsare blir man kanske lite undrande över avsikten. Är det en jobbkatalog eller en inspirationskälla för andra fotografer? Men å andra sidan så vet jag inte om det spelar någon roll.

Var fotograf är presenterad med en textsida och 3-4 bildsidor.

Hannah Goldstein öser på ordentligt i sin presentationstext. Det är ingen hejd på vilka prominenta fotografer hon jobbat med och vilka utbildningar hon har. I hennes bilder finns en kraft och sinnlighet. Bokens starkaste bilder, tycker jag. Till hösten kommer vi enligt uppgift att få se en bok med hennes fotografier.

Anna Edlunds text om hur hennes partykamera blir stulen och hur hon får en ”bortsprungen och hemlös kamera” av en vän är så gripande att man omedelbart blir intresserad av hennes vardagsbilder. Bilder tagna med en repig, hoptejpad och aftreightkladdig kamera.

Hur hade boken då sett ut om den varit gjord av män och hetat Grabbar?  Den hade säkert innehållit betydligt mer actionfyllda, dystra, och pretentiösa bilder.

Brudarboken är ofta poetisk och stillsam. En del av jobbilderna kan jag tycka är lite tråkiga såsom jobbilder ofta blir.

Vad vi garanterat inte skulle ha fått se i Grabbarboken är något liknande Susanne Johanssons bildsvit Kullerbytta. Hon har fotograferat nakna kvinnor i hemmiljö. Jag har svårt att tänka mig en naken man som låter sig fotograferas stående på huvudet i sin säng. Vi är nog alldeles för pryda.

Förhoppningsvis så blir den här boken starten för ett Brudarnätverk som hörs mer och tar mer plats inom den fotografiska sfären. För som Woody Allen en gång sade: Eighty percent of success is showing up.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Antonio M. Xoubanova
text av Luis López Navarro
Mackbooks 2013

21cm x 15cm

144 pages

72 colour plates

ISBN 978-1-90794-640-0

The cover of CASA DE CAMPO is bright yellow. It reflects the scorched dry earth of the park from which this book gets its title. On the book’s front cover is an illustration of 10 butterflies, but perhaps more interestingly on the back cover, in a pure black extraction, from one of the books photographs. In this a girl (perhaps) is centrally placed in the frame, walking across a worn grassy field, her jacket wrapped around her, sleeves dangling, she is leaning somewhat to the right. Her long hair points down towards the ground in an angle and in so doing her head takes on the form of a bird.

Casa de Campo is an enormous park in Madrid – over 1700 hectares and like other large urban parks, it serves very different purposes depending on who is spending their time there. Tourists entering the park from one of its darker shady corners declare on Trip Advisor their horror at the acts of male and female prostitution going on in full view. Others complain about the expensive tasteless food. Yet others recommend the zoo. There are many experiences to be had here. Photographer Antonio M. Xoubanova has given us his. In the press information distributed with this book we are informed that this is a “photographic fable” and the book is “designed as an ancient fairy tale.”

The colour images vary in content: from people to pathways, to fauna and flora, but always with the backdrop landscape of the park. Antonio M. Xoubanova’s story is told via the symbolism in the sequencing of the images where their individual strength grows as they are placed together in the linear order of the book. The photographer’s wandering becomes a journey. In the telling of the tale, we experience time and emotion.

I am left with a dark vision of Casa de Campo from this encounter. The park appears wild often dirty, with litter and rubbish. Two frogs tightly gripped in fists, a three-legged dog, another dog cowering, parrots in a circle and a white rabbit – truly the stuff of fairy tales. As for the park’s inhabitants depicted in this book, they use the place as their very own living room: sleeping, eating, playing, making love or just wandering about. Sometimes there is eye contact with the photographer and they pose, other times we see their backs.

At the back of the book there is a text by Luis Lopez that takes on a humorous satirical, anthropological tone, although it is serious in its message in what it tells us about the park and the people that dwell there.

I enjoyed CASA DE CAMPO. In today’s world of extravagantly sized and overly heavy photographic books, this book’s convenient size and weight is pleasurable in itself– it feels good to take up and hold. Casa de Campo is haunting literature, with a vision that you want to come back to discovering new relations between the images and their meaning.

John S. Webb is an English photographer who has been been living in Sweden since 1974. He has published over 10 photographic books. The latest of which is PLANTED, published by Nya Vyer, Stockholm 2012.

Vi blev 10 personer samt en hund. De flesta hade en fotobok med sig och det blev en intressant kväll med mycket fotoboksdiskuterande. Eftersom vi inte hade träffat varandra tidigare ville jag lätta upp stämningen med en fotografisk frågesport.  Jag hade gjort förstoringar ur en bok som jag kan rekommendera till alla som är det minsta intresserade av fotografi.  Boken heter The history of photography in pen and ink och är tecknad av  Charles Woodard.  Den ser ut så här:

Om ni listar ut vilken bokens omslagsbild är så kommer ni att gilla resten av boken, jag säger inte mer. Den finns här

The Photobook Club är en ide som började i England. Upphovsmannen Matt Jonson ville diskutera fotoböcker över nätet. Tanken var att man varje månad valde en bok som man diskuterade i ett forum. Ungefär som en bokcirkel, men på internet. Med tiden började det dyka upp lokala klubbar eftersom det alltid är trevligare att träffas live. I skrivande stund finns det lokala Fotoboksklubbar i på Nya Zeeland, i Japan, Spanien, Irland ,USA, Portugal och snart också i England. Vad som förenar klubbarna är att man hejar på varandra över internetsidan samt att man från moderorganisationen har skickat runt ett paket med fotoböcker som skall vandra mellan världens alla Photobook Clubs.

Efter Göteborgsträffen var alla entusiastiska ( utom hunden som hade span på en halväten hamburgare i en av deltagarnas väska) och vi kommer att arrangera fler kvällar, minst en till under våren.

Tommy Arvidson

Walter Hirsch

Fotografier 1960- 2003

Bokförlaget Arena

ISBN9789178434022

Den fotografiintresserade kan glädja sig åt att det verkar som om de svenska förlagen plötsligt vågar göra dom där stora satsningarna. Gå igenom arkiven och berätta hela historien. Strömholmboken som kom för en tid sedan var riktigt maffig. Nu kommer en till i ungefär samma storlek, och det ryktas att fler tegelstenar är under produktion. Men visst är det lite underligt, bara män. Även om man ser lite längre tillbaks i den retrospektiva fotoboksfloden, bara män… Georg Oddner, Jean Hermanson, Åke Hedström och Sune Jonsson. När får vi se de där stora fina retrospektiverna över Chatarina Gotby, Monica Englund eller Kerstin Bernhard?

Men nu får vi ändå glädja oss åt en bok av man som tyckte mycket om kvinnor. Walter Hirsch hann precis färdigställa detta bokslut över sitt fotografiska liv innan han gick bort den 2 april 2012. Han låg i sjuksängen och tittade på provtrycken som vännerna Mia Bengtsson Plynning och Gunnar Smoliansky nålade upp på väggen.

Slarvigt men säkert skulle man kunna ha som devis för hans fotografi. Med sin Canon Dial, en halvformatskamera för amatörer och en panoramakamera utvecklade han en typ av fotografi som vi i Sverige på 60-talet var ovana vid. Hans midsommarbilder som presenterades i Populär fotografi orsakade en stor uppståndelse i fotografkretsar. Fick man verkligen fotografera så slarvigt, snett och oskarpt? Hans inspirationskällor fanns i USA och hette William Klein och Robert Frank. Canon Dial kameran hade en ovanlig fjäderframmatning av filmen som gjorde att man kunde ta bilder på ett lekfullt och snabbt sätt. Den såg heller inte ut som en kamera.

1967 gjorde han en resa till London. Under en dag, från klockan 9 till 23 gick han gick längs gatorna och fotograferade det han såg i ögonblicket. Resultatet blev 700 bilder som visades 1968 på Moderna museet i Stockholm. Det var den första separatutställningen med en svensk fotograf på museet. Den kamera han använt i London spikade han upp på väggen med spiken rätt igenom linsen. Kameran blev nästan omedelbart stulen.

I det sextiotal då han var mest aktiv fanns en slags kompisskap mellan reklam och dokumentärbilder. Han arbetade på filminspelningar och han gjorde jeansreklam och allt var på något sätt bilder som han tog tillsammans med sina kompisar.

Men det är svårt, det är med att sammanfatta sitt liv. Saker man kanske minns som fantastiska kanske inte alltid ger fantastiska fotografiska avtryck. 1997 reste Hirsch under några veckor med sin assistent Knut Koivisto och skådespelerskan Harneen Kalkat. Man tänkte sig en road movie i stillbild. Det blev lite bilder på en avklädd tjej som klipper av sig håret och sitter på en sunkig motellsäng med en flaska Jack Daniels mellan benen. Det känns lite grann gammal herrtidning.

En annan arrangerad bildserie, som är lite humoristisk, tycker jag bättre om. Stora landskapsbilder över alldagliga platser, en grusgrop, en fotbollsplan, en bilskrot. Men där vid sidan av planen, i den öppna cabriolen, små figurer, en man och en kvinna. Vad gör dom? Dom är visst halvt avklädda!

Men ju mer man bläddrar fram och tillbaka i denna synnerligen omfångsrika bok, så finner man att det var gatufotografin som var Hirsch verkligt starka sida. I några praktfulla utvik från New York har han med panoramakameran fångat dramatiken och de ständigt pågående små vardagsmiraklerna som pågår sida vid sida på gatan.

Film här!

Han höll på så. Gick på gatorna i Amsterdam, Rom och många andra ställen. Och han gjorde dagböcker. Han fotograferade oavbrutet. Till och med när han låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt. Dom bilderna hamnade också på Moderna museets väggar och i en bok.

Texter av bland andra Bodil Malmsten och Leif Wigh lyfter fram mannen bakom kameran.

En mycket fin bok, tycker jag. Men kanske ändå att det levnadsglada hos Hirsch blir en aning undanskuffat i denna stora präktiga volym. Men så är också en levnadssammanfattning en ganska allvarlig sak. En gladare och mer hejsan svejsan Hirsch finner man i den bok som ingick i serien Fotoklitteratur. Den gavs ut 1982 av Fyra förläggare. Men där får man å andra sidan bara ett litet kapitel av sagan Walter Hirsch.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.

Johan Sundgren

Gösta Flemming (red.)

Johan Jönson (text)

Journal

ISBN9789198040524

Det man först slås av är att allt ser så ordnat ut. Städat men lite livlöst. Så som det ser ut hos äldre människor som inte klarar av vardagen längre. Som inte längre är så intresserade av att sno ihop en potatisgratäng på fredagskvällen. Utan som istället har förvandlat spisen till ett minnesaltare, över alla resorna till soliga länder. Porslinssaker i massor och på ugnsluckan en duk med texten ALGARVE. Ett altare över ett liv som långsamt håller på att förtvina.

En man sitter i sin fåtölj med en vit käpp mellan benen. Han stirrar ut i tomheten. Kommer han någonsin att kunna läsa några av böckerna i den välfylld bokhyllan igen?

Detta är en rapport gjord av den person som ser till att hemmen hänger ihop och inte förfaller. Det är hemvårdaren, som tagit med sig kameran på jobbet och skildrat de människor han möter och vårdar. Det märks att han är en välkommen gäst. Han övervakar bad och toalettbesök hos den vars kropp inte längre lyder. Lagar maten. Han torkar av diskbänken. Dammsuger under soffan. Han kanske är deras sista kontakt med en omvärld som börjar snurra alltför fort för att man skall vilja delta i den. Han låter dem behålla sin värdighet in i det sista tills han, som en bild visar, möts av en livlös kropp på vardagsrumsgolvet.

Sundgrens bilder är intima på ett respektfullt sätt. Han tränger sig inte på, men han väjer samtidigt inte för att visa den ångest och förvirring en del äldre har inför en oviss framtid. Han möter människor vid alla tider på dygnet, han hjälper dem, och han fotograferar dem. Och han låter sina klienter fotografera honom i arbete.
De avfotograferade inköpslistorna är rörande i sin noggrannhet:
6 st fina Clementiner
2 st sockerkakor Goda Biten
500 gr morötter Holland
osv…

De här lågmälda svartvita bilderna blir till ett viktigt debattinlägg om hur bra åldrings och hemsjukvård kan se ut. Att vara hemvårdare är ett viktigt arbete men tyvärr också ett lågstatusjobb. Fler och fler lever kvar i sina lägenheter till slutet. De flesta föredrar nog också hemmet framför institutionsboendet.

Men boken är ju naturligtvis inte bara ett debattinlägg. Den är också en slags instruktionsbok om hur vi bör hantera våra medmänniskor. Väldigt fin!

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg.