Borderlands

In Fotoböcker 2015 on 10 februari, 2016 at 01:59

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.13.37

Helene Schmitz

Art and Theory/ Dunkers kulturhus 2015

ISBN 9789198157376

 

Alla ni som rest med tunnelbanan i Stockholm  och stannat till vid Maria torget, känner till Helene Schmitzs arbeten. I stort format har hennes bilder ur boken Blow up visats på perrongen mellan 2012-15. De bilderna lyser av en fascination inför naturens skönhet.(även om de också är lite läskiga)

I den här nya boken har hon samlat fyra arbeten där hon tar ett steg till. Här får vi uppleva en natur som är sig själv nog. En stark och hänsynslös natur som föga bryr sig om vad vi människor går omkring och pysslar med.

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.14.55

När den japanska växten Kudzu introducerades i USA i samband med Förenta Staternas hundraårsjubileum visste man inte att den skulle bli en landsplåga som var näst intill omöjlig att bli av med och som kvävde och dödade andra träd ( den växer 30 cm på 24 timmar!) I suggestiva svartvita bilder får vi se ett landskap som är alldeles insvept i en slags luddig växtlighet. De hus som inte brukas blir raskt övervuxna.

I serien  Earthworks har sanden i Namibias öken raskt trängt in i ett övergivet hus. Vinden har skapat konstfulla vågor i sanddyner som kryper in i dörröppningar.

Skärmavbild 2016-02-10 kl. 13.14.20

Den äldsta bildserien Livingrooms  från 1994 kan vid en första anblick verka lite vid sidan av. Men visst är också elden ett uttryck av naturens nycker. Bilderna visar en brandhärjad sekelskifteslägenhet i Stockholm.

Alla bildserierna har texter författade av professorer, kuratorer och författare. De ger viktig information om historien bakom bilderna. Men lite trött kan jag bli på det där anslaget att man skall referera till olika kända personer som de flesta av oss aldrig läst. Det är Kant här och Voltaire och Freud där. Jag vet själv hur lätt det är att halka in på det där citerandet, det var inte alls länge sedan jag refererade till Tunbjörk i en text. Men jag blir ändå lite irriterad på namedroppandet och tycker att Schmitz bilder har en storslagenhet och en skrämmande och konsekvent styrka som klarar sig utan referenser.

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

Vicinity

In Fotoböcker 2015 on 8 februari, 2016 at 02:22

durehed0msl

Lennart Durehed

Text : Niclas Östlind

Art and Theory Publishing 2015

ISBN 9789188031181

De folktomma gatorna, husen och stränderna i Lennart Dureheds fotografier för tankarna till färgfält och raster i abstrakta målningar. Skrovlig betong möter skira lager av glas, strukturer man nästan tror sig kunna vidröra med fingertopparna.

Boken Vicinity & Ceilings rymmer två separata fotografiska serier och ett förord av Niclas Östlind. I dennes text jämförs Dureheds effektfulla och stillsamma bilder med den fotografiska skola som myntades i utställningen New Topographics: Photographs of a Man-Altered Landscape 1975. Den råa och urbana sakligheten i exempelvis Lewis Baltz, Stephen Shores och Robert Adams arbeten fördes in i ett sammanhang som kom att bli normbildande för framtida generationers fotografer. Den nya topografiska fotografin utmärks av en önskan att reducera det individuella uttrycket så långt som möjligt, för att fånga massindustrialiseringens gatulandskap, förortskvarter och ickeplatser på ett kärvt och omedelbart sätt.

dureins1

dureins2

Liksom de amerikanska topografiska fotografernas produktion är Dureheds bilder, paradoxalt nog, sällsamt vilsamma och sköna på ett föga insmickrande vis. Vicinity späckas av dagboksliknande fotografier av olika stadslandskap, tagna från 90-talet och framåt. Berlin, Stockholm, Los Angeles, London och Oxelösund är exempel på städer och orter som vävs in i hans mapp över besökta platser. Skildringarna är stämningsfulla och poetiskt glänsande. Intresset för varierande ytor, kulörer och geometriska konstruktioner är genomgripande och hans blick får mig att betrakta de anspråkslösa miljöerna med förundran; för även om jag redan var av åsikten att vilken plats som helst kan vara tilldragande med rätt sorts inramning hade jag inte förväntat mig att jag – i en tid av extremt bildöverflöd – kunde beröras så djupt av dessa kontextbefriade fotografier av omärkliga stadsinslag. I Ystad, 2003, med sitt vita solsken och sina speglande vattenytor, finns en mildhet som får mig att tänka på den italienska fotografen Luigi Ghirris sammetslika dokumentationer. I dessa studier finns ett lugn och en detaljskärpa som bidrar till ett både ödmjukt och skarpt intryck.

dureins4

Bokens andra serie Ceilings är, trots sin konceptuella och minimalistiska framtoning, inte alls lika fokuserad eller engagerande som Dureheds lösryckta fotografier. Bild efter bild visar halvsolkiga vita tak som ser ut att vara konstruerade av brädor. De är estetiskt tilltalande och har en stramare grund att luta sig emot men på något vis har jag svårt att närma mig dem och se något slags betydelse.

Dureheds styrka ligger i att fotografera allmänna platser som har fångats på bild tusentals gånger förut och ändå få dem att framstå som nya. Inga avancerade strategier eller teman behövs, bara det uppmärksamma ögat.

Sara Arvidsson, kritiker, boende i Göteborg.

Tank 1-46

In Fotoböcker 2015 on 5 februari, 2016 at 04:20

tank

Carl Johan Erikson

Efterord: Jan Håfström

OEI editör 2015

ISBN 9789185905768

Man får så konstiga associationer ibland. Om jag vore deckarförfattare så skulle jag tända direkt på den här boken! Den handlar om ett fenomen som varit vanligt inom frikyrkorörelsen, nämligen dopgravar. Bara ordet; dopgravar!

Man byggde i sin församlingslokal en bassäng där man kunde helkroppsdöpa människor. Utförandet blev lite olika, beroende på vilka hantverkare det fanns att tillgå i församlingskretsen. Vissa bassänger är gjorda av en skicklig cementgjutare, andra är snyggt kaklade. En är till och med gjord i rostfritt stål. I boken får vi se trettionio olika dopgravar. Carl Johan Eriksson har rest runt på den svenska landsbygden och dokumenterat dopgravar mellan 1998 och 2003. Detta är helt klart en kulturgärning En dokumentation av en sedvänja som numera, enligt författaren, inte längre praktiseras.

tains2

Men deckarvinkeln då? Ja som ni kan se på en del av bilderna så var dessa bassänger täckta med en lucka, ibland också en heltäckningsmatta. Min sjuka deckarhjärna kan tänka sig de drunknande som blivit kvar där nere efter någon konflikt i församlingen, kanske effektivt mördade med de elektriska doppvärmare som en del gravar var utrustade med. Den mystiska doft som sprider sig i kyrkolokalen under söndagens högmässa…hm..


tains3

Konstnären Jan Håfström har mer seriösa tankar omkring dessa bassänger. Han beskriver i en avslutande text vilken betydelse tankarna på underjorden har haft för människor ända sedan forntiden.

Som en slags nostalgisk bilaga finns i boken också ett antal målade figurer och föremål som fotografen funnit i något kapell. De är resterna av en flanellograf som någon gång gjort tjänst i någon söndagsskoleundervisning.

Om jag någon gång skall låta helkroppsdöpa mig så får det bli utomhus, typ som i filmen Oh Brother Where Art Thou?

Tommy Arvidson, fotograf och skribent i Göteborg

tains1

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 49 andra följare